Fastna inte i historien, slaget står om framtiden

Att försöka vinna politiska poänger med budskap om en påstådd ”systemkollaps” är ett katastrofalt misstag. För att bjuda extremhögern motstånd krävs politik som ingjuter hopp om framtiden.

I MSB:s nyligen publicerade rapport ”Opinioner 2015” visar den svenska allmänheten en allt större oro för framtiden. Mer än hälften av de tillfrågade tror att situationen i Sverige kommer vara sämre om fem år och var femte tror att Sverige blir ett mycket sämre land att leva i.

Enligt MSB är det den högst siffran sedan myndigheten började med sin årliga mätning år 2009.

Ett samhälle där allmänheten allt mer misströstar inför framtiden och där oron sprider sig är en god jordmån för SD och extremhögern. I våras skrev jag en text i tidskriften Expo om just extremhögerns syn på historien och framtiden. Min poäng var att om man som politisk rörelse vill bjuda extremhögern motstånd bör slaget stå om just framtiden och inte historien. Att inte fastna i vad som varit utan vad vi går till mötes.

Det handlar om att formulera en politik och ett politiskt budskap som ger hopp och en tro på framtiden. Enkla ord att skriva, svårare att i praktiken att genomföra, jag är medveten om det. Men mot bakgrund av året vi just lämnat bakom oss tål detta att ständigt upprepas.  

Den politiska strategin hos extremhögern är nämligen att etablera bilden av att vårt samhälle krackelerar och blir allt sämre. Att vi som nation och samhälle lämnat något som varit väldigt bra till något som bara blir sämre. Framtiden formuleras som att vi går en katastrof till mötes och det enda som kan rädda oss är en nationell pånyttfödelse. Att vända tillbaka till något som varit, till det förlorade paradiset där trygghet, gemenskap och lycka väntar.

Det här är budskap och formuleringar som går igen hos extremhögern såväl i Sverige som i Europa. Delge ett budskap och ord som fyller framtiden med mörker samt oro och be medborgarna komma till deras partier för att förändra samhället i grunden så att man kan backa tillbaka banden och återvända till en påstådd felfri dåtid.

I ljuset av detta bör många av de etablerade politiska partierna både till höger och till vänster rannsaka sig själva och se över de kommunikationsplaner som låg till grund för höstens politiska samtal. Att försöka vinna stöd genom att etablera en bild av vårt samhälles annalkande ”systemkollaps” tror jag är ett katastrofalt misstag. Det ordet och den berättelsen äger man nämligen inte. Det gör den extremhöger som just hävdat detta i decennier.

Polisen ska inte stoppa trygghetsmanifestationer

I onsdags kväll hade den antirasistiska gruppen Tillsammans för Strängnäs planerat att genomföra en manifestation mot rasism och för ett Strängnäs för alla. Men den blev aldrig av, då polis på plats hotade en av arrangörerna med anmälan.

Initiativet till manifestationen togs med anledning av rasistattacken på asylboendet Mälarblick i Strängnäs kvällen innan, då ett 20-tal bilar stannade utanför boendet och runt 30 personer höll upp banderoller med texter som: "massinvandring = våldtäkt" och "Defend Europe" med ett skjutvapen på. Personal på boendet vittnar även om att en del av personerna heilade. Bilder från aktionen spreds i sociala medier och hyllningar av attacken fylldes snabbt på i kommentarsfälten. En person skrev "Slakta dem istället" och kommentaren gillas av flera.

Detta sker i en tid när attacker mot asylboenden ökat avsevärt, och i Strängnäs har människor organiserade i SMR ett flertal gånger stått synliga på gator och delat flygblad. En kvinna som dök upp till den planerade manifestationen med sina barn sa att det skapar inte bara rädsla på det direkt drabbade boendet. Det skapar rädsla i hela stan.

