Byxor

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Det har alltid varit svårt för mig med byxor. Jag hittade en gång på JC en modell jag gillade och köpte tre par på en gång. Jag gick i femman då. Fick ha dem uppvikta för att de såklart var för långa. Ett par var gammelrosa.

Har aldrig lärt mig jeans-storlekar och aldrig lyckats fatta vilken jag har. Därför köper jag bara byxor som är indelade i de vanliga storlekarna: M, osv…, 38, osv… Och jag har lärt mig att satsa på croppad modell för att de ska passa längdmässigt. Om det är någon som ägnat tid åt att undra över varför jag så ofta har kjol/klänning får ni nu svaret: för att det är bekvämt och enkelt, för att jag slipper byxan!

Men nu skedde det här på jullovet igen! Tre par pants på raken! Ett par ”chinos”, ett par jeans (!), ett par långa, fladdriga i linne/viskos (sådana som typ släpar i marken, har aldrig fattat grejen men man får väl testa).

De hänger i garderoben med lapparna kvar för att jag ska kunna leka American Psycho när det är dags för premiäranvändning. Vårterminen kommer bli väldigt bra, jag känner det på mig. Byxterminen – här kommer jag!

6 dec

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Det är ju en dagbok det här som ni kan se i titeln och i en dagbok får man skriva vad fan man vill, oftast kanske berätta om just dagen, dagen idag: Det är tisdag. Vaknade, åt macka, lämnade ett av två barn, tog mig till jobbet, jobbade men inte så duktigt som jag borde och nu ligger jag efter mitt i betygsättartider – aj, aj, aj och så möte på det och tuben hem. Per hade lagat soppa som inget av barnen tyckte om, det blev macka. Jag tyckte den var helt ok ändå, men knappast en barn-soppa om man säger så.

Ärligt talat tror jag att vi människor som gillar att skriva, som har anteckningsböcker i var och varannan låda/väska eller dokument i mobilen med diverse ord, att vi borde blogga igen, eller? Nu kommer det ju inget av substans här alls, men fick jag rutin på det, ordning på orden och möjligtvis en läsare eller två… Tror ni inte det är grejen då?

Som att skriva det jag tänkte igår på tuben: vuxna människor i rusningstrafik på väg hem från jobbet med en klubba i munnen, som helt ogenerat njuter av klibbiga sockret, smackande, kanske en Chupa Chups vanilj/jordgubb, innan maten. En vuxen som samtidigt scrollar reels, ogenerat knarkar reels. Socker och reels – vart fan är världen på väg?? Va!

Niorna

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Nu slutar snart niorna. De drygt 100 st niorna på skolan där jag jobbar. De nior jag haft sedan de var sjuor, alltså i tre år. Jag har haft dem i svenska.

Jag kan allas för och efternamn i huvudet. Jag kan utan att blinka komma på något från var och en av dem som de har skrivit eller sagt eller gjort. Jag vet vad de har för slutbetyg i svenska, vad de hade på alla tre nationella proven, vad som är deras styrkor och svagheter i ämnet. J

Jag kan deras skostorlek och bakgrund på mobilen. Neje…, bara skoja.

Det är väldigt märkligt att säga hej då… Att skicka iväg dem på sommarlov och sedan till helt andra skolor, till andra… svensklärare. Är det… svartsjuka jag känner? Att: nähe du fröken gymnasielärare, detta är MIN unge!

I höst lär jag känna minst 100 nya, jag kommer kunna även deras fullständiga namn i huvudet om något år, allt de kan och allt de behöver utveckla mer. Ändå är känslan så märkligt vemodig just nu, i juni, med syren i fullblom och betygen registrerade och klara.

;(

Mindlessness/tidsjakten

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Jag har i denna blogg tidigare skrivit om mindlessness, som en motsats till mindfulness. Självklart är jag PRO mindfulness, vem är inte? Men, eftersom jag redan ofta är ganska mindful och ibland lite FÖR mindful (eller om det egentligen heter lat/långsam), behöver jag motsatsen: mindless.

I stressiga småbarnslivet måste jag påminna mig själv om detta, för att inte glömma att t.ex. städa-i-farten (också mitt koncept, dvs. man städar hela tiden, men utan ett egentligen kalla det städa), inte plocka ur diskmaskinen onödigt långsamt och tänka ”ska den stå här eller där”, ha en framåtrörelse i matbutiken och inte börja tänka, känna, osv… Alla kanske inte greppar detta, särskilt inte ni som redan har ett GO, ni som var klara först efter gympan, som bokar resor inför sommaren redan i februari, som bara GÖR helt enkelt.

