Maramina och hennes värld

Det är ändå konstigt hur harmonisk och lugn i sinnet man kan känna sig ibland! Jag minns inte när jag gjorde det senast, om jag ska vara ärlig, men nu har det ändå hängt med länge. Det får mig att tänka på Hälsokorset. Det är ett sätt att visa att hälsa och att må bra kan vara två helt skilda saker. Man kan vara frisk, men må dåligt och man kan vara sjuk och må jättebra, och allt däremellan.

Ser man fysiskt så har jag mått bättre. En envis förkylning som vägrar gå över gör att jag sover dåligt om nätterna, vaknar, hostar och allmänt sover dåligt för min täppta näsa gör att jag tvingas andas med öppen mun och därmed så snarkar jag. Sen ska vi inte tala om den enorma trötthet som jag brukar få den här tiden på året, den som går genom märg och ben. Jag vet att om man skulle börja röra på sig mer så blir man ofta piggare, men just nu, med hostan… Konditionen är usel, har lite panik för min övervikt men känner mig rätt uppgiven efter alla försök att gå ner och istället har gått upp i vikt, rädsla för att söka hjälp och för operation eller medicinering. Känner det som lite av ett misslyckande och som om man försökte ta en genväg, även om jag personligen inte ser på det som så när jag hör andra ta till dessa hjälpmedel för att gå ner i vikt.

Sen ska vi inte heller tala om de klimakteriekopplade besvär jag upplever…

Men mitt i allt detta så känner jag att jobbet tar en stor plats. Tack och lov ska jag väl säga så där mår jag bra. Visst kan det vara motigt att gå dit ibland. Visst kan jag känna lite små ångest för att jag känner att jag inte levererar, att jag inte jobbar för allt det jag egentligen kan, men samtidigt så känner jag en stor harmoni inom mig. Jag vet vad jag håller på med. Jag får stöd för det jag gör. Jag får uppskattning för det jag gör. Jag känner verkligen att jag har grundat mig. Jag står stabilt. Jag vet vart jag ska, och jag vet hur jag vill ta mig dit, och jag får också stöd och uppmuntran att ta den vägen. Och uppskattning för det jag gör.

För första gången i mitt liv så känner jag att jag får gehör och att jag verkligen mött likasinnade. Eller kanske inte likasinnade, men ändå en plats där jag blir uppskattad för den jag är och det jag kan tillföra.

Jag känner att jag är trygg i mig själv, och jag upplever att flera i min omgivning förlitar sig till mig. Visst var det så även i förra jobbet, men nu känns det än mer. Min gamla praktikant hör av sig och vill bolla med mig och vill ha mig som bollplank och som rådgivare. Min nuvarande praktikant verkar uppskatta det jag ger henne i hennes praktik, de utmaningar som jag delar med mig av. Min chef som jag vet uppskattar det jag gör och bidrar med. Och så ikväll så kom det ännu ett tecken på att jag är rätt. Jag brukar inte läsa mina jobbmail efter jobbet, men nu gjorde jag det och såg att jag hade fått ett från min amerikanske motsvarighet. Eller nåja, hon sitter högre upp än mig och är väldigt nära vår globale EHS manager. Det är kanske inte så mycket och betyder kanske inte så mycket men för mig var det ett av dessa guldkorn som gör att jag mår så bra, blir glad och känner att jag är på rätt väg

A och barnen har åkt till Sälen och kvar här hemma är jag. Jag åker inte skidor så kändes dumt att ta ledigt för att bara sitta i en stuga i en vecka. Det är ju en sak på sommaren, men så här års…

Jag såg fram emot att få äta mat jag gillar, få rå om mig själv och njuta av att det inte tjafsas konstant. Istället så sitter jag här hemma och äter inget alls. Istället blev jag magsjuk. Inte kul alls.

Det är inte så ofta jag skriver numera. Har väl inte haft behov av det. Det brukar ju vara så att när jag mår bra har jag i regel inte så mycket som behöver komma ut. Eller ner, hur man nu ser på det.

Snart går min provanställning ut och jag trivs bra. Visst har det varit en del frustration då jag och min brittiske kollega har pratat förbi varandra, men nu tror jag det är utrett och vi kan gå vidare. Det visade sig att hon hade missförstått och inte hade de kunskaperna och erfarenheterna som hon sagt sig ha…

Det hela handlar om en arbetsmiljöcertifiering och med tanke på att jag har jobbat med dessa i 20 år, varav de senaste var jag till och med Sverigeansvarig för planering av interna och externa revisioner, så har jag känt att jag kunnat stå på rätt stabil grund. När det sedan visade sig att min kollega insåg att hon hade missförstått det hela, så blev allt med ens med förståeligt. Nu återstår att se hur samarbetet framöver kommer bli, dvs om hon kommer fortsätta stå på sig om att allt ska vara på britternas detaljstyrda nivå, eller om vi kan snarare gå på min linje, dvs lägga oss på en gemensam övergripande nivå som sedan vilka delar av företaget som helst skulle kunna ansluta sig till, och ändå kunna anpassa det hela utifrån lokala krav och förutsättningar. Lite frustrerande, och oroande, är det ändå att det i förbifarten kom fram att hon kommer vara den som leder det hela. Stämmer det så hoppas jag att hon har lyckats ta till sig den övergripande bilden, för annars kommer det bli många onödigt detaljerade och krångliga rutiner och processer.