De aktiva i Tillsammans för Strängnäs bestämmer sig för att agera snabbt och kallar till en manifestation för trygghet ett dygn efter rasistattacken mot boendet, för att snabbt erbjuda en plats för människor som kände sig ledsna och rädda att tillsammans stå upp tillsammans sammanhållning. Det bestämmer man när man skakas av nyheten på onsdagsmorgonen, vilket gör att det blir ont om tid för att hinna få ett polistillstånd.

Gruppen har tidigare anordnat en ljusmanifestation för att hedra de som fallit offer i terrorattacker, då utan tillstånd. Man bestämmer sig därför ändå för att kontakta polisen, meddela att en manifestation är planerad och söker även tillstånd. Till svar får aktivisten höra: "det kan du glömma" på frågan om det är möjligt att få tillstånd, och förklarar att en sådan måste lämnas in en vecka innan aktiviteten.

Det här vet jag inte stämmer, även om det ofta är ett önskemål från polisen, då vi i den grupp jag är engagerad i flera gånger har fått ett polistillstånd inom ett dygn. Ibland samma dygn, och ibland har vi inte behövt tillstånd alls då vi istället bara har haft kontakt med polisen. Gruppen i Strängnäs väljer att ändå skicka in en ansökan och gör en betalning.

Strax innan utsatt tid på onsdagskvällen befinner jag mig på torget med arrangörerna som precis ska koppla in högtalaren, när den som står som ansvarig på ansökan blir uppringd av polisen. Polismannen berättar att de är på väg till Strängnäs från Eskilstuna samt förklarar för henne att hon bryter mot ordningslagen om manifestationen genomförs. Han läser upp ordningslagen och säger avslutningsvis: "Du och dina kollegor kan ju fundera på hur ni vill göra". Hon ser lite chockad ut när hon återberättar samtalet, och uppfattar det som ett subtilt hot. Vi som är på plats tycker det hela är mycket märkligt, en ansökan är inlämnad och betald för och det enda vi gör är att manifestera för en tryggare stad.

En polisbuss dyker snabbt efter det upp på torget och två poliser går fram till oss. Mannen förklarar att de har fått in ansökan om tillstånd, men den har blivit nekad för att pengarna inte har hunnit komma in. Det är alltså pengarna man menar är anledningen till att tillståndet inte har godkänts, och anledningen till att den ansvarige kommer anmälas för brott mot ordningslagen om manifestationen genomförs.

Vid det här laget har det samlats en skara människor på torget, bland annat kvinnan med barnvagn och ett par äldre personer som jag pratar själv står och pratar med. Vi står och huttrar på torget, medan de två poliserna bevakar oss. Högtalaren är inte inkopplad, och jag frågar polismannen var gränsen för en manifestation går. Vad får vi som är på plats på torget enligt denna polis göra och inte göra? Polismannen svarar att om vi framför en åsiktsyttring, då räknas det som manifestation, och då blir det en anmälan.

Jag har själv anordnat rätt många manifestationer, demonstrationer, kärleksbombningar, minnesmanifestationer och andra så kallade allmänna sammankomster vid det här laget. Jag har besökt och varit med på andra gruppers aktiviteter. Men jag har nog aldrig hört en polis prata på det här sättet. Att man väljer att lägga så pass mycket fokus på att stoppa en manifestation mot rasism och för trygghet kvällen efter att trettio personer skanderat rasistiska slagord och heilat mot ett flyktingboende går faktiskt bortom mitt förstånd.
 Människor som kommit till manifestation för att stå upp för ett tryggt Strängnäs för alla blev hindrade att göra det med motiveringen att betalningen inte hade hunnit komma in. Det är obehagligt.

Mig veterligen ska ordningslagen inte stå över regeringsformens paragraf om demonstrationsfrihet. Det är en grundlagsskyddad rättighet att demonstrera, och jag tycker det är skrämmande när representanter för polismyndigheten använder sig av människors okunskap om det samt hänvisar till ordningslagen för att stoppa fullt lagliga manifestationer. Det inger sannerligen ingen trygghet hos Strängnäsbor.

