VALRÖRELSEN håller på att dra igång. De av mina socialdemokratiska vänner som är mer intresserade av samhällsförändring än partikarriär får en pigg glimt i ögat när karensavdraget kommer på tal: ”Äntligen en fråga med tydlig jämlikhetsprofil!” Deras politiska DNA återaktiveras när Magda-kepsarna åker av. Folkrörelsesossar, med facklig förankring, behöver ta över taktpinnen i partiet från de teknokrater, lobbysossar och ”spinndoktorer” som idag styr på Sveavägen 68. Socialdemokraterna behöver åter bli ett parti som “borrar i samhällsproblemen” och tar fram konkreta förslag på jämlikhetsreformer. Det skulle både demokratin och socialdemokratin må bra av.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-01-21*

När det gäller karensavdraget blir det så tydligt att det handlar om klass. Som nedanstående diagram visar är det lågavlönade och de med osäkra anställningar som drabbas hårdast av karensavdraget, på grund av att de inte kan arbeta hemifrån när de är ”krassliga”. Karensavdraget är i praktiken en kontraproduktiv och orättvis klasslagstiftning. Att den fackliga rörelsen till slut lyckats få det socialdemokratiska partiet att inse detta var en arbetsseger (läs mer om bakgrunden här).

Med S-kongressbeslutet 2025, om att slopa karensavdraget, har en av tvisterna mellan S-ledningen och fackföreningsrörelsen bilagts. Men det finns behov av fler reformer på sjukförsäkringsområdet, där S-ledningen behöver göra positionsförflyttningar. LO-förbunden har länge drivit på i den riktningen. I slutet av min bok, Vi är inte maskiner!, finns en mer konkret och fackligt förankrad reformagenda:

• Den systematiska överföringen av medel från sjukförsäkringen, via den allmänna löneavgiften, till andra politikområden stoppas,

• Tidsgränserna mjukas upp och blir stödjepunkter där de försäkrade rustas med rehabiliteringsrättigheter.

• Inkomsttaken justeras uppåt i takt med löneutvecklingen,

• Försäkringskassans orimliga överprövning av läkarintyg reformeras,

• Rehabiliteringssystemet repareras tillsammans med arbetsmarknadens parter,

• Ett tydligare ekonomiskt tryck på arbetsgivarna så att de skapar en bättre arbetsmiljö och underlättar återgången i arbete för sjukskrivna,

• Rätten till sjukpenning och sjukersättning behöver bli rättssäker och kvalifikationskraven rimligare.

Motsvarande reformagenda behöver dessutom tas fram på andra politikområden. Inom välfärden behövs inte bara mer resurser och förbättrad arbetsmiljö. Marknadstänkandet och profitjakten inom vården, skolan och omsorgen måste också stoppas. Tandvården borde bli en del av sjukvården. Värdet som utvinns av våra naturtillgångar behöver bättre komma de lokalsamhällen som berörs till del. Infrastrukturen, bostadssektorn och den ”gröna omställningen” behöver stora och långsiktiga investeringar. Efter decennier av stram ekonomisk politik, “samlande i ladorna”, privatiseringar och ”effektiviseringar” (läs nedskärningar) i välfärden och infrastrukturen saknas knappast reformbehov.

Min erfarenhet som facklig utredare är dock att det varit svårt att vinna gehör för denna typ av reformer hos dagens S-ledning. Klyftan mellan arbetarrörelsens två grenar har vidgats under en längre tid. För att använda Karin Petterssons ord handlar det om en socialdemokratisk partiledning som fastnat i 1990-talets ekonomiska doktriner och förlorat framtiden. Men inte bara det. Under den ideologiska resan högerut tappade partiet även kontakterna med många av de egna ”gräsrötterna”.

Som statsvetaren Johannes Lindvall visat skedde det, parallellt med de politiska tyngdpunktsförskjutningarna under 1980- och 90-talen, ett skifte eller en maktförskjutning inom socialdemokratin. Rörelseanknytningen via bland annat de fackliga organisationerna blev svagare och de teknokratiska inslagen och uppifrånstyrningen allt starkare.

Som framgår av ovanstående diagram har detta legitimitetstapp gjort att S sedan slutet av 1990-talet inte längre orkar prestera valresultat över 40 procent. Samtidigt har SD lyckats exploatera den frustration som vuxit i takt med att ojämlikheten ökat rekordsnabbt i vårt land jämfört med andra OECD-länder. Detta har lett till att vänster-högerkonflikten kortslutits. 

När S-ledningen saknat en folkligt förankrad samhälls- och maktanalys har man ofta lekt “följa John” med högern i en populistisk och repressiv feberdans. Denna typ av triangulering är inget nytt. De senaste decennierna har vi sett hur S-ledningens tävlat med borgerligheten om “mittenväljare” vilket kostat arbetarröster, demobiliserat och avväpnat arbetarrörelsens basorganisationer. Många av de socialdemokratiska “eldsjälar” jag under årens lopp mött i fackliga sammanhang har slutat brinna för socialdemokratin. De gick inte med i något “mittenparti”. 

Kloka folkrörelsemänniskor har tagit ett steg tillbaka och låtit åsiktsbulvaner, opinionsexperter och kommunikationsproffs ”köra sitt race”. Men ska socialdemokratin åter kunna bli en samhällsförändrande och opinionsbildande kraft måste det till mer än “pimpade” talepunkter och fräcka ”oneliners”. Här tror jag arbetarrörelsen kan lära en hel del av sin egen historia.

Under det andra världskriget fanns det ett uppdämt reformbehov som tryckte på. Den tidens socialdemokrati, med Ernst Wigforss och Tage Erlander i spetsen, bestämde sig för att försöka kanalisera detta behov till konkreta jämlikhetsreformer. 