Det är ju inte det att jag nödvändigtvis behöver vara projektledaren i detta fall, utan det är mer att jag är orolig att hon i sin okunskap (vilket konstaterats då det framkom bland annat att hon inte hade helt förståelse för vad certifieringen innebar) kommer driva saker så att det endast blir en brittisk vinkling och inte den övergripande, som vi behöver om vi vill kunna låta fler av företagets verksamheter på sikt bli en del av vår certifiering. Något jag blir frustrerad över är när man inte tar till vara kompetens som finns, och jag tycker att jag har det i detta fall, men att man väljer att inte lyssna på mig. Eller som idag, när en annan i projektet glatt konstaterade att ChatGPT var ju lyckat att använda sig av i det första stadiet när vi började prata om certifiering och de initiala frågorna om kostnader kom på tal. Ursäkta, men de svenska kostnaderna var det inte chatGTP som kom med utan min erfarenhet. Att jag senast förra våren satt och diskuterade vad en certifiering kostar och att jag tre år tidigare tog in offerter från de största certifieringsorganen i Sverige och då konstaterade att det inte skilde så mycket i kostnad mellan dom. Kan väl erkänna att jag var lite stött där…

Men det glömde jag snabbt bort när vi senare hade ett möte med ett certifieringsorgan och deras representant bekräftade det jag hade sagt hela tiden. Gissa om jag var lättad?

Än gladare blev jag när jag precis innan jag skulle stänga ner datorn för veckan fick ett mail från min chef, där han uttryckte sin glädje och tacksamhet över att ha mig i sitt gäng. Då hade han inte fått höra något om dagens händelser och utveckling med britterna, utan detta kom efter en annan sak som jag utfört under dagen. Och det är just denna glädje som gör att jag idag ville skriva ner. Jag skrev långt om britterna och mina frustrationer med dom, men det var glädjen, och stoltheten jag känner som jag ville få ner. Förhoppningsvis kan jag känna i alla fall en liten del av det om jag i framtiden går och läser detta inlägg. Jag hoppas…

Om det går vägen med det här jobbet så ser jag att jag har en möjlighet att komma till en punkt i livet är jag kan stanna upp och verkligen känna mig tillfreds. Om den känslan som jag har så kommer jobbet innebära att jag får jobba hos en arbetsgivare som ger mig möjlighet att vara med och utveckla samtidigt som jag får utvecklas och komma utanför min komfortzon. Jag hoppas att känslan jag fått av företaget och det som kommer bli min chef är korrekt, dvs att det är ett företag och en chef som verkligen bryr sig om sina anställda, som ser att anställda som mår bra och trivs också levererar bra. Plus att man har en förståelse för att det finns ett liv utanför arbetet, även om man brinner för arbetet.

Jag ser också att jag kanske lyckats hitta en väg för mig i ledarrollen i innebandy som skulle kunna fungera. Jag har pausat från den rollen den här säsongen men i veckan kom jag och klubben på en lösning som vi ska testa till hösten. En lösning som förhoppningsvis kommer kunna vara klubben till gagn.

Så allmänt, just nu, just idag så känner jag förhoppning och stor positivitet. Idag ser jag att livet är på topp

Jag städade i mina lådor och hittade det resultat på personlighetstest som jag gjorde inför en utbildning för två år sedan. Det är rätt kul att läsa det! Undrar bara om min omgivning ser samma sak eller om det enbart speglar min syn på mig själv?

Genom att se på det så påminns jag i varje fall och inser även det jag behöver tänka på och som kanske inte alltid är så positivt och som jag kanske behöver jobba med.

Det är bra att ibland bli påmind om sin egna komplexitet och att man inte enbart är bra och alltid har rätt utan tvärtom, att man är mänsklig med brister och fel. Brister och fel som man kan jobba med.

När jag läser det så slås jag ändå under det som står under mina topp 3 styrkor:

…Men du riskerar att bränna ut dig om en aktivitet eller till och med en person förlorar sitt syfte, då det undergräver glädjen för dig. Men så länge innebörden och syftet är intakt, och i synk med dina perspektiv, då jäklar!

Det är väl lite där jag befinner mig just nu. Det känns som det där syftet är förlorat. Jag saknar motivation, glädje, engagemang. Jag försöker hitta den där jag är idag, men lyckas inte riktigt. Jag försöker hitta den på annat håll, men lyckas inte med det heller. Jag söker nytt jobb, men hittar inte riktigt rätt. När något börjar kännas intressant så är tydligen inte jag intressant nog. När jag är intressant så känner jag att något saknas och hoppar av. Som nu precis. Jag sökte ett jobb. Jag fick komma på intervju innan jul. Fick komma på en andra intervju och nu ville de ha referenser men istället för att ge dom referenser valde jag att hoppa av. Det var så mycket som kändes bra men det var några saker som tillsammans blev för negativt för att jag skulle våga gå vidare. Det handlade om 100% närvaro på kontoret och inga möjligheter till att arbeta hemifrån. Det handlade om lönesänkning på över 11%. Det handlade dessutom om att det skulle vara sex månaders provanställning. En av sakerna hade kunnat gå. Även två. Och i vissa lägen samtliga tre, men som det var nu så vågade jag inte.

På ett sätt så ångrar jag mig, även om jag vet att det var rätt för mig just nu.

Samtidigt, jag vill bort. Jag vill annat. Jag behöver komma bort! Jag mår på ett sätt bättre nu än vad jag gjorde i våras men likväl, jag mår inte bra som det är. Visst är det på väg åt rätt håll, men jag vet ju att det kommer att bli bakslag. Jag vet också att varje bakslag gör mig svagare och det blir svårare och svårare att hantera.

Jag förmodar att jag skulle behöva söka hjälp, men vet inte riktigt var jag skulle få den, var jag borde vända mig.

Jag vet, det är ett i-landsproblem men jag har ett dilemma.