Misstro måste inte vara dåligt

Idag skriver jag tillsammans med Ungdomsbarometerns vd Ulrik Simonsson på DN Debatt. Artikeln är en sammanfattning av de stora dragen i årets Ungdomsbarometer, med fokus på ett frågebatteri som Expo beställt om stödet för konspirationsteorier och konspirationistiskt tänkande.

Resultatet är tydligt. Det finns ett litet men betydande stöd för konspirationsteorier. Åtta procent av de unga tror att världen styrs av hemliga sällskap som illuminati eller frimurare, motsvarande siffra bland vuxna är elva procent. I båda grupperna är det 30 procent som inte helt tar avstånd från påståendet.

Bland de vuxna är tron på konspirationsteorier starkast bland de som sympatiserar med Sverigedemokraterna, likadant är det bland de yngre. Även om mönstret bland de unga inte är lika tydligt. Där är tron på konspirationsteorier mer utspritt mellan partisympatierna.

Samtidigt visar Ungdomsbarometern att det finns en utbredd misstro mot politikens förmåga att lösa samhällets problem. Som i alla artiklar finns det inte plats att förklara allt. Så det är på sin plats att klargöra några saker. Misstro mot staten, politiker och politiken är förstås en konsekvens av en politisk realitet och i vissa fall kanske också ett resultat av en sund kritisk hållning till makten. Dessutom kan ju en konspirationsteori visa sig vara sann. Så misstro måste inte alltid vara dåligt.

Men vår poäng är en annan.

Undersökningen och den artikel som kommer i nästa nummer av Expo förklarar och visar möjligheterna för ett utbrett konspirationistiskt tänkande, som inte bara är en kritisk hållning till sin omvärld utan en ideologi i sig. Konspirationismen är inte tron på en konspirationsteori, utan en idé om att inget i världen händer av en slump. Att vi alla är underställda en samordnad ansiktslös maktelit. Det är en analys som avsäger sig vetenskapens metoder för vad vi kan veta eller anta vara sant. Och som vänder den parlamentariska demokratin ryggen.

Alltså. Vill man komma åt misstron mot politikens förmåga att lösa samhällets problem så gäller det att återvinna förtroendet. Det är en stor uppgift men den måste tas på allvar. Det går förstås att kanalisera misstron och göra den till en politisk kraft som kräver förändringar. Och med ökad förmåga till källkritik så minskar risken att man faller för vilseledande konspirationsteorier. Misslyckas man med det så finns konspirationismen som ett alternativ. Och att döma av resultatet i Ungdomsbarometern så har den goda möjligheter att locka en del in i en värld där apatin blir till ett ställningstagande i sig.

Motmedlet mot rasism finns inom oss alla

Abdikadir Hagi Abdirahman är ordförande för Somaliska
 kulturföreningen Tomelilla

Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter. 

Att jobba som utbildare på Expo innebär en unik möjlighet att få känna av pulsen på olika håll i landet. Ena dagen är det möten pensionärer, andra högstadieelever och den tredje fackföreningsaktiva. Från den minsta lilla ort med blott 500 invånare till storstädernas myller av folk.

För två veckor sen var jag i skånska Tomelilla, i Somaliska kulturföreningen där. Vi pratade om diskriminering och hatbrott, och om lagar och möjligheter att få upprättelse. Men också om rasismen i samhället; att några konsekvent får fördelar och några konsekvent får nackdelar beroende på hur vi ser ut och vad vårt ursprung eller tillhörighet är.

Så smärtsamt tydligt är det nu i kölvattnet av höstens terrorattentat. Terrordådet på Kronan i Trollhättan, där den 15-årige pojken Ahmed och den unge elevassistenten Lavin knivhöggs till döds. Terrordåden på våra blivande och befintliga asylboenden. Och terrorattentaten i Paris där 130 oskyldiga människor mördades. Och ytterligare otaliga oskyldiga skuldbeläggs nu för att på något sjukt sätt vara kollektivt ansvariga för detta, vidriga.