En kommitté tillsattes, som bestod av företrädare för arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. 1944 arbetades ett efterkrigsprogram fram, som sträckte sig flera mandatperioder framåt. Det innehöll 27 punkter och var indelat i tre områden:

• Full sysselsättning

• Rättvis fördelning och höjd levnadsstandard

• Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet

I punkterna förordades bland annat full sysselsättning genom en aktiv ekonomisk politik, en effektivare jordbruksproduktion, priskontroll (av monopolpriser), åtgärder för att underlätta utrikeshandeln, statligt stöd till byggnadsverksamhet och en utbyggd välfärds- och socialpolitik, socialisering av försäkringssystemet, ett utökat kommunalt ansvar för mark- och att tomtpolitiken, att allmännyttig produktion skulle stärkas och ekonomin demokratiseras.

Efterkrigsprogrammet samlade hela arbetarrörelsen och den politiska vänstern. Även det svenska kommunistpartiet, SKP, ställde sig bakom handlingsprogrammet. Med efterkrigsprogrammet grundlade socialdemokratin en historiskt och internationellt sett unik folklig legitimitet och maktställning. Man ska visserligen akta sig för att bli nostalgisk. Dagens verklighet är inte gårdagens. Men samtidigt är det viktigt att lära av historien. Utan historisk kunskap famlar vi i blindo.

Visst är jag medveten om att dagens socialdemokratiska partiledning i ökad utsträckning befolkas av åsiktsbulvaner, lobbyistaspiranter och opinionskänsliga kommunikatörer. Svängdörrarna till lobbyindustrin snurrar allt snabbare och medlemsantalet har minskat från ungefär en miljon, när jag gick med i SSU 1979, till dagens ca 70 000. Utredarkompetensen inom hela arbetarrörelsen har dessutom nedgraderats ordentligt de senaste decennierna. Att det är ännu värre i dessa avseenden i partierna till höger är knappast en tröst. 

På den senaste partikongressen kopplade “partihögern” och Stockholms läns partidistrikt, med Mikael Damberg i spetsen, ett fastare grepp över partiet. Jag förlorade min tro på att kunna förändra socialdemokratin inifrån. Åtminstone den närmaste tiden. Men jag är “ett politiskt djur” och kommer inte att lägga mig på sofflocket eller uppsöka ett hörn att sura i.

Politik är allt för viktigt för människor jag älskar och det är ovärdigt att ge upp, som Alva Myrdal lär ha sagt. Idag tror jag socialdemokratin både behöver ett internt och externt tryck på sig för att åter kunna bli en samhällsförändrande kraft. Det handlar om att såväl sossar inom Reformisterna och i LO-förbunden, vänsterpartister, miljöpartister och partilösa demokratiska socialister behöver ta ett steg framåt i opinionsbildningen och ligga på hårdare.

Att Vänsterpartiet idag ihärdigare än tidigare och lika tydligt som Miljöpartiet kräver ministerposter vid en rödgrön valseger handlar om att de insett att dagens S-parti styrs av sin högerflank, som främst strävar efter uppgörelser med ett eller flera borgerliga partier i de centrala politiska frågorna, vilket innebär att många av de progressiva kongressbesluten partiet har riskerar att ”förhandlas bort”. Som ”vänstersosse” med facklig utredarerfarenhet har jag förståelse för Vänsterpartiets förhållningssätt i regeringsfrågan. Ett nytt ”januariavtal” vore långsiktigt förödande för möjligheterna att bygga ett mer jämlikt land.

Även om jag inte längre är medlem i Socialdemokraterna och numera föredrar att kalla mig för demokratisk socialist – och förmodligen i nästa riksdagsval kommer att proteströsta på Vänsterpartiet – inser jag att vi behöver en socialdemokratiskt ledd regering. Det är akut och viktigt. Viktigare än på mycket länge. Landet behöver en rödgrön riksdagsmajoritet. Den mest högerextrema regering vi haft i modern tid behöver få respass. För demokratins skull.

Men ska vi långsiktigt kunna säkra och stärka demokratin räcker det inte. Vi behöver lära av historien. De rödgröna partierna behöver gå ner i ”reformverkstan” och ta fram konkreta reformer. Vi behöver inte bara byta regering utan också politik och dessutom behövs en folkligt och fackligt förankrad, hållbar och konkret jämlikhetsstrategi. Detta behöver partipolitiskt aktiva, folkrörelsemänniskor och fackföreningsfolk göra tillsammans.

Detta är möjligt. Det är lika viktigt att det sker idag som när efterkrigsprogamet arbetades fram. Förhoppningsvis kan engagemanget för att slopa karensavdraget tända en gnista som aktiverar vänster-högerdimensionen. Det handlar ytterst om att stå upp för demokratin, jämlikheten och det odelbara människovärdet. Det handlar om att återskapa det Olof Palme brukade kalla för ”the joy of politics”.

Med de orden tackar jag er som orkat läsa så här långt och önskar er en god fortsättning på veckan. Må januarisolen smeka era hjässor. Och glöm aldrig att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

I veckan hände det igen. Det var den 13:e i månaden. Jag stannade upp. Sedan andades jag ut, när jag kom på att det var tisdag och inte fredag. Fortfarande hajar jag till, trots att det är 35 år sedan min mamma fick det där telefonsamtalet från en läkare. Visst är det orationellt, men det är något som sitter djup i mig. Varje gång det är fredagen den 13:e tar jag det extra lugnt och försöker att undvika stress.

Det var fredagen den 13:e september 1991 som min mor fick besked om att hon hade en elakartad hjärntumör och ungefär ett år kvar att leva. Det var naturligtvis en chock för både henne själv och för oss som fanns i hennes närhet. I familjen lovade vi henne att hon skulle få dö hemma, omgiven av dem hon älskade. Det fick hon. Mamma fick ett år av kärlek.

