Saltamontes' Blog

Jag säger hejdå till 2011 i en stad i norr. Hotellet är stort och överdådigt. Vi dricker vin hela dagen och när det blir kväll och bara några timmar kvar av året är vi för berusade för att ta oss ut på stan. Någon beställer room service och mer vin. Vi sitter mitt emot varandra och skålar. Fyrverkerier på terassen. Nyår i olika tidzoner och mobilen vibrerar flitigt.

Den första morgonen på 2012 vaknar jag med tungt huvud. Spolar upp ett bad, ett stort glas vatten och sammanfattar. 2011 blev året när jag inledde med att bestämma mig för att ta fler djupa andetag, att se saker i helikopterperspektiv och inte kasta mig mot något nytt. Kanske får man bedöma min prestation som godkänd. Jag drog många djupa andetag, men lika många djupa suckar, och lika många låga svordomar. Kanske vinner detta år i antalet spenderade timmar på flygplatser. 2011 var många saker. Men kanske mest av allt ett år av rörelse.

Det hela är som taget ur en svensk film.

Vit kyrka i liten småstad, min småstad. Solig sensommardag. Öppen gammal fin bil kör brudparet till festen. Champagne ute på klipporna vid havet. Glada människor. Festlokal noggrant pyntad. Fyndiga, glada och omtänksamma tal. Brudtårta med lager och lager av grädde. Trevandes men storleendes brudvals. En och en annan cigarr. Känslan att folk som kommit till detta bröllop är här därför att de verkligen tycker om och bryr sig om brudparet, inte för att synas eller för att de bör komma, är solklar. Det är en dag av så mycket kärlek att man nästan kan ta på den.

Jag lämnar dansgolvet och festen vid tre, för få timmar senare skjutsar pappa mig till flygplatsen på andra sidan bron. På flyget pluggar jag frenetiskt mina power point slides. Några timmar senare landar jag i södra Europa för management konferens som startar redan söndag kväll, folk influgna från länder lite överallt. Här handlar det om att synas. Att putsa fjädrarna och vända den mest välpolerade, mest skarpa, sidan till. Måndag morgon står jag på scen inför de viktigaste av de viktigaste. Jag är så nervös innan att mina ben skakar. Efteråt berusad av känslan att det gått bra.

Tre dagar senare är jag tillbaks i min stad med känslan av att åter igen ha åkt känslomässig berg och dalbana. Från kärlek till the never ending ratrace. Det är svårare än vanligt att landa. Känslan av en vit kyrka full av kärlek sitter kvar.

Vi åker till Rom för andra gången i år när sommaren nästan är över, jag och Lii. Det är 35 grader varmt och Rom kokar. Jag och Lii går runt och bara är lyckliga. Stundvis doppar vi fötterna i en fontän.

Jag mailar C en vecka innan och säger att jag kommer att vara i hans stad. Som väntat är han inte på plats. Han svär över dålig taiming, ännu en gång. Och han skriver att det betyder att han måste komma och hälsa på mig i staden där jag bor istället, ännu en gång. Men mellan raderna tror jag mig snappa upp en nyans av någonting. Någonting som skulle kunna vara en Paula. Samma Paula som figurerar på foton där C också nyligen blivit taggad.

Istället går vi första kvällen rakt in i en grupp konstnärer. Mattheu, som gjort två filmer och hoppas på en tredje. En ryss, som egentligen är italienare han också, som gjort en portvins dokumentär. Giovanni som pratar om abstrakta tavlor, kor, halal and 27 dagars smärtan. Luca som kanske mest drömmer. Efter vilda diskussioner på en rökig uteservering hamnar vi bak på varsin vespa och slutar på en gård mitt i ingenstans. Mer vin, fikonträd, två glada hundar, en pool mitt i natten och fina pojkar med droppande hår. När folk vaknar nästa dag svänger Mattheu ihop pasta med mozarella och pesto mot bakfyllan. Inklämda bak i en för liten bil där vi slår huvudena i taket vid varje vägbuckla skjutsas vi tillbaks till stan medan ryssen sjunger för full hals i framsätet. På kvällen fest med samma gäng, hemma hos en David som har väggarna tapetserade med bokhyllor från golv till tak, fyllda med böcker. Jag blir nästan kär. Resten sjunger karaoke till hipp hopp halva natten.

Rom alltså. Kanske en av få städer som bara vinner på att leva upp till alla förutfattade meningar.

Så fyller jag trettio. Jag tar flyget till New York och där i staden på andra sidan atlanten skålar jag med tre vänner som funnits med från början. Nu utspridda på tre olika ställen, på skypeavstånd, influgna för några dagars paus från det som kallas vardag. Vi skålar och funderar på hur trettio blir och om det är nu man ska krisa, på riktigt den här gången.

