Andra Lång

Uppsnappat från nätet, bloggen Liten Julia, en liten ångestpralin från allas vår gata.

Får jag
Kanske, jag drömde. Andra långgatan är dov gentemot Avenyns pastella konturer, mina sandaler lyser plötsligt mot asfalten, den är sprucken, sandalerna så hela. Andra lång är cool, jag är inte cool, Avenyn är sval, jag är för varm, varför passar jag aldrig, varför blir mina steg alltid, vacklande? Varför håller inte jag en cigarett mellan fingrarna, varför har jag blommig klänning, varför griper jag om väskan, bara litet för medvetet hårt.

Blommig klänning, stickad tröja, knallrosa läppstiftet. Sandaler, de satans sandalerna, de går in på Kingshead, eller vad namnet nu var. Runtomkring står tvåsamheten, jag fingrar ljudlöst och utan ord på det som är jag, utan att kunna se min spegelbild. Som om någon sänkt ned en jättelik glaskupa över mig, jag bankar, hårt, men ingen hör. Utanför glaset är rutiga skjortor, dreads, t-shirts, rock n’ roll, rök, jag tycker mig se dig, men ser fel. Musiken är så hög att jag inte hör den. Så går jag runt, runt, i glaskupan, andas på glaset, hur skall jag komma ut? Jag fortsätter andas, försvinner i min egen imma. Ingen annan ser imman, eller det jag skriver under ett infall av hopp i den, det blir ändå bara baklänges sett från andra sidan, fel, och runtomkring mig står människorna, tvåsamheten, den dansar nu, runt runt runt mig och mitt tarvliga, lantliga jag, och jag tänker, att det värsta är inte tvåsamheten, dansen, utan det faktum att jag kanske inte vet något om livet alls, om människor, och det enda jag känner är orden som fastnar i min stickade tröja, drunknar i glaset, gråter, till de första takterna i ”Får jag”, hjärtslagen, de bultar, bankar, så ivrigt, får jag?
Sandaler.