När hon tog sitt sista andetag kramade jag om henne. Hemma. Det år vi hade bakom oss hade varit en tuff kamp mot smärtan och sjukdomen, men där fanns också fina stunder och samtal som fortfarande ger kraft när det är tungt. Vi bodde i Vittangi, en liten by i Tornedalen, och fick se så många exempel på vad sann solidaritet betyder. Alla ”pehmeä leipä” och kanelbullar vi fick av släkt, grannar och vänner värmde mycket mer än givarna förstod.

Jag, som var och är både politiskt radikal och lite av rebell, lärde mig att det även i dem som inte delade alla mina politiska uppfattningar fanns en kraft som jag inte hade. Min moster var en av dem som växte i mina ögon. Hon visade sig ha en klokhet som jag inte sett och förstått. Livserfarenhet. Utan moster och hennes familj hade vi inte klarat av att hålla löftet till mamma.

Min syster, som är några år yngre än jag, blev ett ljus i mörkret för mig. Det är hon fortfarande. Min far, som var en pappa med rötterna i arbetarklassen, visade sig vara mycket större än jag insett. Under mammas sista år förstod jag hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag faktiskt älskade honom. När pappa dog i hjärtinfarkt, fem veckor efter att mamma gått bort, brast min tillvaro. Allt blev tomt och svart…

Men när den djupaste sorgen klingat av mindes jag mammas ord: ”…bli inte bitter. Du har ett liv. Det är en gåva. Ta hand om den…” Det har jag försökt göra. Men många är ni som funnits där, vid min sida, när jag behövt er. Ensam ÄR inte stark. Vikten och betydelsen av andra människor och välfärdssystemen märks när det är skarpt läge. Det var något mina föräldrar fått lära sig av egen erfarenhet. Detta blev också så tydligt för mig under mammas och pappas sista år i livet.

Mormor Sofia dog i tbc 1951. När vi vårdade mamma i hemmet den sista tiden låg hon till sängs ett stenkast från sitt föräldrahem, där mormor 40–50 år tidigare vårdats av familjen. Men det fanns en viktig skillnad med hur det var när mormor var sjuk. Mammas sjukdom ledde inte till att familjen gick på knäna ekonomiskt. Vår hushållsbudget pressades aldrig till bristningsgränsen av hennes sjukdom. 

Mellan mormors och mammas sjukdomstid hade något hänt. Välfärdsstaten, som min föräldrageneration byggt upp, fanns där. 1990-talskrisen hade ännu inte slitit upp stora revor i välfärdssystemen, vilket jag analyserat i min bok.

Vår familj behövde inte söka försörjningsstöd, det som på mormors tid kallades fattigvård. Mamma fick förtidspension den sista tiden hon levde. Vi anhöriga som tog hand om henne fick närståndepenning. Sjukvården fanns på plats både i hemmet och när hon behandlades eller var inlagd på sjukhus. 

Mamma fick den bästa sjukvård som fanns att få. Hemsjukvårdspersonalen, som regelbundet kontrollerade så hon fick morfin mot smärtan, stöttade också oss andra i familjen med samtal när det behövdes. Välfärdsstaten fanns på plats, bokstavligen och högst påtagligt. Det var inget skamligt och stigmatiserande i det. 

Här tror jag vi finner det som var kärnan i mina föräldrars politiska uppfattning. Här finns nog också min egen främsta drivkraft, inte minst under de år jag arbetade som facklig utredare vid TCO och LO (2005–2024). Solidaritet är ingen tom klyscha. Och kärleken är alltings urkälla. Tack Ilse-Marie för att du ständigt påminner mig om det!

Jag avrundar denna bloggtext med några ord ur dikten Barn av vår tid, i diktsamlingen Utopia av Wislawa Szymborska:

“Vi är barn av vår tid,

tiden är politisk.

…

Alla dina, våra, era

dagliga frågor, nattliga frågor,

är politiska frågor.

…

Vare sig du vill det eller inte

har dina gener ett politiskt förflutet,

din hy en politisk nyans,

dina ögon en politisk aspekt.

…

Vad du talar om har resonans,

vad du tiger om är talande

på ett eller annat politiskt sätt.

…

Också när du vandrar i skogen

tar du politiska steg

på politisk grund.”

…

Med dessa ord önskar jag dig, som orkat läsa så här långt, en riktig god fortsättning på det nya året. Jag hoppas också att du slipper snöoväder och trafikkaos. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2026-01-15*

När jag skrev boken Vi är inte maskiner – Tankar om sjukförsäkringen och välfärdsstaten tampades jag en hel del med språket. En av mina ”vägvisare” var författaren Sven Lindqvist. I hans ”gräv-där du-står-anda” närmade jag mig mina gamla minnesanteckningar, letade i tidningsartiklar och riksdagsbeslut, bläddrade i böcker jag läst eller i protokoll från möten jag bevistat. Jag ville åstadkomma en faktabaserad berättelse och en saklig analys som samtidigt utgick ifrån och bottnade i mig själv. Därför inleds boken med ett gravstenslyft på kyrkogården i Vittangi och erfarenheterna av en 1,5-årig sjukskrivnings- och rehabiliteringsresa. I denna bloggtext skriver jag lite mer om de teoretiska tankeramarna och inspirationskällorna jag haft och fortfarande har i skrivandet.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2026-01-07*

När jag skrev på boken försökte jag också se på språket med Sven Lindqvists “glasögon” och väga, värdera och använda orden varsamt. Vi färgsätter ju världen med hjälp av ord. Med dem kan vi förtrycka, förvirra, förklara, frigöra och förändra. Klass- och könskampen avspeglas och utspelas till stor del i språket. Men klass- och könsmakt märks också i ögonkast, stresshormoner, sjukfrånvaro och förslitningsskador. Språk men inga ord.

För att kunna nagla fast detta “tysta språk” i en gemensam förståelse krävs ibland siffror. Så växte diagrammen i boken fram. De blev bilder över kollektiva erfarenheter och livsöden. De samlade upp och summerade alla de telefonsamtal och möten jag haft med fackligt aktiva och fackförbundsmedlemmar under mina nästan tjugo år som facklig utredare. Statistik som förhoppningsvis synliggör en svårfångad maktstruktur.