Abdikadir, som är ordförande för föreningen i Tomelilla, frågar mig i pausen medan vi dricker te om det är en risk nu, med läget som råder, att Sverigedemokraterna växer? Han gav uttryck för en oro som många av oss delar. En berättigad oro.

Men så finns också en rädsla som har helt andra bevekelsegrunder, som inte är berättigad. Och som tar sig helt andra uttryck.

De rasistiska rörelser och miljöer Expo bevakar, finner sin grogrund i den rädslan. Rädslan som ofta bortförklaras som en rädsla för ”det okända” men i grund och botten är en rädsla för att förlora makt och fördelar. Som bottnar i rasism.

Rädslan finns i alla lager i samhället, den finns i maktens korridorer. Den skymmer sikten och gör att vi inte tänker rationellt.

För en vecka sedan frigavs den 22-åring som häktades misstänkt för förberedelse till terrorbrott i Sverige; helt fri från Säpos tidigare misstanke. Men bilden på hans ansikte har spridits i media. 22-åringens identitet är allmänt känd. Skyldig innan motsatsen bevisats. Rädslan ökar risken att dra förhastade slutsatser exponentiellt.

Abdikadir, som efter studiecirkelns slut hastigt gick ner i bönelokalen för att be, hade tidigare, när vi pratade om terrorattentaten i Paris, upprört förklarat att det många nu inte förstår är att Islam inte förordar våld, och att det enligt islam är fel att mörda.

Att världens muslimer ska behöva känna sig nödgade att förklara det är ett sorgligt faktum. Ingen religion, i sig själv förordar våld – eller fred. Det är människor som är våldsamma.

Precis som Daniel Poohl skrev söndagskrönikan den 22/11, är Daesh, eller IS, inte samma sak som extremhögern. Men de delar viljan att skapa ett slutet samhälle, som är till för en liten, mycket snävt inringad grupp. Baserat på en människosyn som bygger på vanföreställningen att vissa ”människotyper” föds – och dör – på ett visst sätt, med vissa egenskaper, oförmögna till förändring.

Jag hade egentligen inget bra svar till Abdikadir, på om SD nu kommer öka, mer än att vi inte kan anpassa oss till oron över vad som kanske kommer hända. En sak är dock säker – rasismen frodas i ett samhälle som präglas av rädsla och misstänksamhet mot våra medmänniskor.

Abdikadir jobbar på en skola i Tomelilla, och han berättade för mig att en 8-årig pojke en dag kommit fram till honom och frågat:

– Varför är din hud brun?

Varpå Abdikadir skrattat lite till svar och frågat pojken:

– Varför är din vit?

Och pojken utropat:

– Jag är vanlig!

Abdikadir skrattade då högt, förklarade att han också är vanlig och höll fram sin hand för pojken att känna på. Numera när pojken ser Abdikadir är han inte någon okänd eller annorlunda. Han är Abdikadir. Människan Abdikadir.

Var och en av oss - äger det kraftfullaste motmedlet mot rasism. Det finns inom oss. I våra föränderliga och expansiva identiteter. Där är den starkaste sammanhållande kraften. Som får oss att mötas, att växa och expandera tillsammans

Hur finner vi gemenskap med en annan människa?

Det kan vara i något så enkelt som i ett skratt, i en energi som någon utstrålar. Som väcker nyfikenhet. Då är rädslan långt borta.

Novemberpogromen blev början på slutet

Novemberpogromen har ofta fått tjäna som ett illustrativt exempel på rasismens ohyggliga konsekvenser. För att hedra offren och för att se till att det aldrig kan hända igen måste vi minnas, och ta tillvara på den kunskap som historien ger oss.