Uppfödaren där mina tre dvärgvädurar kommer ifrån hörde av sig till mig idag. En gemensam bekant i kaninvärlden ska lägga ner sin uppfödning av den specifika kaninrasen som han fött upp och söker nu med ljus och lykta efter nya hem till sina tre sista kaniner och då hon vet hur mycket jag gillar just den här typen av kaniner kom hon att tänka på mig… Till saken hör att jag på senare tid har mer och mer funderat på att skaffa en kompis till min lilla ”prinsessa”. Henne köpte jag av han som ska lägga ner sin uppfödning.

Så nu är frågan, ska jag köpa kompis till min prinsessa? Hon bor ju helt själv då. Klokast vore då att ta honan för annars skulle kompisen inte kunna flytta ihop med henne förrän han blev kastrerad, och med tanke på att de är utekaniner så går ju inte det förrän till våren. Samtidigt så har jag ju funderat på att para henne, men varit rädd för att få ungar som jag inte kunde bli av med. Så nu är jag i valet och kvalet, ska jag eller ska jag inte..?

Telefonen ringer. Det är ett för mig okänt nummer. Jag svarar. En kvinna presenterar sig och berättar att hon har passerat vårt hus och sett vår aroniahäck och undrar om hon får komma och plocka. Vi behöver ju inte bären från 50 m överfull häck så jag säger att det är ok.

När jag Stig och lagade middag såg jag att två personer stod och plockade av bären så jag gissade att det var kvinnan och hennes väninna. Tiden gick och de avklarade meter efter meter av häcken. Ett bra tag senare var hela häcken plockad. 50 m överfull häck var nu mer eller mindre tom på bär. Alltså, det var inte riktigt det jag hade tänkt mig när hon frågade. Visst, vi behöver inte så mycket bär själva, men det kändes inte helt ok att de kom och länsade buskarna helt och hållet heller. Jag hade ju tänkt ge kaninerna en del. Och plocka och torka en del. Kanske även göra lite marmelad.

Jag borde kanske gått ut och sagt till att vi ville ha kvar lite själva också, men för en gångs skull ville jag inte ta en diskussion. Däremot kan jag inte låta bli att fundera på vad som är ok och vad som inte är ok. Jag tror inte att jag skulle kunnat med att tömma ett träd/buske/häck helt med bär/frukt om jag hade fått plocka hos någon. I alla fall inte om personen uttryckligen hade sagt att hen ville få bort allt

Häromdagen var jag på föräldramöte på Lillasysters skola och där var det en förälder som väckte frågan om begränsningar i maten. På denna skola, som är upp till trean så finns det begränsningar i hur mycket mat barnen får äta, men när de flyttar till mellanstadiet inom samma rektorsområde så får de äta så mycket de vill, förutsatt att de äter upp. Både rektorn som är rektor för både skolorna och bambatanten protesterade och sa att så var det inte. Då jag vet att det visst är så, E har ju nu påbörjat sitt fjärde år på den andra skolan, och hon har nämnt det ett antal gånger under dessa år, och att det är så även om det är tidigt på dagen, så det handlar inte om att det råkar vara massa mat över som rektorn försökte med. Jag tänkte då, precis som jag tänkt så många gånger förut att är det inte så att det viktigaste är att barnen blir mätta och klarar av resten av dagen? Det satsas mycket på att barnen ska röra sig på den här skolan, men maten då? Det mest grundläggande för att orka lära sig, för att orka röra sig. Det finns ju barn som bor i familjer där skollunchen blir den viktigaste måltiden på dagen…

När jag sen såg denna så fick det mig osökt att tänka på diskussionen som varit och skolans inställning där. Och jag kan inte låta bli att mer än hålla med om att är det inte det bästa att barnen blir mätta?

Det var en till sak som jag slogs av under detta föräldramöte. Det nämndes att treorna skulle få åka iväg på simlektioner vid två tillfällen i höst. Efter det ska barnen kunna simma 100 m. Klarade man inte det så skulle man som förälder åka och träna med sina barn så att de lär sig. Jag blev rätt irriterad. Det finns så många barn som inte kan simma. Det finns många föräldrar som inte kan simma, och då tänker jag främst på de som inte är uppvuxna i Sverige och fått ta del av skolans simlektioner. Och så finns det de som inte har råd att åka och simma med sina barn. Visst finns det sjöar, men de är inte varma så länge till. Nu är ju detta inte något problem för oss. Vi har råd med privat simskola, men det är ju så många som inte har råd med det. Hur orättvist blir inte det?

En vän till mig la upp på Instagram ett inlägg om hur irriterad hon var då hon ett tag försökt få hjälp av sin vårdcentral pga rodnad efter fästingbett. De har inte tyckt att det är något att oroa sig över. Tillslut vände hon sig till borrelia.se och där fick hon konstaterat att hon hade just det. Lista om sig till annan vårdcentral blev det för henne och hennes familj då. Detta fick mig att komma ihåg att jag också fick ett fästingbett i somras och som jag funderade på ett tag efter lite på om det var något. Jag kollade då med A som tyckte att det var rött, men inte mer än vad det brukar bli för mig när jag fått fästingbett. Sen har jag inte tänkt på det något mer. Förrän nu då. Och tur var väl det!

Till skillnad mot min vän så hade jag inga problem alls med min vårdcentral. Lite mer än en timma efter att jag ringt dom så körde jag, på väg hem den vårdcentralen in till apoteket för att hämta ut antibiotika. Skönt när det är effektivt och allt fungerar!

Och skönt om det är så att mitt mående hänger ihop med borrelian!