Makt impregnerar våra umgängesformer, både i och utanför arbetet. Makt byggs och reproduceras i relationer, mellan människor och i relation till lagstiftningen och myndighetsutövningen. Detta är i kort koncentrat några av de lärdomar jag gjort under min utbildnings- och yrkesresa som jag försöker beskriva i boken. Där sätts fokus på välfärdspolitiken i allmänhet och sjukförsäkringen i synnerhet. Utifrån mina erfarenheter är det naturligt att se på socialförsäkringarna och välfärdsstaten med hjälp av det som brukar kallas maktresursteorin (se fördjupning av Erik Bengtsson).

Sociologen Walter Korpi är nog den forskare och samhällsanalytiker som betytt mest för mig både i arbetet som facklig välfärdsutredare och när jag skrev boken. Hans grundläggande perspektiv är att det finns en intressemotsättning mellan arbetsgivare och anställda, mellan dem som kontrollerar produktionsmedlen och dem som säljer sin arbetskraft på arbetsmarknaden. Detta påverkar inte bara relationerna i arbetslivet utan också omfattningen och utformningen av socialförsäkringarna och avgifts- och skattenivåerna, vilket i sin tur har återverkan på arbetsvillkor och löner.

Socialförsäkringarnas uppbyggnad, täckningsgrad och ersättningsnivåer är som jag ser det i stor utsträckning en avspegling av det Korpi kallade “den demokratiska klasskampen”. Denna intressekamp utspelar sig inte enbart i direkta och öppna konflikter utan genomsyrar även förhandlingar, offentliga utredningar, politiska debatter, demonstrationer och olika former av myndighetsutövning. Det finns många olika arenor där skilda perspektiv och intressen bryts mot varandra i socialförsäkringsfrågan.

Under en längre tid har sjukförsäkringen medvetet urholkats och hålen i detta viktiga trygghetsnät blivit allt större. Ibland har nedskärningarna döpts om och kallats för ”arbetslinje”,  ”rehabiliteringskedja” eller “stabil sjukfrånvaro”. Likväl har resurser systematiskt överförts från sjukförsäkringen, via den allmänna löneavgiften, till skattesänkningar som gynnat de rika. Detta är en av de viktiga förklaringarna till varför ojämlikheten ökat snabbare hos oss än i andra jämförbara länder de senaste decennierna.

Klassaspekten blir extra tydlig när vi studerar effekterna av karensavdraget, som är en ren bestraffning riktad mot de arbetare som inte kan arbeta hemifrån. Att LO-förbunden till slut lyckades driva igenom kravet på att slopa karensavdraget vid den senaste S-kongressen är ett viktigt steg framåt. Men betydligt mer behöver göras. Arbetarrörelsen får inte låta sig förlamas av oförmåga till prestigelös och sakligt grundad självkritik.

Låt oss säga som det är. Sjukförsäkringen har i praktiken de senaste decennierna varit en “mjölkkossa” för finansministrar av olika politisk färg. Den del av de värden vi skapar (BNP) som avsätts till vårt socialförsäkringsskydd i allmänhet och vårt sjukförsäkringsskydd i synnerhet har minskat dramatiskt de senaste decennierna (se nedanstående diagram). Idag är vi nere på historiskt rekordlåga nivåer. Den dysfunktionella sjukförsäkringen skadar tilltron till välfärdsstaten och sliter isär vårt samhälle.

Källa: Försäkringskassan, Socialförsäkringen i siffror 2025.

Vid fackliga utbildningar, seminarier, i debattartiklar och olika poddar (se exempelvis här) har jag försökt förklara varför det ser ut som det gör idag och vad som behöver göras. Att Aftonbladets Starta pressarna dessutom nyligen gjorde en podd om den demokratiska klasskampen är glädjande. Vi behöver göra en faktabaserad och orädd maktanalys, utifrån ett helhetsperspektiv, för att kunna vända ojämlikhetsutvecklingen och försvara tanken på det odelbara människovärdet. Sedan krävs konkreta reformer och politisk vilja.

Är det något jag lärt mig, av åren som facklig utredare, så är det att reformer som ökar tryggheten för de sjuka inte kommer inte av sig själv. Vad som behövs är ett långsiktigt och envetet folkbildningsarbete och ett kraftfullt opinionstryck. Här tror jag LO- och TCO-förbunden har en avgörande och viktig nyckelroll att spela. Utan den erfarenhetsbaserade kunskap och organisatoriska styrka, som facken är bärare av, blir det nog ingen större reparation av sjukförsäkringen. Sven Lindqvists och Walter Korpis texter och perspektiv är fortfarande giltiga.

Även om jag inte längre är anställd som facklig utredare tänker jag fortsätta att vara en del av den demokratiska klasskampen. Denna blogg är ett av uttrycken för detta. Men för att det ska bli någon förändring måste vi vara många fler som höjer våra röster i välfärdsdebatten och använder orden på ett klokt och eftertänksamt sätt. Så min uppmaning inför det nya året blir därför: Låt oss tillsammans, i de olika sammanhang och sammanslutningar där vi finns, skapa detta folkliga förändringstryck. 

För vi vet ju att demokratin byggs underifrån av solidaritet och att folkbildningen är grunden. Kampen för en mänskligare sjukförsäkring går vidare!

Hoppas ni får en fin vinterdag och en god fortsättning på det nya året!

Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

De senaste åren har vi sett politiker som hellre skriker med lynchmobben och ”matar vargarna” än tar sitt folkbildningsansvar på allvar. Jag tänker bland annat på den där kapprustningen i hårdare tag som pågått ett bra tag. Efter att socialdemokratins egen “järnlady”, Teresa Carvalho, öppnade för att sänka straffbarhetsåldern till 14 år bjöd högerpartierna över och skrek “Vi är hårdare! Vi vill se 13-åringar i fängelserna!”.

