Börja om

Jag har två barn, jobbar på två jobb, springer varannan dag och så går jag en 7,5 poängskurs också. Puh!

Hur får jag det att gå ihop?
Bara genom att vi är två. Ensam hade jag inte klarat av det här schemat

Varför springer jag så mycket?
Jag insåg att jag höll på att tjockna till. Jag springer av mig magen. Det är skönt och jag känner mig starkare än på länge. Jag varvar löpningen med skidor. Det är lättare och jag tänker så bra när jag åker skidor. Att klara av att springa en mil innan första april är mitt mål just nu.

Varför jobbar jag två jobb?
Tja, det extra jobbet kunde jag bara inte tacka nej till när jag just nu inte har något jobb alls till hösten. Jag såg också fram emot att kunna använda de extra pengarna till en badtunna eller en resa till Afrika till julen. Det är bara ett vikariat på tio veckor. Båda jobben är förresten vikariat, så det här trycket kommer inte att vara för evigt, tur nog.

Och kursen då?
Kursen var så intressant och den låg mig varmt om hjärtat. Jag kunde inte tacka nej till den när ledarna för stödgruppen som barnen och jag gick förra året bad mig söka den. När kursen är slut så ska man själv kunna leda en stödgrupp för vuxna i sorg. Vi pratar om bland annat sorgprocessen, livskriser, existentiella frågor, ledarrollen och gör olika mer kreativa övningar att ta till när orden inte räcker till.
Sen kan jag få tillfälle att verkligen få hjälpa andra som råkar ut för samma ofattbara livsomvälvande öde som jag och Storebror och Lillasyster. Jag skulle vilja ingjuta lite hopp om framtiden för såna som hamnat i samma sits där jag hamnade.

Barnen då?
De blir ju större. Storebror fyllde tio år i onsdags! Från april har jag sagt upp fritids. Det innebär att de nu klarar att gå hem själva, tillsammans, från skolan, fixa mellis och hitta på något själva i några timmar. Det känns  stort! Träningar och matcher med skjuts hit och dit får vi faktiskt ihop. Det trodde jag inte att jag skulle klara förut, men det går bra. Det är till och med kul.

Jag har ett sånt tydligt minne av en måndagsmorgon i början av vårterminen för länge länge sen. Ett helt liv sen känns det som, ändå minns jag det så tydligt. Det var långt innan barnen. Innan Dan. Jag var på väg till jobbet och det var den där tiden på året när det fortfarande är mörkt ute och det regnade blötsnö. Jag bytte från tunnelbana till buss vid Slussen, precis som varje morgon, för att åka till Sofia, där jag jobbade. Det var packat på bussen och jag fick ståplats och stod och trängdes i mitten och svajade fram och tillbaka med näsan i de andras våta yllerockar. Doften av blöt hund. Trött och sur och missnöjd. Det var jag precis där. Jag var på väg till jobbet. Jag bodde bra, men det kostade mer än jag hade råd med. Jag var singel och ganska olycklig över det. Jag tjänade pissdåligt och hade ett jobb som gjorde att jag hade ont i magen på söndagar. Känslan av att stå där och svaja på bussen i morgonrusningen var inte på topp. När några gick av vid Tjärhovsplan, stötte jag ihop med en kollega som kom fram till mig och sa:

Alla dagarna som kom och gick, inte visste jag att det här var livet…

Den där raden slog mig som en knytnäve i magen. Just där och då. Därför minns jag det så väl, exakt var bussen befann sig och allt. Nej, precis! Inte visste jag att det här var livet. Om det här var livet, varför skulle jag tillbringa mina dagar med att känna mig missnöjd? Den där diktraden plågade mig mycket. Jag funderade på den av och till och kom ofta fram till att mitt liv var ett misslyckande. Bostad, kräver lön. Jobbet betalade för lite. Jag var missnöjd. Hade inte råd med någonting. Alla andra verkade ha råd med allt. Pengarna var slut efter halva månaden och det var en plåga. Alla dagarna… ja, det här är alltså livet... Jag väntade på att det riktiga livet skulle börja. Inte det här livet. Det var så tomt.