Hur som helst sitter jag nu i en rävsax, i en fåtölj i mitt fina, fina hus medan regnet pågår där ute, regnet som tvingar oss att stanna inne (vilket jag älskar). Barnen är inte hemma och det är det som är grejen. De är hos en kompis, ganska oförberett och jag måste förstås jobba nu när betygen snart ska vara satta, men lyckades faktiskt rätta undan en del precis innan barnen stack. Så… Om jag anser mig färdigjobbad och barnen inte är hemma och jag inte ”måste ut pga sol”, vad fasen ska jag ägna mig åt då?

Legot ligger framme från barnen och jag blir så sugen på att bygga, men det är ju NO NO på det, såklart.

Jag skulle vilja måla naglarna för att det var extremt länge sedan sist, men då kommer barnen att kräva nagellack de med när de kommer hem. Orka det?

Brödet som jag skulle baka förra helgen, helgen innan det och innan det och innan det, för det ÄR ju inte SÅ jobbigt att baka, tänk om man kunde få rutin på det, att sno i hop en deg på helgen och så har man frukostbröd utan E1212019310-ämnen till veckan, vilken grej, men nej… Jag vet inte.

Eller kanske? Baka bröd och lyssna på ljudboken jag kommit in i? Och måla naglarna när degen jäser?

Men då står väl barnen i hallen plötsligt och VI VILLE FAKTISKT OCKSÅ BAKA!!!! OCH varför LUKTAR DET nagellack!!???

Skärp mig. Mindlessness var det. Inte tänka, inte grubbla, inte dra ut på göromålen tills dagen tagit slut. Det blir bröd. Det blir lack. Det blev blogg.

Hej!

Torsdag 26 maj

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Soligt idag, nästan somrigt. Barnen hoppade i vattenspridaren, vi planterade plantor, rensade ogräs. Fem år sedan vi kom till vårt lantställe för första gången denna Kristi Himmelsfärdshelg. Åtta år sedan farmor dog – igår. Tiden! Är fem år lång eller kort tid? Om någon säger ”jag har jobbat här i fem år” då känns det kort. Men när jag tänker tillbaka fem år då känns det otroligt långt. Kan det bero på VAD man fyller dessa fem år med? OM man fyller dem? HUR man fyller dem?

Ja, det är konstigt, att börja skriva såhär i sin blogg utan plan, plötsligt som från ingenstans, utan att någon kommer att läsa eftersom jag inte kommer att annonsera ut det hela. Men låt mig! Låt en tjej vara konstig och skriva offentlig dagbok som ingen läser, ok?

För visst saknar vi det gamla internet med dagboksbloggarna?

Puss! /Agnes Larsson

Fettis-dagen!

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Det är fettisdag idag och vi är hos min mamma, dvs barnas mormor. Är även sportlov. Jag har varit dunder-mega-förkyld men idag piggare. Uuuh, ruggigt att vara sjuk. Man blir så trött och ohandelskraftig så nu ligger man efter med både jobb och hushålle. Apropå hushålle, Lotta på Bråkmakargatan ville ju ha ett eget och Lotta skrevs av Astrid Lindgren som bekant. Denna skrev även Vi på Saltkråkan som jag bara sett serien av, aldrig läst boken. Men ikväll här hos mamma hittade jag hennes gamla exemplar från 1960-nånting och den knycker jag medsamma alltså – verkar ju urbra!

Fenomenal inledning:

Jättefint omslag:

(Goda semlor av mormor, inte för att suktas.)

Första dejten

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Bästa tv-programmet just nu: Första dejten. Det kan vara pinis ibland, upp med skämskuddis, men oftast bara så otroligt härligt!

Dessutom, vilket man inte tror, ett program fullt av livsvisdom. Så många tankar om livet från deltagarna. Så många perspektiv på allt möjligt. Och i (några av) samtalen får vi ta del av både det ena och det andra som vidgar våra vyer.

Vanligt folk på restaurang som vill hitta kärleken, det kan inte bli bättre än så.

Men: killen som hustlade till sig maten genom att få sin dejt att pröjsa – FY FaaAAAn, då räckte inte kudden till och dessutom kollade jag helt själv och hade ingen att dela avgrundspinsamheten med. Det var verkligen INTE OKEJ ATT GÖRA SÅ!!! (Dejten verkade dock oberörd, trots detta fräcka grepp).

En annan grej apropå nota: de som låter sig bli bjudna, på ett mer hövligt sätt än exemplet ovan, men som tackar nej till en andra dejt – hur i hela tänker de?