Visst är det naturligtvis viktigt att bekämpa brottsligheten, men det ska göras med stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet. De senaste dagarna har vi dock sett en sund motreaktion mot den effektsökande populismen, som tycks ha trängt ut respekten för sakkunskapen från de stora partiernas kanslier. Spinndoktorerna och kommunikationsstrategerna runt Magdalena, Uffe och Jimmie har fått mothugg.

Året avslutades med att Annette Lyth, lärare vid Försvarshögskolan, på DN-debatt (26/12) sågade retoriken om “barnsoldater” och den kriminalpolitiska kapprustning som pågår mellan S-ledningen och högern: “…ingen som kan något om frågan håller med dem.” Dagen efter blåste Advokatsamfundets nyvalde ordförande Johan Eriksson till strid mot alla i politiken utom Vänsterpartiet, som han anser är det enda partiet som inte låtit sig dras med i den överhettade populistiska retoriken.

Ytterligare en dag senare sammanfattade Jan Guillou i Aftonbladet de tunga remissinstansernas kritik mot högerregeringens kriminalpolitik. Under rubriken “Regeringens kriminalpolitik ökar brottsligheten” sågade han undfallenheten för SD:s medeltida syn på brott och straff.

Detta är bara ett litet axplock av den sakligt grundade kritiken som börjat märkas av allt mer i samhällsdebatten. Det handlar inte bara om att ifrågasätta vurmen för “barnfängelser”, utan också om synen på invandringen, folkmordet i Palestina och de repressiva åtgärderna mot de socialt och ekonomiskt mest utsatta. 

Den våg av rå hämndlystnad och social arrogans som drar genom samhället legitimerar en form av politisk vuxenmobbning, som slår mot de allra mest utsatta människorna. Huvudsaken tycks vara att utkräva hämnd, inte att hållbart och långsiktigt lösa samhällsproblemen. Allt fler ser det vansinniga i denna feberdans. Förhoppningsvis håller den insikten i sig och leder till politisk förändring.

Så inför det nya året hoppas jag vi inte bara ringer in det nya och ringer ut det gamla året, utan också ringer in folkbildningen och ringer ut populismen. Ta väl hand om er, så syns vi på andra sidan årsskiftet. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-12-30*

Idag blir det en något längre och utredande bloggtext. Jag har nämligen länge förundrats över varför ingen ledande politiker vill prata om den allmänna löneavgiften, som är en dold löneskatt som nästa år kommer att stå för över 40 procent av de totala arbetsgivaravgifterna och dra in dryg 313 miljarder kronor till statskassan. Men när jag grävt lite djupare i historien förstår jag tystnaden. Det handlar om att politiker av olika färg medvetet norpat ur det löneutrymme som landets löntagare avstått ifrån i utbyte mot att få ett socialförsäkringsskydd. Såväl ledande socialdemokrater, moderater som sverigedemokrater har haft sina fingrar nerstuckna i ”honungsburken”. Det är frågan om ett successivt systemskifte som i princip förtigits i samhällsdebatten.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-12-21*

Vill du veta hur jag kommit fram till den slutsatsen får du hänga med i en ovanligt lång och statistiktung blogganalys. Inledningsvis behöver vi göra en distinktion mellan vad som är en social avgift och en löneskatt. Sociala avgifter har fått sin benämning för att syftet med dem är att finansiera systemen för social trygghet som varken är tjänster eller bidrag, utan allmänna försäkringar så som exempelvis pensionen, föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen. 

Man kan säga att de sociala avgifterna fungerar som en kollektiv försäkringspremie som tas ut på lönesumman. Löntagarna avstår en del av sitt löneutrymme i utbyte mot att få ett allmänt försäkringsskydd. I en socialförsäkring ska det finnas en koppling mellan inkomsterna till systemet via den sociala avgiften (försäkringspremien) och utgifterna i form av ersättning till de försäkrade. De sociala avgifterna, och därmed förhandlingsutrymmet för arbetsmarknadens parter, ska alltså påverkas av vad som händer i försäkringen (se SOU 2006:86).

Så är det inte med den allmänna löneavgiften som är en löneskatt. Eftersom den inte har någon angiven social destination är den ingen social avgift utan går rakt in i statskassan. Syftet med den allmänna löneavgiften framgick tydligt (Prop. 1994/95:122) när den infördes: “Vi föreslår i denna proposition att en allmän löneavgift på 1,5 % införs fr.o.m. inkomståret 1995 för finansiering av medlemskapet i EU.”

Det är alltså i praktiken frågan om att finansiera den EU-avgift som ett svenskt EU-medlemskap för med sig. Detta kommer dock att steg för steg förändras och så småningom handla om andra saker än det som var det ursprungliga syftet. Detta sker successivt och utan någon som helst politisk debatt. Man får leta djupt i byråkratiska formuleringar, lagtexter, relativt ouppmärksammade regeringsdokument och propositioner för att kunna följa vad som sker. 

Successivt Systemskifte

Det första steget tas 1998 av den socialdemokratiska regering som leds av Göran Persson. Då inleds en process som leder fram till att den allmänna löneavgiften steg för steg kommer att frikopplas från EU-avgiften och få en annan och ny destination och funktion. I budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1, s. 30) föreslås “en omfördelning av socialavgifterna inom ramen för ett i princip oförändrat totalt uttag för att skapa bättre samstämmighet mellan inkomster och utgifter i bland annat sjukförsäkringssystemet.”

I samma budgetproposition motiveras beslutet: ”Socialförsäkringssystemen har de senaste åren genomgått stora förändringar. Både reglerna för socialförsäkringsförmåner och uttaget av sociala avgifter har ändrats samtidigt som den ekonomiska krisen i början 1990-talet inneburit att beteendemönstren förändrats. Detta har bidragit till att intäkterna från olika avgifter inte motsvarar kostnaden för de försäkringar de skall finansiera.” Bakom beslutet ligger alltså en oro för att den ökande sjukfrånvaron ska leda till ett underskott inom sjukförsäkringen och dra pengar från andra politikområden.