Mycket hände däremellan, men många år senare, när Dan blev sjuk och jag kände mig låst i livet igen, fast med en sjukdom, fast i ett hus i förorten, fast i hela situationen och allt vad det innebar att ha två små barn, och att plötsligt sköta om allt ensam, samtidigt som sorgen över att jag höll på att förlora Dan och det liv vi skulle ha haft framför oss slet i mig, så började den här dikten gnaga mig igen. Alla dagarna… Hur skulle vi maximera dem? Hur skulle vi suga ut det bästa ur livet? Det fanns ett slut som närmade sig med stormsteg. Det här var livet – Dans liv och mitt liv, vårt – och jag såg det så tydligt. Det gjorde så ont. Alla dagarna som vi kanske kunde ha levt annorlunda.

Jag berättade för min kurator, Ingalill, min klippa, om den här dikten och hur den liksom hade blivit ett mantra som jag inte kunde släppa. Hon tyckte att det var ett väldigt negativt mantra att leva sitt liv efter. Ett mantra som liksom ständigt påminde om att det var ett misslyckande, att livet var fel och levdes på fel sätt. Hon tänkte på saken och nästa gång vi sågs hade hon med sig en ny rad som jag kunde ta med mig. Det var ett citat av Lincoln:

Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i sänder.

Genom att hela tiden tänka att hela livet var fel och ta ut misslyckandet i förskott, så var det svårt att gå vidare, menade hon. Med hjälp av Lincolns citat om att framtiden händer lite varje dag, så kanske det var lättare att överskåda livet. Man behöver inte ta ut alltihop i ett enda sjok utan bara en dag i taget. Den här dagen först, sen nästa dag, och sen nästa. Dessutom med den positiva inledningen: Det bästa med framtiden… En dag i livet kanske är si medan nästa är så. Dag läggs till dag. Vissa dagar är sämre, andra är bättre. Vad vet man innan? Tillsammans utgjorde alla dessa olika sorters dagar livet. Det är egentligen spännande att leva för man vet aldrig vad nästa dag bär med sig. Varje säsong har sin skönhet. Livet innehåller både med- och motgång, sorg och glädje.

Det hjälpte mig mycket just då. En dag i taget. Och så Dans kloka stoppskylt att ta fram när tankarna snurrade ihop sig i oro: Allt kommer att bli bra! Hur det än blir så blir det alltid bra till slut… Kanske inte just nu, men imorgon eller nästa dag. Allt löser sig.

Ja, det har löst sig. Jag är så tacksam för hjälpen genom krisen som jag fick av Ingalill! Och all klokhet och allt hopp och stöd som Dan gav mig. Jag och barnen har det bra. Vi klarar av att leva ett maxat schema, även fast P är bortrest i Afrika igen. Alla har fått mat och har hela och rena kläder. Alla tränar och får hålla på med något de gillar och finner glädje i det. Till och med jag tränar! En dag i sänder och nu är vi här i det som var den abstrakta och ogreppbara framtiden då. Jag ser fram emot varje dag nu. Jag njuter och jag tvekar inte längre över att det här, just här och nu, faktiskt är livet!

Det var längesen jag skrev något här. Jag finns kvar, men är fullt upptagen med att få livet att snurra och vardagen att funka. Som i så många andra familjer så jobbar jag just nu heltid och, trots att vi inte bor kvar i Stockholm, så är det ett galet tempo. Precis som i söndagens Solsidan så brottas jag, precis som Mickan, med att få logistiken kring barnens aktiviteter att gå ihop. Det var ju inte så här jag hade tänkt mig att det skulle bli! Idag är jag hemma från jobbet, sjuk med dunderförkylning, och har en stund över för något så lyxigt som att uppdatera bloggen. För er som undrar vad vi gör hela tiden kommer här en snabb sammanfattning:

Storebror spelar numera hockey. Alla hans kompisar gör det och det var hans dröm att få hänga med fotbollskompisarna vidare till hockeyn när fotbollssäsongen var över. Vi bor ju trots allt i Leksand. Hockeyn här är viktig, på allvar! Villkoret var att han strök både innebandyn och tennisen. Just hockey kräver en hel del arbetsinsats från föräldrar och det var därför jag tidigare sagt nej. Det är två till tre träningar i veckan, plus matcher på helgerna och en och annan cup med övernattningar. Han tycker det är kul och jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt att göra mina obligatoriska pass i kiosken och att hänga i ishallen på helgerna. Helt ok. Faktiskt! Det är många andra trevliga föräldrar där, så det är ju ett sätt att vara sociala för oss vuxna också.