Lördag kväll. Sitter i soffan och lyssnar på en bok men hör inte då tankarna snurrar runt. De handlar om allt och om inget. De handlar om familjen. Om innebandyn. Om nästa helgs kräftskiva. Om drömmar. Om kaninerna. Jobbet.

Jag känner att jag redan saknar innebandyn. Inte så att jag saknar det jobbiga så klart, utan det roliga. Samtidigt så kommer mina reflektioner till en och samma slutsats. Det är bra att jag slutade. Jag är inte rätt person för det. Jag har inte rätta personligheten. Jag har inte rätta tålamodet. Jag har inte rätta fysiken. Och jag är helt enkelt för udda. Nu är det dags för att lära mig leva med innebandyn från sidan. Som mamman som sitter på läktaren och därifrån stöttar sitt barn. Där jag enbart behöver tänka på henne och hennes behov.

Jag känner mig vilsen, men samtidigt lugn, men lite mot det vemodiga hållet gällande jobbet. Om jag tyckt att det varit tufft och mycket förut lär det bli värre nu i höst och i vår. Vi hade blivit lovade en ny kollega genom det förvärv som företaget gjort, men nu blev det inte så. Personen ifråga sa upp sig och pga besparingar så har man bestämt att inte rekrytera någon ny till tjänsten. Samtidigt så är det fullt upp med integrationen av det där nyförvärvet. Dessutom så verkar det vara flera förvärv vara på gång och dessutom finns det hopp om flera nya, stora affärer.

Jag vill hitta något annat då jag är säker på att belastningen kommer bli än högre. Mycket högre. Nu kanske jag orkar lite mer då jag försökt trappa ner på andra energitjuvar, men samtidigt, ska livet enbart vara jobb? Ska verkligen all energi gå till jobbet och att inte ha något kvar när arbetsdagen är över? Och då ett jobb som man inte känner helt fullt för? Ett jobb som allt mer kommer från det som jag en gång föll för, dvs att man gjorde som man sa. Att man inte bara sa säkerheten först, utan även menade det. Att man satsade på det för att idag istället enbart dra ner på det och de resurser som läggs för att hålla standarden.

Samtidigt, vad är det jag vill göra? Typ samma som idag? Något helt annat? Hur mycket kan, och vill jag göra avkall på lönen? Är jag beredd att göra något helt annat, låta hela min familj få ändrade förutsättningar för att leva så som vi gör idag? Vad är det jag vill ha av min arbetsgivare? Av mitt jobb?

Kaninerna, hur ska jag göra där? Det är trion, eller grisarna som jag kallar dom för då de är riktiga grisar. De är rätt tråkiga. Sen har vi ”Bebisen”. Mammas lilla. Min prinsessa. Hon är ju så ensam i sin bur. Hon får inte så mycket uppmärksamhet som hon egentligen förtjänar. Och så duon, de två som jag är jourhem åt. De får inte heller så mycket uppmärksamhet. Jag vet ju att fick de mer uppmärksamhet och kärlek så skulle de ha mycket potential till att bli två helt underbara individer. Men nu… Just nu finns inte så mycket intresse eller ork att hålla på med kaninerna. Vanligtvis brukar viljan komma efter sommaren, men inte denna gång. Kanske har det att göra med att jag haft dom hemma hela sommaren och att jag inte fått någon direkt paus från dom på det vis som blir när de är iväg på pensionat.

Tankarna snurrar runt familjen. Runt hur Lillasyster verkar må och om hur E mår. Det handlar om kärlek och balans. Om att räcka till och vara en bra förälder. Det handlar om att stötta. Älska. Det handlar även om att ställa krav. Allt för deras bästa.

Det handlar om drömmar. Viljan att resa. Göra saker. Uppleva saker. Drömmar om en sommarstuga. En plats där jag kan finna ro och bara vara. Det kan man ju aldrig om man äger ett hus. Jag drömmer om att renovera vårt hus. Måla om fasaden. Göra om de två små toaletterna. Fräscha upp altanerna. Tapetsera tv-rummet. Renovera köket.

Tankarna snurrar på runt bil. Jag kör med privatleasing och i juni nästa år så går leasingtiden ut. Hur gör jag sen? Ska jag ha bil? Ska jag leasa? Köpa? Eller ska jag skippa bil helt?

Tankarna snurrar på om mina systrar och mamma och allt som varit efter att mamma somnade in. Känslan av ledsamhet när jag ser tillbaka på det halvår som gått och det som varit. Hårda ord, meningsskiljaktigheter, osämja, misstankar och skitsnack.

Som sagt var. Tankarna snurrar på om allt och inget. De snurrar på om allt som gör livet till och de snurrar runt saker som jag sett och hört. Det kommer glimtar både från verkligheten och från serier jag sett, böcker jag läst.

Det är mycket som snurrar i huvudet. Det är då, när jag inser det, som jag inser hur trött jag är. Det är då jag inser att nu bör jag krypa till kojs

Tog en kort paus och kollade in på Instagram där Prickenrosa hade en bild på sig själv i baddräkt och där hon skrev om hur hennes kroppsform förknippades med en massa negativa saker och hur mycket bättre det vore om alla kunde låta bli att sprida skit och negativa kommentarer och hur mycket bättre det vore om folk kunde sprida mer kärlek istället. Där var det en kommentar som var så bra. En person skrev

Det fick mig att fundera. Hur kommer det sig att folk tror att det är ok att kommentera en annans kropp på ett negativt vis? För det verkar ju vara ok att påpeka att någon borde gå upp/ner i vikt, att någon är för biffig, för tanig och behöver träna upp sig, för kort, för lång etc. men om någon kom och sa till någon annan att dennes attityd är osmaklig så får man vara beredd på att få både en smocka och utskällning för ”sådant så säger man ju inte” 🤔

Fast det är klart, jag ska vara sådan så anser jag ju inte att något av det är ok att säga. Dessa två är ju ändå, i mitt tycke, likvärdiga i elakhet och självupptagenhet. Fast det sistnämnda kan man ändå säga på ett sådant sätt att det inte uppfattas lika plumpt. Då kan det vara ok att säga det.

