Until the End of the World

När somliga saker uppdagas, saker som handlar om vem du intalat dig själv att du är men aldrig var, så kan det ta omvägen förbi det pinsamma uppvaknandet och bara sälla sig till erfarenheter direkt. Det är skönt att veta att det finns genvägar in, som skapats av det undermedvetna men vars existens du stoiskt kämpat mot att erkänna.

Jag har nu under knappt en vecka upplevt detta. En revidering av min bild av mig själv, bara genom något så enkelt som ett möte med någon från ett förflutet jag trodde jag försökt glömma. Som en Etch-A-Sketch skakades tre års täckande kludd bort och det gjordes en råbandsknut mellan två livslinjer.

Jag minns igen; jag vågar minnas. Det är som skillnaden mellan Borges Zahir och Aleph; att stirra och tänka sig blind och sedan luta sig tillbaka och skåda helheten.

Det är så sällan man är i tillstånd där man kan förvåna sig själv och jag ämnar ta varje tillfälle att uppleva det.

Blatant stöld av titel, men den passar sinnestämningen som jag dragits med idag. Fick ett rum på andra våningen i Mattehuset i Lund, men det känns som ett källarhål ändå. Väggar av betong, målade vita med en hint av peach. Kvävande bara det, men sedan fanns det inte en tillstymmelse av Wifi-signal som tog sig in. En peachtonad bunker. Dagen blev väldigt produktiv utan nätåtkomst, men vldigt ensidig. Det var vad jag behövde och hela anledningen till att jag sitter där, men lite sorgligt är det ändå.

Fick mycket gjort som sagt. Säkte tiden som min kod tog med en faktor 10, vilket troligtvis säger mer om min tidigare implementation än min programmeringsförmåga dock. Synd att det fungerade bättre när jag släppte min vackra objektorienterade approach och stångade problemet rakt på istället med simpla datastrukturer och odynamisk hantering.; jag skrotade ett objekt som jag lagt två dagars arbete på för en tråkig jävla matris. C’est la vie, non?

Tiden från då bloggen somnade in har jag spenderat på fyra områden: skönlitteratur, datorspel, fotografering av ensamma vantar på trottoarer och självransakan. De nästa inläggen kommer behandla dessa ämnen i den ordningen.

Runt klockan sex på eftermiddagen kände jag för en kaffe, för att ta mig sista biten där jag satt i min eleverade bunker i Lund. Jag gick ner till caféet i huset för att se om de hade något kvar från bryggare; för att undvika automatslasket om det gick. På disken stod ett stort antal stålbunkar, bakom den tre unga män i vita rockar med hårnät. Jag stegade fram och frågade en av dem om det möjligtvis fanns lite kaffe kvar att köpa. Det blev tyst, och i denna tystnad tittade jag ned i kärlen på disken; de innehöll en stor mängd fläskkotletter som de hade stått och gnidit in i vad jag tyckte såg ut som torkad oregano. De var alla ganska kraftiga (vilket märkligt nog alla av hankön verkar vara som arbetar för den sektionens jag-har-ingen-aning-om-vad-det-heter-men-typ-matlag) och lyssnade på någon metal när de stod där med grisdelar och fördelade Kockens kryddor över dem. Han svarade, “Kaffe? Men vi håller ju på att förbereda en sittning!” Ja, oj då, vad synd svarade väl jag och gled därifrån; jag vände mig om och då stod han och pratade med sina kompisar och pekade på mig. Jag gick iväg till den lortiga kaffeautomaten och köpte en ljum tékaffe för tre spänn och retirerade till min bunker. Hade jag haft en svans kan ni tänka er var den befann sig under exodusen.

Det är svårt när man inte är insatt i studentikosa standardprocedurer. Man är lovligt byte för vilken sektionsengagerad stolle som helst, bara för att de kan det gängse schemat i huset. Det är verkligen en liten minivärld där folk blir sekulariserade och sedan berättar historier från den tid de “gick på teknis” eller “låg i Lund” eller vad fan de nu säger. I måndags blev en kille irriterad för att jag värmde mat vid tre; just då som han skulle diska tallrikarna i microvågsugnarna. Chill Winston sa jag inte, men oj då förlåt.

Nytt uppdrag: Skapa eget microkosmos i peachbunkern och ge dem hårt mot hårt.

F.ö. satt tio personer och spelade Magic när jag värmde mat idag. Det är inte så jävla mycket att vara rädd för…