Storebror spelar också saxofon. Det låter som en tågtuta inne i huset. Kanske han får in känslan efter ett tag, om inte så har han i alla fall fått prova på!

Lillasyster har slutat helt med gymnastik, på gott och ont. Det blev för krävande allt för snabbt. Hon hade inte krut nog för sju timmars hård träning i veckan. Nu går hon på dans en gång och rider en gång i veckan. Ofta är ridningen samma dag som hockeyträning, saxofon och en schemalagd konferens. Såna dagar kan jag känna mig oerhört stressad. Jag får yrsel och bubbel i magen av att ligga ett steg efter, av att vara försenad åt alla håll och tvungen att försumma alla litegrann. Torsdagar är veckans flaskhals.

Det som är bra är att mitt jobb trots allt bara är ett vikariat som går ut till jul. Jag känner att heltid var att lova för mycket. Jag försöker att inte glömma bort den största anledningen till att vi flyttade: Det var för att sänka kostnader och inte behöva jobba lika mycket, alltså för att få tiden att räcka till för barnen.

Det är också bra att P finns. Tack och lov! Hur skulle det vara utan honom? Jag är inte ensam om allt det här. Vi är två som hjälps åt med alltihop. Annars hade vi fått stryka både det ena och det andra från schemat. P är inte bara en praktisk pusselbit för att få aktivitetslogistiken att fungera. Han är mycket mer än så. På engelskan i skolan har Lillasyster lärt sig meningarna:
Sara is my mother. V is my brother. P is my stepfather.
Han har gjort familjen hel igen.

Avsked och avslut, hur många hinner man med under en livstid? Jag sitter på tåget till Stockholm och känner mig ännu en gång fylld av den här kletiga nostalgin. Jag gör för sista gången resan till mitt jobb, för några möten, utvärderingar och ikväll personalfest på Grönan. Jag är färdig med jobbet. Verkligen. Det var jag nog, ärligt talat, redan innan Dan blev sjuk, men mitt i krisen och även efteråt blev jobbet så viktigt, som en enda trygghet och livlina att hålla sig fast i. När känslan av att allt annat var trasigt, var behovet extra stort för en plats där jag kunde känna: Det är jag bra på. Här är jag hel och kompetent!
Jag gillar mina kollegor jättemycket och det är avskedet till dem som är det svåra. Vissa kommer såklart finnas kvar som vänner.

Som vanligt innebär avskedet en nostalgisk känsla som får klumpen i halsen att växa och tårkanalerna att fyllas. Sån är jag. Jag har alltid varit sån. Men jag vet också att avsked innebär ett välkomnande av något nytt. Jag tackade igår ja till ett jobb på en lokal skola. Jag ska jobba med kommunens mest utsatta ungdomar. De som inte ryms inom skolans ramar och har gett upp alldeles för tidigt. Inne i det sommarlovslediga klassrummet fanns ett spår av ungdomarna kvar på en bänk. Där låg ett ofärdigt broderi, som skulle bli en väggbonad eller kanske ett rop på hjälp, med en text i svart som sa:
The fire has gone out. There is no hope.
Det är ett tufft uppdrag och jag vet inte om jag är rätt person för uppdraget, men jag ska ge det ett försök. Om inte annat är det ett steg på väg i en annan riktning.

En sak som jag har tänkt på och kan se klarare på såhär i efterhand, är vilken kort stubin jag hade i sorgens inledning. Obehaget i kroppen, sorgen som skaver, stressen över allt som måste fixas och hanteras. Barnen mitt i alltihop, som vill ha saker som barn vill ha och behöver: uppmärksamhet, tid, mat, omtanke. Allt annat som räkningar, banklån, jobb, vattenledningar, bilar, kläder som blir för små, skor efter säsong och däck till bilen. Ekonomin. Gräset. You name it. Stressen.

Nej, det var svårt att vara trevlig och lugn i de lägen när stressen trängde sig emellan. Jag har tänkt på hur utsatta barn är när de bara har en förälder, som aldrig har tid och mest är stressad och irriterad. Hur blir det för barnet i längden? Har man två föräldrar finns åtminstone den andra i reserv när den ena stressar upp sig. Jag försökte alltid att be om ursäkt efteråt och prata om att situationen var ovan och allt var upp-och-ner. Jag bad dem ha förståelse och att vi tillsammans skulle försöka vara så snälla mot varandra vi bara kunde. Jag var rädd att de skulle tappa förtroendet för mig när jag drabbades av stressilskan.