Lillasyster har denna vecka gått intensivsimskola måndag-fredag och i tisdags när vi var på väg dit så betraktade hon sina bara ben och konstaterade att de var prickiga. Det var inte så farligt så jag slog bara bort det.

På onsdagen när jag väckte henne så hade det blivit betydligt värre och nu var hon rejält prickig över hela kroppen. Jag rådgjorde med Farmor som jobbat som sjuksköterska och hon tyckte att vi skulle kontakta vårdcentralen. Sagt och gjort, jag ringde och vi fick tid till att få träffa en sköterska. Stormen Hans hade röjt ordentligt och då vi bor inte alltför långt bort från där det hade regnat som mest i Västra Götaland så var det ett antal översvämningar som vi behövde ta oss runt. Egentligen hade det ju inte varit några problem med att gå, det är ju bara dryga 1 kilometer till vårdcentralen, men vädret lockade inte till några promenader direkt. Vi lyckades ta oss till vårdcentralen och 25 minuter efter den tid som vi hade fått så fick vi komma in till sköterskan som konstaterade nässelutslag troligtvis orsakat av någon allergisk reaktion.

Den dagen blev det ingen simskola, dit hann vi aldrig. Vår teori om att det var kloret i bassängen som orsakat det hela kunde vi däremot förkasta på torsdagen då vi konstaterade att duschen fick utslagen att komma fram, men direkt efter lektionen, när hon kom upp från bassängen så syntes knappt någonting…

Detta var dock inte den kalabalik som inlägget är döpt efter. Nej, den skedde innan besöket på vårdcentralen. Vi hade ätit frukost och skulle dyka av. Jag stod vid kylskåpet och skulle ställa in kylvaror när Lillasyster kom och kramade om mig bakifrån. Jag kände att det fick mig att nästan tappa balansen så jag bad henne släppa, men det gjorde hon inte. Jag hann säga det några gånger innan jag verkligen tappade balansen och började falla bakåt, dvs rakt på henne. Det enda jag kunde tänka på då var att jag INTE fick ramla på henne. Jag känner hur vi både staplar några steg bakåt och jag hinner upprepa tanken flera gånger innan vi rasar ner på golvet.

Ja, jag lyckades att inte hamna så mycket på henne

hinner jag tänka innan jag inser att jag inte riktigt landat, glider lite till och hamnar nu med vad som känns hela min tyngd på hennes ben. Under fallet så noterar jag att jag slår i min arm men hinner även komma fram till att det inte känns som om jag skulle bryta den även om det gör ont. Efter fallet tänker jag gensvar att jag måste upp, tänk om hon bryter benen, och vänder mig om för att kunna ta mig upp. Då ser jag henne ligga där på golvet med stängda ögon.

Hon är medvetslös! A, Lillasyster är medvetslös! skriker jag förtvivlat. Hon öppnar ögonen och konstaterar att hon inte alls är medvetslös, hon blev bara trött så att det var därför hon blundade. Sen stiger hon upp och visar att hon är helt oskadd.

Då kommer smärtan i min arm, vid armbågen. Det gör så ont att jag håller på att gå åt. Det gör ont och jag kan inte röra den. Jag gråter av smärta. A blir orolig och frågar om jag brutit armen, det gör för ont för att jag ska kunna svara och jag ser att han är orolig. Samtidigt så påminns jag av min tanke jag hade direkt efter att jag slagit i armen, att den inte är bruten. Då lyckas jag börja samla mig och kan efter en liten stund konstatera att det gör ont, jag har ett rejält skrapmärke på armen, men den är med största sannolikhet inte bruten. Jag inser ganska snart att det känns rejält även på vänster skinka.

När allt lugnat sig något så blir A orolig för diskmaskinen som står precis vid kylskåpet och som vi nu ramlar över då dess lycka stod öppen då vi höll på att fylla den. Det visar sig att en skruv har lossat och att en av gånglederna har fått sig en törn, men att den fungerar som den ska ändå.

Man kan lugnt säga att vi hade enorm tur där, trots allt. Lillasyster var sannolikt aldrig medvetslös och hon hade inte skadat sig även om ho fick stor del av min tyngd på sig. Jag bröt aldrig armen. Tack och lov så var ingen av diskmaskinskorgarna utdragna så vi hade inte landat på porslin eller den bestick som vi hade ställt i bestickskorgen. Och maskinen fungerade trots att den hade fått sig en törn. Vi hade tur!

Gällande stormen Hans och hans framfart så har det varit lite spännande att se hur mycket naturen kan ställa till med. En rolig bild som någon glad, anonym läsare hade skickat till Mölndalsposten säger rätt mycket.

Eller som det där syskonparet som fick sin stund i rampljuset när de åkte vattenskoter på ett av alla översvämmande områden.

För oss så har det ändå gått bra, vi bor ju relativt högt upp på ett berg, så trots källare så hade vi inga översvämningar hos oss, även om områden nära oss fortfarande än idag har varit översvämmade. Obs, lånade bilder! Tilläggas bör att det var betydligt mer vatten när det var som värst. En undergång var helt översvämmad, vattnet gick nästan upp till gångtunnelns tak när det var som värst.

