Framåtrörelsen

Är det här sista inlägget på bloggen?

Har egentligen ingen lust att skriva, men måste krafsa ner lite minnesbilder, medan de finns tillgängliga.

1 juni 2013

10:45: Är hemma. Äter blodpudding och vimsar runt. Vädret kvavt och luftfuktigheten hög, enligt internet. Vad betyder det? Byter från t-shirt till linne. Byter tillbaka. Sätter fast nummerlappen medan jag pratar med J i telefon. Hon vill stå på Västerbrons början och heja. “Där passerar du ungefär halv ett då”, säger hon. Jag förklarar att jag aldrig kommer kunna passera Västerbron halv ett, hur mycket jag än tränar. Vi lägger på och jag ska precis lämna lägenheten när jag minns chippet. Letar fram det men inser att jag har tappat bort klisterremsorna.  Efter mycket letande hittar jag dem till slut ihopknycklade i soporna. Sätter fast chippet i höger sko fast det står vänster i instruktionerna. Say no to fascism!

11:15: Åker tunnelbana. En man med nummerlapp börjar prata med mig vid Slussen och vi har sällskap till Stadion. Det här är hans femte lopp, berättar han. Hans tröja har lågt nummer men han säger att han inte har förtjänat det, han springer inte så snabbt längre, tror han. På väg mot Östermalms IP skymtar jag T som önskar mig ett hastigt lycka till.

11:50: Lämnar väska, kissar, ställer mig i startfållan. Det är så varmt och alla runt mig pratar finska.

12:10: PANG! Andra startskottet går.

1 km: Minns inte.

2 km: Mer och mer folk. Skymtar Måns Herngren stå och heja vid TV-huset.

3 km: Strandvägen. Svetten har börjat drypa. Jag längtar redan efter vätskestationen. Frågar en man som springer bredvid mig om var den är. Han pratar engelska och vet inte. Publiken tätnar alltmer, molnen på himlen likaså.

4 – 5 km: Kungsan, Gamla stan. Publiken tjock. Överallt vajar flaggor. Finska, norska, danska och så finska igen. Jag springer på, tätt bakom 4:30-ballongerna.

6-7 km: Söder Mälarstrand. Folk har picnic i gräset. “Skål för maran”, ropas det. Skymtar fyllegänget från förra året som sjunger “Efter maran blire bira, tjallallala…”

8 km: Joggar upp mot Västerbron och ser mig om i vimlet. “Karin!” Jag vänder mig om. J vinkar från folkmassan. Jag vinkar och springer vidare.

9-12 km: Minns inget. Förmodligen är det roligt. Jag dricker vatten vid varje station. Özz Nüjen flimrar förbi i publikhavet.

13 km: Spanar efter T utanför Bonniers Konsthall. Ingen T. Jag springer vidare. Kan han ha sagt höger sida istället för vänster? Jag har svårt att skilja på höger och vänster som det är. Tar en dextropur uppe vid St Eriksplan som någon unge ger mig.

14-17 km: Minns inte. Gör ett hastigt besök på en bajamaja på Birger Jarlsgatan.

18 km: Andra varvet och den första oroskänslan infinner sig. Herregud, hur ska det gå? Jag klämmer en gel och svänger av mot Djurgården.  

19- 20 km: Stannar och tar ett kort, på lämmeltåget och Kaknästornet. Ingen publik nu, bara tramp av joggingskor mot asfalt. Folk är tysta runt mig. Första regnstänken känns. Jag känner leendet i ansiktet. Kör Kaj Pollack-KBT: “Jag skrattar, alltså är det här roligt.”

21,1 km: Glaset halvfullt! Eller halvtomt. “Värst vad du ser glad ut”, säger en gubbe som delar ut saltgurka. Jag äter den och mår genast illa. Promenerar en snutt tills det går över.

22 km: Gör ännu ett toabesök, den här gången i skogen. Sneddar genom brännässlor tillbaka till lämmeltåget. Nu har det börjat regna på allvar.

23 – 24 km: Springer förbi en konstig trio. Coach som coachar en extremt neggig löpare. Bredvid springer Måns Herngren i jeans och skjorta.

25 km: Springer på en kompis från förr. Vi växlar några ord i regnet, önskar varandra lycka till och han springer vidare. 

26-30 km: Tillbaka till stan. Regnet öser. 4:30- och 4:45-ballongerna har sprungit om mig för länge sen. Allt börjar bli jobbigt. Kaj Pollack! Kaj Pollack! Var är du? Jag klämmer en till gel och kväver en spya.

31-33 km: Söder Mälarstrand igen. Fyllegänget skrålar tappert i ösregnet. Jag dricker en mugg varm buljong och illamåendet kryper på. Jag kräks lite i en buske och går stappligt upp mot Västerbron. Avskyr plötsligt hela loppet. 

34 km: Promenerar över Västerbron. Fryser nu. Börjar fundera på att bryta och ta mig till närmaste tunnelbanestation. 

35 km: Försöker springa lite lätt men hela kroppen skriker åt mig att jag ska sluta. 