Fast det blir inte så mycket krisande där i New York. Fia är hög på sin nyfunna frihet. Lii är som vanligt 100% på nya spår, trots att det finns en brandman som nyss stigit in i medvetandet och skapar nyfikenhet över sms. En natt hamnar jag i en taxi med en kille som påstår sig jobba för Sara J. Vilken Sara säger jag och han tittar på mig som om jag kommer från en annan planet, ”Sex and the City, dont tell me you havent heard of that”. Det har jag såklart men killen är skum och tre blocks bort hoppar jag av. Traskar tillbaks till slagfältet där Lii spelar bordtennis för brinnande livet och sedan hånglar med vinnaren. Fia hittar en Sean och drar med honom hem till hotellet. Så sover han i en säng med henne och jag och Lii i den andra sängen. ”This feels a little like when in college” säger han när han vaknar och leendes klär på sig.

Skönt, 30 kan alltså också vara beteende på college nivå. Bara på ett annat sätt kanske.

Are you happy?
Skickar jag iväg via BB message ner till andra sidan jorden, där min Italy sitter på ett casino i en storstad och verkar hög på det faktum att han nu är fri igen. 22 minuter för att svara är mycket också för Italy. No, I am not ok. I want too much, too fast, as always. You know that sweden, you know me.

”Saknar dig. När kommer du hem?”

http://www.e24.se/lifestyle/kronikor/har-ar-yrkena-som-skiljer-sig-mest_2880780.e24

Alltså för någon som mig som högkonsumerar statistik, som är farlig nära tre nolla, envis singel och på pappret kan kalla sig högutbildad så är kanske denna krönika så nära jackpott man kan komma i statisktvärlden.

My ringer. Mellan blöjbyten, barnlekar och My´s ”småbarnsmamma trötthet” är det sällan vi hinner fånga varandra. My är utan tvekan en av dem som känner mig allra bäst. Vi festade oss igenom gymnasiet tillsammans för att sedan jobba som tokiga sommaren efter studenten för att finansiera en termins språkkurs utomlands. Följde varandra genom olika universitet och 25kvm studentlägenhter. Flyttade till Stockholm i samma veva och sedan därifrån i samma veva. Nu är My gift och har två döttrar, en av dem min guddotter. Lilla fantastiska Mina.

My har inte gått upp i mammaheten som många andra. Tvärtom är hon precis den hon alltid varit. Hon har på något vis lyckats adderat föräldraskapet ovanpå sin personlighet, istället för att ersätta som så ofta tycks vara fallet. Hon är fortfarande eftertänksam, lyhörd, disskusionsglad och nitisk.

Och nu skrattar hon på andra sidan luren och vill höra om Rom. Och om O. Och om London helgen. Om jobb, utgångar, besök. Suger åt sig allt skvaller, alla tokigheter och alla känslor. Åhh du har ett så fantastiskt liv utbrister hon, jag är så avundsjuk. Det är ju du som har ett fantastisk liv, ropar jag tillbaks, det är jag som är avundsjuk. Fina döttrar, underbar man, charmigt hem. Vi enas om att byta i tanken.

Igen, det är så olika.

Finaste vännen ska gifta sig. Hon skickar ett inbjudningskort och en länk till en hemsida kring deras bröllop. Hemsidan andas så mycket harmonisk kärlek och geniun lycka att jag blir tårögd framför datorn. Det verkar så enkelt i deras värld. Träffas på universitetet, söker jobb i samma stad, köper öppen-planlösnings-trea vid vattnet. Arrangerar överasknings-30års-fest till varandra. Och livet bara går sin gilla gång. Fast inte på ett tråkigt sätt, bara på ett bra och gemensamt sätt. Som att de hittat rälsen och inte längre oroar sig för att tåget de sitter på ska spåra ur.

Samtidigt byter andra i min närhet febrilt tåg i jakten på samma enkla gemenskap. Någon retar sig på att kärleken ska iväg tre helger i rad och spånar hämdplaner. En annan dejtar en fransman och en amerikanare, parallellt och dessutom bosatta i två olika länder. Mia blir tokig när mannen som hon fallit pladask för under ett jobbuppdrag långt borta som lovat komma och hälsa på henne nu har telefonen av eftersom han är hemma hos sin fru och hälsar på (I say no more, this is seriously messed up!). A bokar om en resa hem till föräldrarna som hon inte sett på ett år för att mr Donkey, självaste definitionen av gubben i lådan som bara dyker upp när det passar, helt plötsligt mailar och vill ses.

Det är så olika.

Mailutväxling mellan Lii och mig en fredag.

J: Misstänker att detta kan vara C´s fling. (Mailar foton hittade på FB)
L: Hur i helvete har du fått för dig det!?
J: Flitiga kommentarer på FB.. :/
L: Hon e en tönt. Avskyr italienska kvinnor och de avskyr mig.
J: Mm. Men en snygg tönt? illa!
L: Hon har säkert legat med Brandon också. Muy muy mal. (Bartendern med runstenstatuering)
J: Förmodligen. Tvi vale.
L: Brandon kanske heter Fabio på riktigt förresten?
J: Kanske. Eller Ronaldo?