En annan lite lustig sak var inlägget där en lokalbo la upp i den lokala Facebook-gruppen en bild på kräftan som hen hade sprungit på. Man skulle kanske gett sig ut på kräftjakt inför kommande kräftskiva? 🤭

Det känns konstigt. För första gången på många år så fylls inte mitt huvud av planer för den kommande innebandysäsongen. Jag älskar sporten, klubben jag varit aktiv i har otroligt bra värderingar men nu inför hösten kände jag att det inte fanns ork. För ett år sedan var jag tveksam till om jag skulle kunna fortsätta pga min yrsel, och jag gjorde ett försök. Då tränade jag två lag, dels den som E spelat i, men som hon slutade spela i inför den säsongen, dels Lillasysters lag. Fast E slutade så stannade jag kvar i det laget som ledare för jag hade svårt att lämna tjejerna i laget. Dock så tog jag ett steg bak och var mer som hjälptränare än aktiv tränare. Under julen insåg jag att jag inte fixade fortsätta med två lag och valde då att lämna det laget, men stannade kvar i Lillaysters lag.

I Lillasysters lag har jag mer eller mindre från början varit den som fixat och donat med det mesta. Jag la ut/skickade ut information till spelare och föräldrar, hade kontakt med klubben när det gällde det mesta så som matchställ, träningstider etc, planerade träningar och ansvarade för träningar. Jag försökte få de andra ledarna att engagera sig mer, men det var motigt. Det var bara de gånger som jag inte var med på träningen som någon annan tog ansvar. Så visst kunde det bli lite irriterat ibland, det kan jag erkänna.

Under våren så började jag känna mig allt mer utanför. Då det är rätt många spelare i laget så brukade vi ofta dela upp dom med hälften av spelarna på ena sidan planhalvan och den andra hälften på andra sidan planhalvan för att göra olika slags övningar. Oftast så fick jag vara själv på min planhalva medan de andra, ofta tre personer var på andra sidan. Bad jag om hjälp på min sida så var det svårt att få det, men i regel så var det en och samma person som kom och hjälpte mig, om någon kom. Men oftast så gick det bra ändå, trots att jag var själv även om jag introducerade en ny variant på en gammal övning, eller kanske till och med en helt ny övning. På andra sidan däremot… Jag hade ju fullt upp på min sida, men ofta efteråt så kom det fram att det inte hade fungerat, även om det var övningar som tjejerna egentligen kunde då dessa körts ett otal gånger tidigare. Jag fick höra att det var dålig disciplin, övningen inte fungerat, tjejerna inte lyssnat/försökt/velat etc. Eller att man som ledare inte riktigt hade förstått. Jag hade alltid när jag hade ansvaret för planeringen planerat upp träningen innan och skickat ut planen som ett förslag som senast dagen före så att det skulle finnas tid att sätta sig in i den. Det var ytterst sällan de andra hade kollat på den ens… Jag såg slutligen ett samband i att de tillfällen som någon hade i alla fall ögnat igenom planeringen så fungerade det i alla fall för det mesta bättre på den andra planhalvan.

Hur som, att alltid behöva göra allt, att alltid få stå på din halva själv var slitigt och det kändes allt mer som om jag blev utesluten av de andra ledarna. Jag gissar att vi kom in i en ond cirkel där känslan av att vara utstött och ensam lockade fram ett sätt hos mig som fick de andra att ta ytterligare ett steg ifrån mig.

Så nu när höstens säsong började närma sig så fick jag ont i magen. Jag orkar inte mer att ha det så! När jag tog beslutet att pausa så bröt jag ihop. Samtidigt så visste jag ju att jag skulle bryta betydligt mer och värre om jag inte lyssnade på min ork och min kropp och fortsatte köra på.

Så jag tog beslutet och meddelade de andra ledarna i vår WhatsApp-grupp om att jag behövde ta en paus från ledarrollen men att jag kanske kunde hjälpa till med något litet, kanske något administrativt eller så. Inte en reaktion. Inte en endaste en. Det har varit helt tyst. Det har gått mer än en vecka nu och jag får gå in i appen för att bekräfta för mig själv att jag skickade den. Inte ens när jag gjorde de andra till administratörer för gruppen fick jag någon reaktion. Nu har jag lämnat gruppen. Glad för att jag lämnat. De andra tog för mycket energi. Tjejerna i laget, sporten, förmånen att få vara en del i tjejernas utveckling har gett mig så otroligt mycket, men i slutändan var det inte tillräckligt då de vuxna tog så mycket. Och nu står jag här. Saknar sporten, sammanhanget, tjejerna, men lättad över att slippa det där slukhålet som samarbetet med de andra ledarna var.

Allt detta har fått mig att börja tänka. Jag inser att detta är något återkommande. Jag inser att jag har inte lätt för att bli omtyckt. Jag önskar att det vore annorlunda samtidigt som jag inte vet hur jag ska komma dit utan att ge avkall för mycket på det som är jag. Det är då jag börjar fundera. Och när Lillasyster frågade om innebandyn, om jag hade berättat för de andra om att jag skulle ta en paus och vad de hade svarta på det, och jag svarade som det var så kommenterade hon det med

Ja du mamma, det är ingen som gillar dig!