Jag har ibland fått höra att ord är makt. Det är nog sant.  Att ord kan väcka både minnen och känslor. Och, om de framförs med skicklighet kan de både beröra och övertyga, men de kan också uppvigla, förtrycka och plåga.

Betänk ordet Kristallnatten. Det låter vackert. Jag tänker genast på det vidunderliga norrskenet eller på en glimrande stjärnhimmel. 

Ord som för tankarna till allt sådant som gör världen till en skön och vacker plats. Ord värdiga de vackraste av dikter.

Men, Kristallnatten var allt annat än vacker…

Vi ska för alltid minnas natten mellan den 9 och 10 november 1938.

Det är natten då nazisternas brunskjortor utför en samordnad och landsomfattande pogrom mot den judiska minoriteten.

Det är natten då över 1400 synagogor och bönehus brändes och förstördes. Då 7500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades.

Det är natten då judar inte längre kunde vara trygga i sina egna hem.

Det är natten då judar misshandlades urskillningslöst.

Det är natten då 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger där de utsattes för nazisternas grymheter.

Det är natten då 400 judar fick betala det högsta priset och mördades.

Ögonvittnen berättar…

”Jag minns elden, röken och de hatfulla ropen. Vår synagoga fortsatte att brinna dagen efter och en pöbel som dröjt sig kvar fortsatte att ropa ’Bränn dem – Döda judarna.’ Jag kan fortfarande höra de där rösterna.”

”På Kristallnatten, tog rädslan över våra liv. Synagogan brann och vi var så rädda för vad som väntade härnäst. Skulle de döda oss? Vi ville bara leva.  Den natten kom SS-män och förde iväg min far och stenar kom flygande genom våra fönster.”

Nej, Kristallnatten var allt annat än vacker.

Ordet Kristallnatten är egentligen bara en förskönande omskrivning som tragiskt nog överlevt de sex miljoner judar som mördades under Förintelsen. I själva verket ska nazisterna ha myntat denna cyniska benämning som anspelade på glassplittret från de krossade skyltfönstren som likt glimrande kristaller lyste upp den kalla natten.

Synagogan i Fasanenstrasse i Berlin eldhärjades av nazisterna natten
mellan den 9 och 10 november 1938. Totalt brändes och förstördes
1400 synagogor och bönehus under Novemberpogromen.   

Vad vi ofta tanklöst kallar för Kristallnatten var en viktig händelse på hatets inslagna väg. Den signalerade att nazisterna var beredda att bedriva ett skoningslöst krig mot försvarslösa människor och att man inte skydde några som helst medel. Låt oss därför sluta prata om Kristallnatten och istället benämna det som hände vid dess rätta namn – Novemberpogromen.

Massförstörelsen av judisk egendom och våldsutövandet mot judiska liv under Novemberpogromen var ett vägskäl. Men, det är viktigt att minnas att redan innan nazisterna kom till makten hade deras våld och trakasserier mot judar varit en del av vardagen. Från och med 1933 togs förtrycket till en helt annan nivå. Hundratals lagar som inskränkte judarnas medborgerliga rättigheter antogs och våldsutbrott fortsatte att avlösa varandra. Novemberpogromen blev en vattendelare på vägen mot folkmordet på Europas judar. 

Hur är det möjligt kanske någon frågar sig?

Jag tänker återigen på ordens betydelse. Hur nazisterna effektivt använde sig av dem i Tyskland under 1930-talet. Ord för att sprida hat och missaktning mot landets judiska minoritet som anklagades för att ligga bakom det tyska folkets alla umbäranden efter första världskriget.

De här lögnerna upprepades så ofta av den nazistiska diktaturens propagandacentraler att de lyckades övertyga miljontals människor vilket direkt eller indirekt bidrog till att Förintelsen kunde äga rum.

När ord av hat omsätts i handling kan det få fasansfulla konsekvenser.