Som framgår av ovanstående diagram bryts därmed sambandet mellan den allmänna löneavgiften och EU-avgiften åren 1998 och 1999, då den allmänna löneavgiften tydligt överstiger EU-avgiften. Detta är dock temporärt. Från och med år 2000 och fram till valåret 2006 återgår s-regeringen till det som enligt lagstiftningen är syftet med den allmänna löneavgiften och kopplingen till EU-avgiften upprätthålls (se ovanstående diagram).

Från och med 2006 sker dock ett nytt viktigt trendbrott. Sjukfrånvaron och utgifterna för sjukförsäkringen har börjat minska och dåvarande finansminister Pär Nuder ser en möjlighet att skapa ett större reformutrymme inför valet, genom att föra över medel från sjukförsäkringen till statskassan via den allmänna löneavgiften. Kopplingen mellan allmän löneavgift och EU-avgiften bryts därmed igen. Sjukförsäkringsavgiften sänks med 1,75 procentenheter (från 10,39 till 8,64 procent). Samtidigt höjer finansminister Nuder och s-regeringen den allmänna löneavgiften med 1,51 procentenheter (från 3,07 till 4,58 procent).

Anders Borgs ”dragspels-metod”

Den allmänna löneavgiften börjar nu allt mer frikopplas från EU-avgiften. Men den socialdemokratiska regeringen använder ändå inte den allmänna löneavgiften fullt ut som en residual eller ett “dragspel”, som gör att den totala nivån på arbetsgivaravgifterna hålls på samma nivå över tid. Det märks av att s-regeringen sänker den totala arbetsgivaravgiften för 2006, från 32,46 till 32,28 procent. Det där med att konsekvent använda den allmänna löneavgiften som ett “dragspel” är något som finansminister Anders Borg kommer på efter valet 2006.

Det som händer med den allmänna löneavgiften och trygghetsförsäkringarna efter Alliansens valseger 2006 har jag ett flertal gånger i olika sammanhang skrivit om (se exempelvis här och här). Med moderat nyspråk kallas detta för att “reformera” arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Andra kallar detta för en “nedskärning” eller till och med en “slakt”. Det handlar om hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation fattiggörs och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd.

De nerskärningar som Reinfeldt och Borg gör i de sociala trygghetssystemen borde då innebära att när de sociala avgifter som finansierar socialförsäkringarna sänks borde den totala arbetsgivaravgiften också minska lika mycket. Så har ju skett tidigare och så är den svenska socialförsäkringsmodellen tänkt att fungera. Men det kommer inte att gälla längre. Det är här “dragspelet” kommer in och dragspelskungen heter Anders Borg, vilket åskådliggörs av ovanstående diagram. I praktiken överförs medel från sjukförsäkringen, via den allmänna löneavgiften, till statskassan.

På det sättet plockar Borg och Reinfeldt in hundratals miljarder kronor till statskassan, som i stor utsträckning går till att slopa eller sänka andra skatter. Det är alltså frågan om skattesänkningar och skatteavdrag som till stor del finansierats av en höjning av en löneskatt. Anders Borgs “dragspels-metod” leder till att den allmänna löneavgiften ökar kraftigt, både i absoluta tal och som andel av den totala arbetsgivaravgiften.

Därmed försvinner också sambandet mellan nivån på den totala arbetsgivaravgiften och det som händer i socialförsäkringarna. Socialförsäkringarna blir i det avseendet mindre försäkringsmässiga och mer bidragslika. Vad som sker nu är i praktiken ett systemskifte. Från och med 2009 leder Borgs “dragspels-metod” till att den totala arbetsgivaravgiften kan hållas på en konstant nivå (31,42 procent), se nedanstående diagram.

Fler fingrar sticks ner i ”honungsburken”

Detta är en utveckling som man skulle kunna tro att Socialdemokraterna har intresse av att stoppa, inte minst eftersom partiet ju brukar säga att det är viktigt att understryka att a-kassan och sjukförsäkringen inte är ”bidragssystem” utan “försäkringssystem”. Men så sker inte. I valrörelsen 2018 gör istället finansminister Magdalena Andersson nästan precis som Anders Borg och norpar ur löneutrymmet.

Efter att Socialdemokraterna via regleringsbrevet till Försäkringskassan (9,0-målet) skapat stramare lagtolkningar hos myndigheten, när det gäller rätten till sjukpenning, och människor kastats ut ur sjukförsäkringen minskar utgifterna och sjukförsäkringsavgiften kan sänkas med en procent. Samtidigt höjs den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Ett finansministerfinger sticks alltså återigen ner i “honungsburken”. Denna gång är det ett socialdemokratiskt finger…

Kritiken mot hur politikerna använder den allmänna löneavgiften börjar nu att sprida sig till arbetsgivarsidan. Det är inte längre bara en envis facklig utredare som klagar över denna “dolda löneskatt”. Det leder till att högerregeringen, som tillträder efter valet 2022, tillsätter en utredning i frågan som leds av Svenskt Näringslivs vice VD Karin Johansson. Syftet är att utreda hur socialavgifter på lönespecifikationer kan bli mer transparenta. Detta leder fram till Förordning (2025:728) om statliga myndigheters skyldighet att informera anställda om arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift.

I en departementspromemoria, som utgör förarbete till lagstiftningen, har högerregeringen påpassligt nog passat på att fastställa hur den allmänna löneavgiften ska räknas fram och användas: “Med undantag för ålderspensionen bestäms arbetsgivaravgifternas del avgifter varje år genom en s.k. kalibrering där nivån sätts för att motsvara prognosen för de utgifter som avgiften ska finansiera. När kalibreringen av arbetsgivaravgifterna är klar bestäms egenavgifterna utifrån en bestämd formel. Efter kalibreringen bestäms den allmänna löneavgiften. Den allmänna löneavgiften fungerar som ett ”dragspel” och justeras för att hålla det totala avgiftsuttaget oförändrat vid förändringar i socialavgifterna.”