Jag har förstått nu att det här är en vanlig reaktion. Det var inte bara jag. De flesta andra jag har mött och pratat med i liknande situation har sagt samma sak. Jag har hört det från flera håll. Varför blir jag så arg på barnen?

Jag ska inte säga att jag aldrig blir irriterad på barnen numera. Det blir jag. Ofta. Men inte på samma sätt som i början. Allt behövde funka och de var för små för att hjälpa mig, men jag krävde det av dem. Tur nog är vi fortfarande vänner tre år senare, men jag kan tänka mig att det ibland kan vara svårt att återgå till en normal relation, att man cementerar ett beteende, ett bemötande mellan sig själv och barnen. Vart vänder man sig då? Jag har ingen aning.

Lugnet inuti kom tillbaka och jag tror att mycket av det beror på att jag är trygg nu och inte ensam. En relation, kärlek, så mycket som det har gett mig. Och barnen. Om de bara visste.

Jag har precis läst Den bloggande patienten av Sara Natt och Dag. Det är en tunn liten bok på strax över 100 sidor, som tar upp fenomenet bloggare som är berörda av sjukdom och kriser ur flera olika aspekter. I boken reder författaren ut vilka drivkrafter som ligger bakom bloggandet och om och i så fall vad det kan finnas för faror och fördelar med att blogga sig genom sjukdom och kris – ibland ända in i döden. Det här är ju ett ämne som jag är något av en expert på och därför tyckte jag att boken var intressant. Det är skönt att få ord på sånt man själv upplevt. Jag känner för övrigt att målgruppen främst är vårdpersonal och tror att boken bygger på föreläsningar hon har haft. Varje kapitel inleds med några frågeställningar och avslutas med en reflektion som skulle kunna fungera bra som diskussionsunderlag.

Sara Natt och Dag tar upp flera olika bloggare, några kända och några mindre bloggar. Jag känner att jag mycket väl skulle kunna ha fått ett eget kapitel i den här boken. Det här skulle jag vilja ha haft med i mitt kapitel:

Dan och jag bloggade redan innan sjukdomen. Jag har alltid gillat att uttrycka mig i skrift och Dan tog mycket foton. Ursprungligen ville vi mest berätta om vårt familjeliv och visa vad barnen hade för sig för släkt och vänner, eftersom alla bodde långt ifrån oss. I stället för att ringa runt vid minsta utvecklingssteg så skrev vi om det. Dan gjorde roliga filmklipp och så skrev vi båda två, men mest jag. Vår blogg var inte intressant för allmänheten innan sjukdomen kom tre år senare. När Dan blev sjuk funderade vi först, men bestämde oss sen för att fortsätta blogga om sjukdomen också. För mig var det den bästa terapin. Jag orkade inte prata med folk om det. Bloggen blev mitt sätt att sortera tankarna och reda ut allt inre kaos. Det negativa jag upplevde med att blogga mig genom en livskris var att folk inte fattade att mina inlägg ibland var riktiga rop på hjälp. Ibland kunde jag bli arg och irriterad över kommentarer som ”kraaam” eller ”skickar styrka” från någon ett kvarter bort, när det jag verkligen behövde var någon som kom till oss och tog hand om barnen en eftermiddag, eller någon som kom över med en gryta kalops. Folk vill gärna läsa om eländet men är oftast väldigt rädda för att träda fram på riktigt.

När Dan dog så tog jag allt det praktiska via bloggen och fortsatte sen skriva mig ur den mest akuta fasen. Jag var som i ett töcken, men min text har aldrig varit mer knivskarp. Jag orkade knappt prata, men jag skrev så att tangenterna smattrade. Jag stängde av kommentarsfunktionen ett tag. Det fanns ändå inget någon kunde säga för att trösta, då strax efter Dans död. Jag ville bara få ur mig allt som gjorde ont. Det var skönt. Efter några veckor avslutade jag den bloggen och började den här ganska omgående. Jag har nu stängt ner vår ursprungsblogg. Det var för smärtsamt att ha den liggande. Den finns kvar, men den är stängd för allmänheten. Jag hoppas att mediet kommer finnas kvar så att barnen kan få läsa den texten när de blir äldre. En annan anledning till att jag stängde ner den första bloggen var också den ångest det gav mig, innan jag landat i sjukdomens allvar, att hitta blogg efter blogg som slutade med att bloggaren dött.

