Idag är det exakt 1 år sedan dokumentären Vänner sökes publicerades på svtplay som jag medverkar i. Under året har en del hänt, speciellt de första månaderna efter att den släpptes. Jag minns en dam jag träffade på tågstationen när jag satt och väntade på tåget. Hon hade nyligen sett dokumentären och började berätta om att hon kände sig ensam på äldreboendet hon bor på. Jag pratade lite med henne om det och hur många vi är som upplever ofrivillig ensamhet. Tänk vad ett samtal kan göra för skillnad för någon annan.
Jag minns också en hel del meddelanden jag fick ifrån andra som berättade om sin egen ensamhet. Det märktes hur stort behovet var att få prata om ämnet, då de flesta i allmänhet sällan/aldrig pratar om det. Jag tror på att börjar en prata, så börjar fler öppna upp sig. Det gäller bara att våga vara den första.
Dokumentären nämndes i en hel del medier, både lokalt och regionalt. Jag medverkade själv i morgonprogrammet på P4 Stockholm, Talkshow i P1, P3 Dystopia och så nämndes jag i Alex & Sigges podd i avsnitt 618. Dokumentären har även visats på ett äldreboende. Det känns skönt att veta att den har gjort skillnad för andra, fått fler att förstå hur ofrivillig ensamhet kan se ut och hur svårt det faktiskt kan vara. Men det har också hänt en annan stor sak för samhället gällande ämnet. Folkhälsomyndigheten kom ut med en rapport om ensamhet som presenterades för socialministern.
Det fanns dock en sak jag blev ledsen/irriterad över under det här året som ämnet har diskuterats. I samtalen som skedde var det väldigt ofta som andra la skulden på de ensamma, att dem inte gjort tillräckligt, att dem inte varit aktiva osv. Då har man verkligen inte förstått hur komplex ofrivillig ensamhet är, för är det något som många av de ensamma verkligen försökt med är att gå på kurser, gå på olika fritidssysselsättningar och försökt få kontakt med kollegor. Trots det är det alltså oftast det enda rådet/tipset de ensamma får och då uppstår återigen en hopplöshet och bekräftelse på att ingen förstår. Jag vill därför att vi flyttar fokuset ifrån att det är individen som ska göra allt, till att vi börjar titta på det ur ett samhällsperspektiv och hur vi kan vara medmänniskor mot andra. Podden P3 Dystopia fokuserade på det i deras avsnitt om ensamhet.
Hur vi kan agera för att förändra situationen:
– Var en medmänniska till andra genom att ställa öppna frågor, bekräfta och reflektera i samtalet med den ensamma
– Inkludera, Bjud in, sträck ut en hand och vägled personen till en social tillställning.
– Ring, smsa, chatta med den ensamma och visa att du bryr dig. Ta det första steget!
– Börja prata med en kollega som du sällan/aldrig pratar med annars och visa nyfikenhet på den personen
– Fundera på vem/vilka i din närhet som du misstänker kan känna sig ensamma och börja ta kontakt med dem
– Börja prata med dina grannar och personerna i mataffären! Det samtalet kanske förändrar hela deras dag
– Respektera varandras olikheter, visa nyfikenhet på andra som tycker/tänker olika och framförallt SE varandra.
Dokumentären finns på svtplay enda fram till 9 okt 2025. Se den, tipsa om den och börjar prata om ofrivillig ensamhet!