Därmed är en grundsten i vår socialförsäkringsmodell undanröjd och systemskiftet har genomförts fullt ut. Mot denna bakgrund är det kanske inte så förvånande att Elisabeth Svantesson och den SD-beroende högerregeringen fortsätter att spela på Anders Borgs “dragspel”, för att skapa sig ett större reformutrymme. Det innebär att från och med nästa år kommer den allmänna löneavgiftens andel av de totala arbetsgivaravgifterna att passera 40-procentstrecket, se nedanstående diagram.

I 2026 års budget blir det ca 25 miljarder i ökat reformutrymme som rullar in från en höjning av den allmänna löneavgiften med en procent, från 11,62 till 12,62 procent. Denna gång sänks de sociala avgifterna till föräldraförsäkringen, efterlevandepensionen och arbetsskadeförsäkringen. Så där sitter nu alltså även Jimmie Åkesson, som förhandlat fram högerbudgeten, med sina fingrar nedstuckna i ”honungsburken”…

Arbetsmarknadens parter borde reagera

Här tror jag nog vi har svaret på den inledande frågan, om varför det är så tyst i den politiska debatten om den allmänna löneavgiften. Det handlar av allt att döma om att samtliga stora partier och regeringar av olika färg har haft fingrarna nedstuckna i “honungsburken” och norpat åt sig av löneutrymmet. Den ledande partiföreträdare som kritiserar detta riskerar därför att drabbas av anklagelsen om att “kasta sten i glashus”.

Man kan tycka att det systematiska norpandet ur löneutrymmet rimligen borde bekymra arbetsmarknadens parter. Och visst knorras det lite irriterat här och där. Men någon förändring lär dock inte komma tillstånd om inte arbetsmarknadsparterna ställer tydliga och konkreta krav på politiken i den offentliga debatten. Det gör de inte idag. Så vi får nog räkna med att politikernas norpande ur vårt löneutrymme kommer att fortsätta en stund till…

Till sist vill jag önska alla som läst så här långt en riktigt god jul. Och glöm inte att julen är röd och demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

En av de frågor jag, vid upprepade tillfällen genom åren, lyft är hur politikerna norpar åt sig av det löneutrymme som löntagarna avstår från i utbyte mot ett allmänt socialförsäkringsskydd. Detta är ett ljusskyggt siffertricksande som regeringar av olika färg och i varierad grad ägnat sig åt. Den största boven i dramat är dock moderaten Anders Borg. Det var när han var finansminister (2006–2014) som den allmänna löneavgiften systematiskt började användas för att föra över löntagarnas avstådda lön in till statskassan, för att huvudsakligen användas till ”jobbskatteavdrag”, ränteavdrag, ROT- och RUT-avdrag m.m. (se ovanstående diagram).

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-12-15*

Löntagarna betalade alltså för skattesänkningarna med vad som i praktiken är en relativt väl dold löneskatt (allmän löneavgift). År 2013 skrev Jan Söderström en klargörande artikel i Aktuellt i Politiken, om bakgrunden till vad som kallats för “århundradets stöld”. Redan som TCO-utredare (2005–2010) lyfte jag detta till debatt och som LO-utredare (2010–2024) har det genom åren blivit en hel del bloggtexter, intervjuer och artiklar i ämnet – se exempelvis Dagens Arena 13/13 2013, Tidningen Syre 30/1 2021, Dagens Arena 16/2 2024 och NSD 29/2 2024). Om detta behöver vi fortsätta att folkbilda!

Jag tänker inte gräva djupare i sakfrågan i denna blogg. Den som söker fördjupad kunskap kan läsa någon av ovanstående länkar eller läsa min bok, Vi är inte maskiner. Det senaste är att den SD-beroende högerregeringen i sin senaste budget fortsätter att tillämpa Anders Borgs siffertricksande och höjer den allmänna löneavgiften för 2026 från dagens 11,6 procent till 12,6 procent. Detta motsvarar ca 25 miljarder kronor/år, som Kristersson och Svantesson kan använda som “reformutrymme” för att locka väljare i nästa års riksdagsval.

I kapitel 3 i min bok (sidorna 155–162) analyserar jag närmare hur överföringen från socialförsäkringarna, via den allmänna löneavgiften, till olika skattesänkningar gått till.

Denna gång är det glädjande för en gammal utredare att det är fler som uppmärksammar högerregeringens  siffertrixande. Det är visserligen inte så överraskande att kloke Daniel Swedin lyfte detta i en ledarartikel i Arbetet i förra veckan. Nytt är dock att högern får allt hårdare kritik av sina egna, när exempelvis en före detta MUF-ordförande och moderat riksdagsman som Erik Bengtzboe blåser till strid i en debattartikel i Dagens Industri. Som nuvarande chefsekonom på Skattebetalarnas förening sparar han inte på krutet: “Att tala klarspråk om skatterna borde vara en hederssak för en borgerlig regering. Den allmänna löneavgiften är en dold skatt på arbete och att höja den samtidigt som man genomför nya jobbskatteavdrag är både ologiskt och oförsvarbart.”

Men när Bengtzboe och andra företrädare på arbetsgivarsidan, exempelvis från Svenskt Näringsliv och Företagarna, föreslår att den allmänna löneavgiften ensidigt ska sänkas eller helt slopas kan de inte dölja rävfarmen de har bakom öronen. Gör vi som arbetsgivarna vill cementeras de nedskärningar i det allmänna socialförsäkringssystemet som gjorts sedan 1990-talet, vilket också är deras syfte. Det är inte oväntat att arbetsgivarnas lobbyorganisationer på detta sätt vill låsa fast trygghetssystemen på en framtida låg nivå. Det handlar i grunden om att de ser en chans att permanenta en låg politisk ambitionsnivå i välfärdsstaten. Intresset ljuger väldigt sällan.