Efter Förintelsen fanns det dem som trodde att århundraden av antisemitism i Europa var över. För hur skulle någon vid sitt sinnes fulla bruk sprida den här sortens rasism när vidden av nazisternas brott mot mänskligheten hade uppdagats?

Det var tyvärr en önskedröm.

Antisemitismens förhatliga idéer fortsätter att sprids än idag i vårt land och i resten av Europa.  Den sprids av aktörer inom olika politiska och religiösa miljöer. Antisemitismen ”muterar” ständigt, den använder nya argument, men de är bara variationer av samma grundtema – förakt och hat mot judar. Otryggheten bland judar sprider sig. Rädslan att utsättas för hatbrott gör att varannan person med judisk bakgrund i Sverige väljer att inte bära några religiösa symboler. Tidigare i år utsattes synagogan i Köpenhamn för ett terrordåd. En oroväckande utveckling som inte kan förminskas och som måste tas på allvar.

Det finns de som hävdar att den samtida politiska utvecklingen i Sverige är jämförbar med rådande klimat i Tyskland under 1930-talet. Det är inte ett korrekt påstående. Vi lever inte i en diktatur vars rasistiska ideologi genomsyrar hela statsapparaten och där yttrandefriheten är kringskuren.

Men, vi ska samtidigt akta oss för att ta vår demokrati för given. I dag förgiftar högerextrema och högerpopulistiska partier runtom i Europa det politiska samtalet med främlingsfientliga och rasistiska idéer. Partier vars gemensamma nämnare är ett alltmer slutet och homogent Europa.

Några av dem här partierna sitter numera i våra folkvalda församlingar där de fortsätter ställa grupper av människor mot varandra och spela på människors rädslor. Det finns anledning att känna oro. En journalist med tydliga kopplingar till det ungerska regeringspartiet Fidesz beskrev nyligen Ungerns utsatta romska minoritet på följande vis:

”En betydande del av romerna kan inte leva i samexistens. De kan inte leva ihop med människor. De här romerna är djur och de beter sig som djur […] Samtidigt förstår de här zigenarna hur de ska utnyttja den idiotiska västvärldens ´framgångar´. Man måste vedergälla istället för att tolerera. De här djuren ska inte tillåtas existera. På inget sätt. Detta måste lösas, omedelbart och utan hänsyn till metod.”

Ord spelar roll. Hatet existerar inte i ett vakuum. Det är alltid sammanflätat med den verklighet vi lever i. Debatten om asylinvandringen engagerar många. Men, den är stundtals väldigt hätsk och ansvarslös.

När det finns politiker som talar om flyktingar och migranter som hotfulla svärmar och parasiter bär de ett direkt ansvar för avhumaniseringen av dessa människor. Ord vars syfte är att peka ut och skuldbelägga en grupp av människor underblåser rasism och stärker potentiella våldsverkare.

När flyktingboenden sätts i brand…

När asylsökande skräms och trakasseras…

När EU-migranter misshandlas på öppen gata….

När synagogor och moskéer attackeras…

När en gärningsman hugger ned barn på en skola…

Då måste vi reagera och inse allvaret. Det handlar om politiska handlingar vars rasistiska motiv inte kan förtigas och inte kan avfärdas som isolerade händelser. Inom den högerextrema miljön är de här legitima handlingar. Jag är övertygad om att debattklimatet kommer skörda nya offer så länge det finns politiker vars ord bygger på en förljugen undergångsretorik.

Sverigedemokraterna. Ett parti vars nazistiska rötter är väldokumenterade utmärker sig i sammanhanget. Partiets ökända riksdagsledamot Kent Ekeroth stod på ett torg i Trelleborg fem dagar innan det rasistiska dådet i Trollhättan och – samtidigt som flyktingboenden stod i brand – manade åhörarna att agera:

”Vi ska visa dem att det är dags nu.

Vi har ingen tid att spara längre.

Gör någonting. Gå ut. Våga visa. Vi är motståndsrörelsen mot etablissemanget och mot media.

