Frenor’s Weblog

Om du inte sett La la land. Då vet jag inte hur jag kan komma med råd. Vet att du inte bett om det. Men jag vet inte ändå. Om du har sett La la land. Så vill jag veta allt.

Dom säger att alla saker som kan hända också händer. Alla möjligheter finns i alla stunder. Och sker också. Men vi finns bara i en av möjligheterna. Så det blir det som upplevs som verkligheten. Alla andra är bortkastade. Det är ju precis så sorgligt som det kan. 

Kanske kräsar jag. Men visst vore det fint om vi fick finnas i en ynka verklighet till. Inte bara föreställa sig de som lockar mest. Utan byta. Helt tvärt. Och tillbaks igen, antar jag. Eller kan det också vara upp till oss? Fast då måste vi vara överens. Räcker inte med att jag är det. Tänk så många som behöver tycka till. 

Fast skit i dom. Nej, jag vet.

Tänk om jag vet sen, det jag vet nu. Kommer jag besvikas över mig? Eller vara sådär förstående att jag kommer avsky mig själv. Och än värre: Ha tålamod med det. Det här inne fylls av sånt som står på kö för att komma in. Mer och lite till, som. Småningom kanske jag har plats åt allt. Så att det går att resonera med. Vändas och vridas på. Hmm-as och nickas. Redigt och sakligt. Tänk om jag till och med når en förståelse för alltsammans och blir till ro.

Då kommer mitt nu be om ordet. Ovänligt och bestämt. Ryter till. Mitt sen vet ingenting om mitt nu. Dom är inte ens goda vänner. Eller goda. Eller vänner. För den delen. Som om ett äpple föll långt från päronträdet.

Jag vill inte att mitt nu skall bli mitt sen. Jag trivs med att ha det så här. Jag hatar det. Men vill inte för något smör bli av med det. Som vi sa: Det som är vackert, är vackert. Jag lyfter av näsutandningar och nära händer. Minnet av dom går förbi kön. Och samsas med likasinnade. Fylls på och puttar undan oviktigt. Hur kan något fullt bli mer? Jag vet ett sätt att tjuvkoppla mig förbi. Det är olagligt, men det går.

Tror inte på mitt sen. Mitt nu är redan ifatt. Det får vara så. Härliga tider!

Så är jag på plats igen. Känd mark. Där det gungar och jag blir åksjuk. Att det känns som att komma hem när jag tappar bort mig. Är sorgligt såklart. Men bekant och vant. Därför blir det tryggt av kardemumman. Kommer på mig själv med visslingen. Valsvissling. Låter lika delar hemtrevligt som sinnessjukt. Om du ursäktar, jag har gått och blivit funkofob. Eller vad det nu heter.

Vilka andra tillstånd är så här både och? Där det är grunt och visst. Samtidigt som oändligt och fullt av eko. Vars vill jag vara då? Klart att det låter mer spännande med stort och osäkert. Vad som helst kan ju hända. Å andra sidan kan ju vad som helst hända. Kan njutning bara finnas när det gränsar till galenskap? Så att du vet att alternativet är så hemskt att kroppen griper alla tillfällen den kan att uppleva lycka? Än värre: Är njutning något som uppstår när bara galenskap återstår? Njutning kanske inte ens finns.

Men varför behövs det förklaras? Kan det inte bara vara det som det är? Utan ord som förstör. ”Måste du ha svar på allt? Är inte undra en del i det vackra?” Jovisst. Fan också! Att låta allt vara som det är. Flyta med och såntdärnt. Hur blir jag bra på det?

Kan det inte bara bli som jag egentligen önskar? Alltså egentligen.

Det fortsätter tills det tar slut. Tänka sig. Men visst och vissa håller i. Tills för alltid. Det svindlar och kittlar. Beter sig så att jag blir osäker på om jag skall vara orolig att det eviga inte är det. Eller att det är det.

Om det som är för alltid tar slut, strider mot allt förnuft. Det skulle ju inte. Medan det som väntas fly, håller i och blir tryggt med tiden. Hur jag än vrider kommer jag vara orolig. För att det skall bli fel. Och att det fina lämnar oss. Ensamma.

Kanske vore det enklare att ägna sig åt ett valt och enkelt liv. Inga överraskningar som överraskar. Som dom gör. Fjantar sig. Men hur ägnar jag mig när det finns där? Det som snus ser som det finaste.

Bäst är såklart att njuta. Leva i det och njuta. Oroa mig och njuta. Minnas och njuta. Se fram och så. Allt jag känner är fint och tillåtet. Och fint. Glömmer aldrig det. Bara njuter. Kom igen. Det klarar jag.