Det kändes symboliskt för mig att börja om med en ny blogg, eftersom livet efter Dans död blev så markant annorlunda. Utan honom blev livet helt nytt. Utan sjukdomen i huset fick jag och barnen tillbaka framtiden och jag behövde ändra fokus. Han ville att jag skulle gå vidare och med hjälp av den här bloggen så har jag fått ett enormt stort stöd och en styrka att faktiskt resa mig upp och börja om. Jag har aldrig känt något krav att skriva varje dag, utan skriver bara när jag har något att säga. Min plan är att ganska snart avsluta den här bloggen eftersom jag inte behöver skriva lika ofta längre. Jag upplever just nu att jag har gått vidare.

När jag började skriva den här bloggen så var min plan att vara anonym, men sen bestämde jag mig för att skippa det. Jag skriver ändå inte ut privata detaljer och jag känner inte att jag lämnar ut någon som har något emot det. Allt eftersom barnen blir större så skriver jag mindre och mindre om dem. De vet inget om min blogg, men skulle ju nu kunna gå in och läsa den. Likaså deras kompisar. Det måste man ha respekt för. Jag pratar oftast inte om bloggen inför nya människor jag träffar. Det känns som att de som behöver läsa den hittar hit ändå.

Jag har ganska många läsare. Det varierar, men mellan 200 och 800 per dag, ungefär. Ibland mer. Det var som mest över 16000 på en dag, men det var i samband med en artikel i Expressen inför Mama-tävlingen jag var med i. Läsarsiffrorna planade ganska snart ut, men det var hisnande att skriva inför så många. Jag är också aktiv på Facebook och älskar just nu Instagram, men jag twittrar inte. Det känns naturligt för mig att skriva och jag är glad att det finns folk som vill läsa det jag skriver och på så vis dela mina upplevelser och känslor. Jag har skrivit för min egen skull, men jag hoppas att mina ord hjälper några andra. Trots att jag har många läsare så är det inte så många som kommenterar. De som kommenterar är ofta återkommande. Vissa är vänner även på riktigt, men många är vänner bara här. Jag tror att nya läsare oftast går till början och läser igenom hur jag hanterade att börja om. Jag hoppas att det kan inspirera andra i samma sits och ge ett hopp inför framtiden.

…exakt så gammal blev Dan. Jag har passerat den dagen nu. För varje dag som går nu så kommer jag att bli äldre än han. Varje dag utöver den här är en bonus. Jag är inte beredd att dö än och det var inte han heller. Jag vill leva länge och det ville han med.

Jag ska göra det allra bästa jag kan: inte vara så stressad, inte pressa mig själv så hårt, försöka njuta mer av dagarna jag får, ta för mig mer, våga hoppa på något nytt.

Döden kan komma till familjen på så många olika sätt. Plötsligt och oväntat från en dag till en annan, genom olycka eller sjukdom, sjukdom med en lång tids kamp mellan liv och död, eller genom plötslig oväntad sjukdom. Jag träffade tre andra småbarnsföräldrar igår och alla hade av olika anledningar blivit ensamma. Resultatet är detsamma hur det än händer: Den ena föräldern borta för alltid, död. Men hur och vilka effekter det får för de efterlevande och hur man klarar och orkar leva vidare har en oändlig variation. Sorgen tar sig så många olika uttryck beroende på hur och när slutet kommer.

Det var ett omtumlande möte. Men givande. Jag skulle ha behövt det här än mer för ett tag sen, men jag ser ändå fram emot att ses igen.

I en annan livsform, utan en besvärande kropp att ta hänsyn till, så tänkte jag ofta att Dan skulle kunna försvinna ut och leva vidare i cyberrymden. Tungt smärtlindrad med morfin slog hallucinationerna av och på som en verklig film som rullade i hans huvud. Ofta så sträckte han upp handen i luften för att trycka in olika webbadresser som skulle kunna leverera saker eller ge svar på frågor. Det kändes som att han ibland redan hade försvunnit ut på nätet. Han skrattade till när han förstod att han yrade. Tänk om man kunde ha fått behålla åtminstone den där skarpa hjärnan, om jag skulle kunna nå honom ibland för att be om ett råd. Med en enkel knapptryckning så skulle han kunna ge mig svar och stöd, och även kunna stötta barnen när de blir ledsna och saknar honom.

Tänk om…