Vi står vid ett vägskäl. Man säger det ofta. Det är dags att agera. Jag hoppas att ni kommer göra det och att ni säger till andra att göra det.

Stå upp och hjälp oss ta tillbaka vårt land.”

Uppviglande ord som dessa sprids snabbt i rasismens digitala rum där hatets nätkrigare sitter bakom sina datorskärmar. Och, förr eller senare kommer någon av dem att ställa sig den avgörande frågan:

Om vi nu står inför en undergång. Vad är då räddningen?

Våldet kommer några att säga upphetsat. Slutligen kommer någon att ta på sig ansvaret och faktiskt utföra det. 

Novemberpogromen har ofta fått tjäna som ett illustrativt exempel på rasismens ohyggliga konsekvenser. För att hedra offren och för att se till att det aldrig kan hända igen måste vi minnas, och ta tillvara på den kunskap som historien ger oss. 

Vi måste komma ihåg att judiskt liv hade existerat i Tyskland alltsedan medeltiden. Trots deras integration i det tyska samhället fann de sig en dag på det sluttande planet. Är det någonting vi kan lära oss från denna historia så är det att integration inte innebär ett skydd mot förföljelse och folkmord. Rasismen bryr sig inte huruvida människor är integrerade. Det är en viktig lärdom i en tid när rasism skylls på bristande integration.

Vi måste också förstå att nazisternas utrotning av Europas judar verkställdes med hjälp av helt vanliga människor som valde att medverka, titta bort eller leva i förnekelse. Det handlar om människor som gjorde tidtabeller för den intensiva tågtrafiken till dödens läger. Som angav sina grannar till nazisterna eller som till och med aktivt deltog i mördandet.    

Men, framförallt måste vi påminna oss själva att demokratin ständigt måste försvaras och återerövras för varje generation. Det handlar inte bara om att rösta på olika politiska partier, utan det handlar också om att slå vakt om rättssamhället. Värnandet om medborgerliga fri- och rättigheter och likhet inför lagen.

Vi har alla en skyldighet att på olika sätt bidra till ett anständigare samhälle. Att var gång rasismen gör sig påmind i olika sammanhang ifrågasätta den.

Det gör skillnad att bemöta fördomar och ingripa mot hatbrott i vår vardag.

Det gör skillnad att organisera oss mot rasismen och erbjuda alternativ till dess förljugna verklighetsbeskrivning.

För till och med under nazisternas terrorvälde fanns det de som stod upp för sina medmänniskor genom att varna, att hjälpa, att vägra och att protestera.  

Dem får mig att tänka på den israeliska historikern Yehuda Bauers tänkvärda ord en dag som denna: 

”Du ska inte vara ett offer, Du ska inte vara en förövare, men över allt annat ska du inte vara en åskådare.”

Riktig källkritik granskar avsändaren

Kommentar med anledning av ett inlägg på en av Lärarnas riksförbunds lärarbloggar. 

Flera har hört av sig och bett Expo att bemöta innehållet i en skolövning som publicerats på en av Lärarnas riksförbunds lärarbloggar. Det gäller en skolövning i källkritik. Uppgiften har varit att jämföra olika nyhetsartiklar om det rasistiska terrordådet i Trollhättan. Bland annat har Expo:s rapportering jämförts med Avpixlats. [Förtydligande: Lärarens blogginlägg har av många uppfattats som om Expo och Avpixlats rapportering jämförts med varandra. Efter samtal med läraren har det framkommit att blogginlägget varit otydligt formulerat. I klassrummet har i själva verket Expos och Avpixlats rapportering granskats var för sig.]

Av allt att döma har Expo och Avpixlat, och andra mediers, plattformar presenterats för eleverna för att ”få dem att tänka till och verkligen försöka granska om det de läser är sant och om det verkar trovärdigt”. En väldigt bra utgångspunkt. Men det verkar ha skett utan någon som helst problematisering av källorna då ”elevernas syfte var endast att granska rapporteringen”.