Det var ett krasst bekräftade som i mångt och mycket är sann. Samtidigt som det fick mig att fundera. När jag berättade det för en vän så sa hon att hon tyckte i alla fall om mig, vilket jag ju förstått. Annars hade hon inte velat umgås med mig. Det fick mig att lyfta blicken och se omkring mig. Se på de personer som jag umgås med, de som är mina vänner. De är alla väldigt olika men det jag då slogs av var det som de har gemensamt, de är alla starka. De är alla starka kvinnor som vågar gå sin egen väg. Som stöter på, precis som alla andra hinder på sin väg, men som de alla lyckas på olika sätt ta sig över. Just det, insikten om att dessa starka kvinnor alla gillar mig, att de väljer att ha mig som sin vän gör mig så lycklig. Jag är kanske inte så stark som de, men de ger mig alla den där stöttningen som behövs för att jag ska kunna sträcka på ryggen, och våga orka fortsätta framåt. Så även om det är bara någon av dom som känner till den här sidan så vill jag ändå här uttrycka min tacksamhet till dessa personer. Tack för att du är du. Tack för att du är min vän! Du ska veta att jag tycker att du är stark! Jag tycker att du är fantastisk!

Det blev helt tyst en liten stund när alla tystnade, och sen fortsatte hon med att förklara att hon trodde inte på den teori som den äldre kvinnan lagt fram, men att det ändå var intressant att höra talas om den. Samtidigt så växte jag av kärlek till min stora, fina E som vågade säga vad hon tycker. Hon gjorde exakt det som jag önskar att jag hade vågat. Hon gjorde det på ett bra och vänligt sätt så jag tror inte att det uppfattades otrevligt eller ouppfostrat. Fast det vet man ju aldrig med andra människor, man kan aldrig veta hur de uppfattar saker och ting. Och i det här fallet…

Vi är på vår traditionella vecka i Värmland på A:s familjs släktgård. Här är även hans föräldrar, K och G, hans bror F med sambon AN och deras 18 månader gamla son L. Och så AN:s mamma Y. AN och Y är från Schweiz så därför pratas det en hel del engelska. Det är nu tredje dagen som alla är här och jag måste erkänna att jag är lite trött på det. Jag är trött på att prata på engelska, trött på att Y oftast inte hör vad jag säger (jag kan inte hjälpa att jag är dålig på engelska), trött på att det är så mycket folk hela tiden och att alla ska umgås med varandra precis hela tiden. Och jag är trött på att höra de där små pikarna som kommer från de äldre titt som tätt.

”Ja, det skulle ju inte skada om du gick ner lite, vet du” som K sa till F, och då hade han precis kommit tillbaks efter en lång cykeltur. Varför då ställa fram en massa kakor och annat sådant om du tycker att någon ska gå ner i vikt? Och varför ställa upp flera olika sorters kakor varje gång?

”Smaka nu, du måste smaka. Du är så pass gammal så du måste lära dig att smaka på allt” som Y sa till E idag. Visst om hon hade sagt det en gång men jag har hört henne ta upp det minst två gånger sedan dess. Sista gången svarade jag att jag har lärt mig att bästa sättet att få E att testa saker är att fråga men att då acceptera ett nej. Genom att tjata och då få henne att äta är det som gjort för att hon har bestämt sig för att inte gilla. Låter man det vara så är det inte helt ovanligt att hon då blir nyfiken och vill smaka lite senare. Jag var likadan när jag var liten, men med skillnaden att jag ofta tvingades äta, vilket gjorde att jag fortfarande idag får lätt kväljningskänslor för vissa saker.

”Jag tycker att L gråter alldeles för mycket! Hans kusin gråter inte alls lika mycket!” Kanske inte. Personligen tycker jag att han inte alls gråter mycket. Dessutom, hans kusin är 8 månader äldre och är van vid din mormor då de bor inte så långt från varandra. Och varför i herrans namn jämföra? Barn ÄR olika!

Det är många åsikter och många tillrättavisanden och jag känner hur irritationen växer. Jag försöker låta bli att visa det, men det blir svårare och svårare att hålla en god min. Och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det ända fram tills på fredag!

Idag lyckades jag i varje fall komma undan och gick gå en promenad. Själv. Det var så skönt att slippa umgås i grupp och att allt skulle vara så käckt och trevligt och pluttinuttigt! Visst, jag kommer från en stor familj med fyra barn men vi har aldrig varit någon sådan familj som absolut måste umgås alla tillsammans hela tiden. Tvärtom. Så nu promenad var underbar och jag fick även möjlighet att stanna och prata med mina kompisar, ungtjurarna som håller till i en hage lite längre bort.

Under promenaden lättad emolntäcket och jag kunde för första gången känna lite semester glädje. Äntligen är första semesterveckan påbörjad! Och visst ska jag klara mig igenom den här också 😉

”Du vet att det skulle vara bra för dig att gå ner lite”

Orden bränner i mig. Jag vet att hon inte säger det till mig, men de gör ont. Jag vet att de på sitt sätt är riktade till mig. Särskilt som vi sitter vid samma bord, och den som hon säger det till är grymt tränad och har precis berättat om den tid som han fått när han cyklade Siljan runt. Visst, han är inte pinnsmal, men jag tror ändå att han är betydligt mer tränad än vad hon någonsin har varit. I jämförelse med honom så har jag betydligt större behov av att gå ner i vikt och jag vet om det. Att då höra de där orden.

Om det nu vore så lätt att gå ner… Det är det inte. Det handlar inte bara om lathet och dålig karaktär, det handlar om så mycket mer. Hade det enbart handlar om lathet och karaktär så hade jag gått ner för länge sedan, men min kropp kämpar emot. Det blir ju inte direkt lättare av att jag har Hypotyreos och min kropp tror vid minsta lilla att jag svälter och börjar lagra energi. Inte heller hjälper det att mina hormonnivåer som så länge legat någotsånär stabila nu plötsligt löper amok och jag är mitt inne i en period där vi, min läkare och jag försöker hitta en ny rätt dos på mitt Levaxin efter att jag tydligen låg för lågt och därför fått öka på dosen.