Det finns ett träd i skogen. Som det har pratats om. Det låter när det faller om det faller det in. Och den som finns där. Får också lyssna. Om det nu sker. Vi andra får helt enkelt tro på att det är så. Om vi nu undrar.

Jag undrar. Vill så gärna vara där. Hör ju dig säga hur det är. Och det antar jag måste räcka. Men om där fanns en enda liten chans. Kan jag vara där och höra dig säga hur det är. Och om den lilla chansen bjuder på en så liten lucka. Vill jag inte höra om hur det är. Utan vara där och vara i det som är för dig. På så sätt slipper jag gissa fel. För det är jag så bra, så bra på. Behöver inte öva.

Hur svårt kan det vara att uppfinna något sånt? Ett extrajag som är där jag inte är. Men som lever lika mycket. Dom kan komma på allt möjligt dumt. Dom skivar bröd och låser blixtar. Men att blåsa upp en undrande ballong med verkligt. Det är tydligen att be om för mycket.

Hur har du det? Drömmar dagas så fort jag undrar. Och måste fästa. Svaren ges, utan att alls vara nära. Hur har du det? Finfult? Då är vi två.

Jag blir aldrig riktigt nöjd med mig. Och det är ju bara fel. Vad är nöjd? Och vad kräver jag? Jag är inte riktigt nöjd med att jag aldrig blir riktigt nöjd med mig. Sådärja. Nu börjar det likna nåt. Visst kan jag vilja saker med mig. Sånt som är fint att uppnå. Kanske lyssna bättre. Prata bättre. Nåt med lyhördhet. Men det där med att känna mig missnöjd? Som om jag vore en prestation. Kan jag inte bara vara jag nog?

Det betyder ju inte självgodhet och: Jag gör som jag vill. Nöj dig eller lämna mig ifred.

Om nu du är allt det jag önskar i en annan. Utan krav på någonting jag önskar. Borde väl jag kunna nöja mig med att inte vara nöjd med mig själv?

Så hur skall det här gå till? Jag skall vara såndär att jag inte försöker bättra mig upp till tänderna. Och ändå inte vara en som äter självgodis veckan lång. Då behöver jag lita på att det jag vill vara tar hand om sig själv. Tänk så skönt det skulle vara. Om jag nådde närmre utan att anstränga mig. Om det bara blev så av önskan.

Fast om så enkelt blev det fusk som. Då skulle väl alla vara exakt som dom önskar. Och deras vän exakt som dom vill. Frid och fröjdas. Å andra sidan tillbaka. Om alla är nöjda med det dom är och det som vännen är. Så kanske vi kan ägna oss åt att ta till vara. Istället för att leta imponerande jämt och ständigt. Förvaltningschefer. Det du.

Kanske finns där en poäng med att inte kunna nå överallt omkring. Men jag ser den då rakt inte. Visst är det väl fint att sträva och önska sig.
Men utan något svar som helst. Det blir alltför sorgesamt. En sak skulle vara om där fanns en pluttechans. Då skulle ihållandet sätta fart och säkert hålla i sig.

Så 1-0 till poänglösheten. Det lämnar mig i drömmarna. Där jag trivs som bäst. Kan vara mig själv och sätta samman det finaste jag vill.

Så där finns tre platser. En som vi finns. En som vi som finns där vi finns önskar att vi hellre var. Och en där vi drömmer. Kan nog tänka mig ett liv här. Som är sant. Varför skulle det inte vara det? Bara för att det inte finns saker att ta på här? På tok för kräset. Och förresten. Jag kan visst ta på saker här. Utan att något går fördärv dessutom.
Tänker närmre och frågar mig vad som vinns med en plats där jag riskerar att skada andra. Bättre här. Det är minus sorg och missförstånd. Om jag väljer det sådant vill säga. Annars får det också plats. Alla får plats. Sönder, helt och mittemellan. Och vackrast är att det som går sönder alltid kan lagas. Men att allt som är lagat, alltid kommer vara sönder.

Kom hit, vettja. Om du inte redan är här. Kanske är du det. Du avgör. Vi behöver inte ens vara ens. Eller hela tiden. Så länge du har det fint, har jag det med. Kanske enkelt. Men vad är fel med enkelt?

Dyk upp som ett popcorn. 1-1. Det är utjämnat. Äh, vi kör på. Det här verkar vara en match utan match. Bara ändrade mål. Kom.

Vissa människor är längre än andra. Dom är såpass långa att vi blir tvungna att luta oss bakåt för att se dom. Långt däruppifrån hör vi hur dom pratar. Om saker vi tycker om att lyssna på. Rara och kloka saker. Från hjärtat och tanken på samma gång. Du minns mycket av det du hört från upp till ner. Önskar att det var du som sagt dom.