Dagens tips! <3

En annan tv-recension hittas här: https://agneslarssons.wordpress.com/2017/06/28/bing-en-djuplodande-analys/

Titel står det här uppe innan man skriver nåt

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Och här är det alldeles vitt.

Jag kände för att uppdatera plötsligt och började med att läsa igenom ett par inlägg från förr. Men så satt jag bara här och kollade på tomma rutan och ”Titel”.

Ikväll har jag och min lilla gulliga syster varit och löst ut hennes julklapp, nämligen dansföreställningen Snövit! Jättebra såklart. Svängig och härlig. Kanske inte the best I have seen, men allt kan’te vara bäst heller.

Äh, det får bli ett riktigt inlägg en annan dag, jag måste ju sova någon gång också.

Hej!

Hej dagboken!

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Klockan är snart 22 och jag ska in i sömnens rike alldeles strax. (”Tänk på nåt härligt så somnar du snart”, säger jag ibland till Nora vid nattning, mysigt va?)

Jobbet är igång, ljuva sommarlovet är över (se inlägg nedan) och efter första CHOCKveckan är jag nu inne i ekorrehjulet och snurrar (muahhaa) runt, runt, utan att känna: ”måste lämna ekorrehjulet!!!”, fast det var det jag grubblade över hela sommarn’.

Ekorrehjulet är ju livet! Lämna 07, jobba med eleverna, springa hit och dit med kaffekoppen, hinna hämta i lagom tid, på med middagen, vara sur/glad/sur/glad, försöka natta, jobba lite vid köksbordet ibland, kolla halv rulle Beck, duscha, tvätta/vika förra veckans… Osv…

Radera Instan och in i hjulet, det är vad som gäller!

Sluta shoppa, cykla till jobbet!

Sluta blogga – börja jogga!!!

Eh, va?

Ja, du måste faktiskt TRÄNA.

Hur som helst. Klockan närmar sig 22 nu. Joggar imorrn! Tjoho, vi ses!

;)

Sommarlov – vad är det?

~ Agnes ~ Lämna en kommentar

Behöver inte planera morgondagens outfit innan du går och lägger dig.

Vaknar fortfarande i ottan pga småbarn men det gör inget om du är trött.

Har mjuka kläder.

Varning: hämtar DN i brevlådan en bit bort och plockar ”en näve smultron” på vägen tillbaka.

Degar som jäser.

En ”strandväska” som alltid står redo.

Rutin på pastasallad.

Styra upp kaffetermos i en handvändning.

Vattnar för att du vill, inte för att du måste.

Diskar fem gånger om dagen med ett leende på läpparna.

Slösurfar utan dåligt samvete.

Tränar inte. (Borde väl!)

Du badar – om du vill.

Du badar inte – om du inte vill.

Luktar inte nyduschat/rena kläder/deo.

Solkräm med doft av charter.

Med mera

Med mera

Med mera

Texten ovan skrevs i en lucka av frid – som snart stängdes och någon ville cykla.

Detta fick mig att inse vad småbarnslivet handlar om, nämligen: luckorna, fönstren, hålen av andrum – eller vad vi nu ska kalla dem.

För plötsligt ville hon cykla och ja, det var väl en bra idé. Men! Då måste vi smörja med solkräm, solen har ju kikat fram (härligt!). Ta fram passande kläder… Kissa… Solkrämen kladdar, jag KAN SJÄLV! Vill ha stiftet, inte den där kladdiga krämen. Jag fick ju smörja själv igår? Var är stiftet då, kan du inte ta tuben istället nurå? Plötsligt: en blöja bajsfull. Var är solhattarna, nej, hjälmen? Men vi kan inte cykla på trampcykeln när jag måste springa bakom, då blir ju Mia så ledsen du vet, när vi springer ifrån…? JOOOO! Du lovade! Nej, alltså jag menade balanscykeln som du kan cykla på själv… Jahapp. Jahapp. Då cyklar vi inte alls då.

Och jag ser DN som jag lagt fram bredvid kaffekoppen med svalnat kaffe i, den jag skulle bläddra igenom när barnen lekte i det öppna fönstret av ro, det man aldrig vet när det smäller igen, när det öppnas igen.

Men, nu tror jag mig se ett mönster i vårt dygn för att kunna förutse när och varför luckorna infinner sig. Då är det bra att vara snabb med kaffet, passa på att ta disken, ringa nån eller vad det nu kan vara. För snart är det dags att gå på arbetspasset igen.