Källkritik handlar dock om att granska källor, avsändare och deras motiv med publicering.

Det finns avgörande skillnader mellan Expo och Avpixlats publiceringar. En central skillnad är att Expo följer det pressetiska regelverket, medan Avpixlat inte gör det. Avpixlat är en sajt som bryter mot reglerna på en rad grundläggande punkter: såsom försiktighet med namnpubliceringar, hur rapportering sker kring brottsoffer och barn, hur berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning lyfts fram, samt hur felaktiga publiceringar rättas och kommenteras.

Att som lärare – som enligt alla skolans styrdokument förväntas stå upp för demokratiska värden, motarbeta rasism och främja ett källkritiskt förhållningssätt – inte förklara dessa grundläggande skillnader för de elever som ska jämföra och granska rapporteringen från de respektive sajterna är oroväckande.

Terrorn skymmer sikten

Jag hade velat att samtalet skulle handla om hur vi avskaffar transportörsansvaret och Dublinförordningen – men bränderna kom i vägen.

Det första jag gör varje morgon när väckarklockan ringer numret är att gå in på någon av kvällstidningarnas sajter för att se ifall det har brunnit på ett blivande eller redan befintligt flyktingboende. Det gjorde jag även i morse.

Och ja. Det hade brunnit igen. På ett blivande flyktingboende i Oskarshamn och på ett hem för ensamkommande flyktingbarn i Lund.

När jag ett par timmar senare, för jag vet inte för vilken gång i ordningen de senaste dagarna, kommenterar bränderna på flyktingboenden så är det uppenbart för mig hur denna terror skymmer sikten för så mycket annat.

Jag hade velat att vi diskuterade att försäljare i turkiska Izmir lurar flyktingar som ska ta sig över Medelhavet i sjöodugliga båtar att köpa flytvästar fyllda med papper till hutlösa priser. Skulle båten, som flyktingen ofta betalat sina sista besparingar för att kliva ombord, kapsejsa sjunker hen som en sten till havets botten om hen inte kan simma.

Jag hade velat diskutera att den här människofientliga marknaden med sjöodugliga båtar och dödande flytvästar gjorts möjlig genom EU:s transportörsansvar, vilket omöjliggör lagliga och säkra vägar för flyktingar in i Europa .

Jag hade velat diskutera att flyktingar i detta nu riskerar att dö när de färdas genom Europa i trånga lastbilsutrymmen utan vatten och mat. Att flyktingar i detta nu vandrar genom livsfarliga gamla minfält på Balkan.

Jag hade velat att samtalet skulle handla om hur vi avskaffar transportörsansvaret och Dublinförordningen – men bränderna kom i vägen. Terrorn skymmer sikten.

Terror går ut på att skrämma människor. Att göra oss rädda. Att göra flyktingar, personal på flyktingboenden, grannar till flyktingboenden, volontärer och många andra livrädda.

”Det här är inte mitt Sverige” upprepar Stefan Löfven. Det är dags att vakna. Det här är ditt Sverige, Löfven. Det här pågår i ditt Sverige, Kinberg Batra.

Det är hög tid att kalla bränderna för vad dom är: Terror. Och inse att terrorn pågår i ett Sverige där flyktingar allt oftare ställs mot fattigpensionärer i retoriken på ledarsidorna. Där representanter för Sveriges tredje största parti beskriver flyktinginvandringen som undergången. Där statsministern och andra ledande politiker vill sända en signal till omvärlden genom att återinföra så kallade temporära uppehållstillstånd så att färre kommer hit.

Just nu gör terroristerna jobbet åt er, vare sig ni vill eller inte. Men det är priset vi får betala när makthavare tenderar att hellre misstänkliggöra människor på flykt istället för att investera i massiva bostadssatsningar, utbildning och bekämpandet av arbetslösheten.

Sådan är dessvärre verkligheten.