Jag har vid flera tillfällen försökt olika sätt att gå ner. Äta LCHF, jag fick alla mina symptom och gick upp. Träna mer, kroppen går bananas och mitt TSH (=hormon) sticker iväg. Den gången är bevisat för det var när vi skulle börja med IVF. Först så låg jag bra, men när vi skulle sätta igång så låg jag inte bra i TSH. Den enda ändringen som gjorts var att jag börjat träna mer och det var i ganska direkt samband med det som mina symptom kom. Jag har testat Viktväktarna. Jag fick mina symptom och gick upp i vikt. Jag har testat äta enligt GI, jag mådde bra, var pigg, men fick snabbt upp i vikt. Räkna kalorier, jag fick upp. Jag gick ner än mer i kalorier, symptomen kom, jag gick upp och mådde jättedåligt psykiskt. Det jag gör nu är att jag försöker äta enligt tallriksmodellen. Jag försöker röra på mig, men det blir inte så mycket som jag önskade. Livet kommer emellan. Godis och kakor äts enbart på fredagar och lördagar men inte i några större mängder. Likväl gör jag sakta men säkert upp.

Jag har funderat på att söka hjälp inom vården, men vad kan de göra mer? Hålla koll på mina värden, kan de i och för sig. Erbjuda magsäcksoperation, vilket två av tre av mina systrar gjort. Det vågar jag mig inte på med tanke på de biverkningar som är vanliga att få. Medicinering. Det finns ju en diabetesmedicin som sägs kunna hjälpa till med viktnedgång, men den råder det brist på och jag känner mig tudelad för att ta något som det råder brist på och som för diabetiker kan vara livsnödvändig. Visst, med min övervikt så riskerar jag min hälsa men jag är ju inte diabetiker än i varje fall.

Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Samtidigt så känner jag mig ledsen för de där orden. De kändes så dömande, så nervärderande, så sårande, trots att de inte var direkt riktade till mig.

Jag önskar att folk kunde låta bli att kommentera andras kroppar och vikt! Jag önskar att ingen behövde få höra det, oavsett om man är kort, lång, tjock, smal, eller vad det nu än må vara. Låt var och en bara vara! Jag lovar, de allra flesta som är överviktiga vet om det. Det är inget de behöver höra. Det hjälper inte till att kommentera det, tvärtom så är det mer sannolikt att det sårar. Och det kan såra fler än den som du riktar orden åt.

Det är inte ofta som jag och A får vara barnfria och då är det ju alltid trevligt att kunna göra något särskilt. För en månad sedan hände det. E var iväg till sin farbror och Lillasyster var hos sin farmor och farfar. Blev det middag ute? Biobesök? Annat trevligt? Nope. Jag var dunderförkyld och hostade lungorna ur kroppen.

Nu är det dags igen. Igår lämnade jag dom vid tåget som tog upp dom till Sunne dit deras farmor och farfar hade åkt i förväg några dagar tidigare. Så igår kväll passade vi på att gå på bio. Det vi inte tänkte på när vi bokade våra biljetter var att Coldplay hade konsert vilket gjorde att det var lögn att hitta parkering. Men vi fixade det tillslut och gled in i salongen sekunder innan själva filmen satte igång.

Vi hade tänkt göra fler saker idag och imorgon, men så inatt blev jag magsjuk och våra planer flög sin kos.

Tur då att vi ändå fått en annan kväll vi två tillsammans. Det var tidigare i månaden när vi var bjudna på bröllop. Vilket bröllop! Jag har i och för sig inte varit på så många bröllop, men jag har nog aldrig blivit så rörd innan! Brudparets blickar de utbytte. Kärleken man såg i deras sätt att se och ta på varandra. Hur de stöttade varandra, hur de bar varandra. Och hur lyckliga de såg ut. Jag slogs av alla underbara människor som finns i deras liv. Det var helt enkelt en helt fantastisk dag och kväll och jag är så glad att vi fick dela den med brudparet! 💕

På fredag börjar semestern och då åker vi efter barnen till Sunne. Där blir det verkligen social samvaro med barnens farmor och farfar, barnens farbror, hans sambo, deras lille 1 åring och så sambons schweiziske mamma. Jag gillar verkligen dom alla, men en vecka blir nog lite jobbig, särskilt som vädret inte verkar bli den bästa. Men sen blir det helt klart skönt att komma hem, tvätta och packa om våra väskor för att sedan åka till ”min” älskade stuga. Visst, den är inte min, men det är stugan som vi hyrt en eller två veckor de senaste somrarna. Stugan där jag mår bra, där jag landar och känner mig hel. Jag längtar!

Jag blev så glad i själen när jag fick denna

Ett minne dyker upp på Facebook. Inget i den tyder på det som egentligen hände där emellan de två inläggen. Hur det blev med den nya gruppen och med nya chefen. Hur jag bröts ner. Hur jag började tvivla på allt. På alla runtomkring mig, på mig själv, både som person och på mina kunskaper.

Jag är så glad att jag vågade ta steget och bli konsult. Tack vare det kunde jag hitta mig själv ingen. Tack vare det kunde jag bygga upp mig själv igen och börja tro på mig själv igen. Det värsta är att det är först nu jag kan prata om det utan att det gör ont, ont så att det känns som om jag skulle gå sönder, och utan att det känns som om jag skulle börja gråta. I höst blir det sju år sedan jag slutade på det där jobbet och blev konsult, så det tog över sex år. Fatta, SEX ÅR tog det att bygga upp det som rasat av en dålig chef kombinerat med en konflikt med en kollega