36-37 km: Dricker en klunk coca-cola. Fortsätter gåendes/springandes upp mot Centralen. Inser att jag förmodligen kommer att ta mig i mål.

38 km: Livsglädjen återvänder när jag ser T på höger sida av Torsgatan. Han springer bredvid mig upp mot St Eriksplan och Odengatan. Jag tuggar i mig några dextropur. “Heja tjejen” ropar en tant och jag känner mig så rörd att jag vill gråta.  

39 km: Vid Odenplan står en genomblöt andra hälft av Framåtröreslen med H i vagn. Jag hoppar och vinkar. Vi växlar några ord, jag minns inte om vad. Jag är plötsligt glad och pigg och dyngsur.

40 km: Minns inte. Musik, regn, publiken allt vansinnigare med sin pepp. Folk runt mig haltar fram, men många skrattar nu.

41 km: Humlegården. Tänker på att jag befann mig här för några timmar sen. Ser Seven-eleven på hörnet och förstår att jag snart kommer skymta Stadion. Mina skor skvalpar. Minns den där roliga historien om norrmännen som skulle simma över till Danmark. När de var några meter från danska kusten sa de till varandra: “Nej usch vad långt, nu orkar vi inte mer”. Så de vände och simmade tillbaka.

42: Joggar in på Stadion. Plötsligt vill jag inte gå i mål, jag har för roligt! Men plötsligt har jag passerat mållinjen. Får en medalj och ett silverskynke. Inser hur kall jag är. Har ingen koll på tiden men förstår att det nog är i stil med fjolårets. Folk skriker runt mig på finska, jag anar att det är glädjerop.

17:00: Huttrar. Äter korv. Hämtar påse. Får kaffe och bulle. Byter om, duschar. Försöker få igång min vattensjuka telefon. Letar efter föräldrar. Hittar dem och fikar en stund. Åker hem till A och äter fetaost. Är trött och glad och benen har någon bankat på med ett baseballträ, dunk dunk dunk.

23:00: Somnar och sover drömlöst.

…tills jag står på Lidingövägen. 

Brottas fortfarande med T-shirt-val. Ärmvärmare eller inte? SMHI lovar 20plus men svala morgonvindar känns utanför mitt öppna sovrumsfönster, och ingen andra hälft av Framåtrörelsen kan man ringa och rådgöra med för hon sitter på en flygplats i Italien.

Läste ett inlägg på jogg där någon som hade sprungit 8 maror sa att varje mara är olika och de blir aldrig som man tänkt sig. Ska försöka tänka så. Att den här maran kanske inte gick så bra, men det gör inget. 

Någon annan sa: Alla människor kan genomföra EN mara i sitt liv, det klarar alla av. Men att ha viljan och motivationen att genomföra TVÅ, det klarar inte vem som helst. 

Så där är jag nu. Upp till bevis.

En nyckelring, stor som en golfboll. Det står “Stockholm Marathon” på den. Vad ska man ha den till? Sätta fast den i nycklarna. Varför? Därför.

I dag handlade jag en påse vingummin i jourbutiken. En gubbe framför mig köpte geisha-choklad. 

“Hemliga laster”, sa han och nickade mot min godispåse.

“Jag ska springa marathon”, sa jag.

“Jaha”, sa han.

På tunnelbanan satt en tjej bredvid mig och hostade och hostade. Jag gav henne arga blickar, jag kan INTE bli smittad, det borde hon ha fattat.

Den här veckan handlar allting nämligen om mig.

För ett par dagar sen kom Sebastian Nigge på besök och försökte övertyga mig om att motivationen och ekonomin och livet i största allmänhet sucked arse. 

“Varför ska du springa klart marathon om du bara kommer få en dålig tid? Du kommer skada dig, och värre, få skämmas. Om du nu MÅSTE starta så tala absolut inte om det på facebook, då kommer du ju bara bli tvungen efteråt att berätta att du BRUTIT loppet, fatta PINSAMT.”

Nu har han åkt, och hans besök gjorde mig konstigt nog bara mer övertygad om att marathon kommer att bli roligt och att jag ska i mål, oavsett kass sluttid. 

I telefon med en kollega nyss bad jag honom önska mig lycka till på lördag.

“Vad händer på lördag”, frågade han.

Duh. 

Livet går vidare, och som tur är blir löprundorna bara vackrare. / A

Staden och viken är höljd i en fuktig dimma,  varm front möter kall. I lurarna galopperar ett oroligt trummanda in och ut ur rytm. Något är på gång men inget sker.

I väntan på smällen som får allt att klarna.

/A

Rrose – Pointilism (Variation Two)

Ett noga planerat långpass längs solstekiga cykelvägar. Inga samtal, bara pliktskyldiga kilometrar som ska betas av för att kunna reggas, trötta spotifylistor, ömmande blåsor och en klistrig smak av druvsocker och nederlag i munnen.

/ K

En spontan samtalsmil längs vattnet i skymning. Inget mål, ingen press, bara en framåtrörelse som formar tankarna och visar vägen. / A