Det finns kanske faror i att se upp till dom runtomkring oss. Du kan tro för starkt och lägga orimligt mycket kärlek i deras dans. Men det är på tok mycket mer riskabelt att inte ställa dina vänner på en hylla i ditt rum. Där dom syns och kan stoltseras med. Dom passar så vackert in. Mycket mer så än krucifix och simborgarmärken.

Vet dom om det där? Att du håller av dom. Tänker att du aldrig kan göra fel om du berättar. Sen kan det bli snurrigt om du är för beskrivande. Hur skulle du hantera den informationen? Att du är så betydelsefull för någon att du står på en hylla och stöter bort damm? Det är ingen enkel sak att lägga på någon. Ens en jätte till vän.

Så det gäller att hitta ett mellanting. Kanske behöver det inte vara sådär märkvärdigt. Du kan säga det rätt upp och ner i steget. Så där sakligt som meterologen på p1. Inte vet jag, förresten. Det är nog bättre om du säger det på ditt sätt.

Vissa tycker att det är onödigt med prat. Att bekräftelse är överflödigt. Dom tycker att det går bra med klappar och smek. Och visst är det så. Om nu klappar och smek är något som förstås, förstås. Annars är dom ju klappar och smek. Som ju är härliga som dom är. Egentligen tycker jag:

1. Smek
2. Blick
3. Kram
4. Puss
5. Klapp
6. Blogg-inlägg

Så länge du får det sagt är det bättre än osagt.

Ta inte mer än du orkar äta upp. Var nöjd nån gång. Förutom i det finaste. Där kan du gott ta i så du spricker upp. I det varmaste leendet du har. Visst måste vi tänka hållbart och inte nyttja mer än vad vi klarar av. Men när det gäller varmkänslor finns där ingen övre gräns. Inga millenniemål eller utsläppsbegänsningar. Om det är någon gång du kan tänka på dig själv, bara dig själv och inte någon annan än dig själv. Så är det här. Välkommen! Hur har du haft det?

Fast, så klart. Går det att vara orolig, så bör jag vara det. Vill gärna tro att det bara handlar om vad jag själv tycker är rätt. Att dom där andra runtomkring får visa vad dom vill. Kärleka sitt hjärta i den takt dom önskar. Och att dom låter mig vara i fred. Men vågar inte fullt ut lita på dom där andra. Tittar dom inte lite snett på mig? Undrar dom hur det är fatt? Samtidigt syns ju bara kärlek som finns på utsidan. Är inte det värt något?

Sen så är det så med radiodängor. Dom svänger tag i dig omedelbart. Men släpper dig snart, när du lärt dig stegen. Sånt som är enkelt att ta till sig har lika lätt att släppa taget. Om det syns, behövs ingen tolk. Det pratas samma. Det blir ju tråkigt på studs, nästan så.

Hur många gånger stöter du på något som är bägge enkelt, svårt? Och så rakt genom hjärtat värmande att febern gör dig febrig. Och så runthelahjärtatvarmvårdagpåskärgårdsöfläktande att du blundar för färjor som tar dig tillbaks. Turen är inställd. På att hjälpa dig rätt. Oturen tänker tvärtemot. Objuden och väntad.

Vill nog njuta och visa det. Så länge det går. Men även om inte, vill jag nog njuta och visa det. Kroppen min vill ha det så.

Du lyssnar på ett sätt som är tusen på samma gång. Utan att anstränga dig. Inte en pust skiljer det jag försöker säga, från det du förstår. Det gör allt så enkelt. Och omöjligt besvärligt på samma gång.

Du pratar så att där inte finns en möjlighet att missförstå. Du kan försöka snurra till det för mig. Men det är löst från all lön. Alla ord och annat, som du sätter ihop till meningar. Det är som att fuska. Du ger mig svaret innan frågan ställs.

Du tittar och livet börjar om. Det tröstar och skrämmer vett om vartannat. Föddes jag just? Får jag en ny chans? Hur hanterar någon sådant den aldrig upplevt? Jag viker undan blicken och hoppas att allt bara är ett stort missat förstånd. Och märkligast är ju. Att om du nu tittar på mig. Så betyder det att du ser mig se dig. Att jag har något med din blick att göra blir en förvirring för mycket. Jag ramlar omkull.

Du är tyst och jag upplever mer än nånsin. Det är som att din stilla mun tillåter allt du upplevt mig med, att fästa. Först snurra runt, såklart. Men bara kort. För därpå skimras det i mig och allt förstås. Och märkligast är ju. Att om vi båda är tysta. Så betyder det att min tystnad finns där i din. Att min stilla mun gör din tystnad levande i min blir ett steg närmare trygghet. Det tar emot mig.