Man ska aldrig underskatta arbetsgivarnas list. Akvarell av Ilse-Marie Rautio 2025.

Vad som istället behövs är reformer som förstärker löntagarnas sociala trygghet, genom att steg för steg förbättra försäkringsvillkoren, öka de sociala avgifterna (exempelvis sjukförsäkringsavgiften) och i motsvarande mån minska den allmänna löneavgiften. På det sättet kan det destruktiva systemskifte som genomfördes av Borg och Reinfeldt, när ”rehabiliteringskedjan” infördes och a-kassan kraschades, rullas tillbaka.

Det saknas ju knappast reformbehov i det land som sett ojämlikheten öka allra snabbast inom OECD, vilket också framgått i olika forskningsrapporter. Pensionerna behöver höjas, arbetsskadeförsäkringen bli generösare, a-kassan stärkas (så att Sverige tar sig upp ur den europeiska bottennivån) och sjukförsäkringen behöver genomgå en rejäl renovering. När det gäller det senare har jag, tillsammans med folk från fackförbunden i TCO och LO, under en längre tid arbetat fram en rad konkreta och väl förankrade åtgärdsförslag.

Det handlar bland annat om att höja och bättre indexera inkomsttaket i sjukförsäkringen, slopa karensavdraget, omvandla de snäva och stelbenta tidsgränserna till stödjepunkter så att den enskilde rustas med tydliga rehabiliteringsrättigheter, bygga ut och kvalitetssäkra företagshälsovården, se till så att den som drabbats av en långvarig eller kronisk sjukdom kan få en bättre trygghet via sjukersättningen och om att ge arbetsgivarna tydligare drivkrafter för att underlätta återgången i arbete för sjukskrivna och genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete motverka att arbetsrelaterad ohälsa uppstår. Listan skulle kunna göras längre och konkretiseras mer i detalj, vilket jag också gör i sista kapitlet i min bok.

Där sätter jag punkt för denna gång. Nu blir det en kort promenad innan morgongröten, i vad som ser ut att bli ett kallregn. Man tycker ju “vädergudarna” kunde vara lite mer generösa mot oss. Hoppas ni får en fin vintervecka. Och glöm inte att julen är röd och att demokratin byggs underifrån.

Nyligen föreslog Magdalena Andersson en 10-årig pakt med Moderaterna om gängkriminaliteten. Visst kan jag förstå att det främst handlar om en taktisk manöver för att flytta fokus på andra frågor. Men tyvärr tror jag inte det kommer att fungera. De senaste åren har vi ju sett en föga verklighetsanknuten ”kapprustning” i hårdare tag och lagskärpningar.

Här är det högern, med mörkblå moderater och reaktionära Sverigedemokrater, som ryckt åt sig problemformuleringsprivilegiet. S-ledningen har ängsligt glidit med, utan att ifrågasätta straffretorikens sakliga grunder. Med “järnladyn” Teresa Carvalho som frontfigur har S satt sig på den borgerliga kälken.

Både hastigheten och riktningen på denna ”kälkfärd” har väckt kritiska reaktioner i arbetarrörelsen, bland forskare och dem som dagligen arbetar med frågan. Tidigare har bland andra landets största S-distrikt (Skåne) varnat för följderna av denna ”kriminalpolitiska kapprustning”. Även kloka socialdemokratiska kommunpolitiker, som dagligen möter den komplexa problematik det handlar om, har på olika sätt försökt dra i handbromsen och styra om åkriktningen. Senaste exemplet är Andreas Lundgren från Umeå, som på Facebook i helgen skrev om sänkningen av straffbarhetsåldern: 

“Justiitieministern tvingas nu efter den massiva kritiken tillstå att 13-åriga barn i fängelse är en dålig idé, men att det ska göras i alla fall. Det är så dumt att klockorna stannar. Strömmer rynkar pannan och talar allvarligt om en sista utväg. Låt er inte luras. Det är väl klart att alla vi som baserar vårt ställningstagande i den här frågan på forskning istället för tyckande inte är naiva över att vi har unga som är inblandade i mord. Jag hanterar som ordförande i socialnämnden ungdomarna som dragits in i gängnätverken och står misstänkta för de grövsta brotten. Inte någon gång har lösningen varit att förstärka den kriminella identiteten för dem i fängelsemiljö. Strömmer tycks också vara fullständigt blind för att barnen som dras in i detta själva i många fall är offer, steg för steg utnyttjade att begå allt grövre kriminella handlingar för att undvika våld.”

Mellan raderna i Andreas Lundgrens formuleringar finns en tydlig “känga” till den egna partiledningen, som tidigare föreslagit en sänkning av straffbarhetsåldern från 15 år till 14 år. Detta är ord som såväl Magdalena Andersson, Mikael Damberg som Teresa Carvalho och hela s-ledningen borde ha all anledning att begrunda. De behöver lyssna till den erfarenhetsbaserade kunskapen som finns runt omkring dem, i arbetarrörelsens olika grenar och bland forskare. Annars blir S-ledningen som “prästens lilla kråka”, ni vet hen som slank än hit och än dit och till slut hamnade nere i diket.

I grunden tror jag denna ängslighet hos s-ledningen handlar om frånvaron av en fördjupad samhälls- och maktanalys. De senaste decennierna har vi sett hur landet slitits isär ekonomiskt, socialt och geograftiskt. Klassklyftorna och ojämlikheten har ökat snabbare i vårt land än i andra OECD-länder. Bakom utvecklingen ligger växande och lågbeskattade kapitalinkomster och söndertrasade trygghetssystem. Skattekvoten har sänkts på bekostnad av välfärdsstatens utjämnande insatser. Socialförsäkringssystemen har stramats åt. Via den allmänna löneavgiften har pengarna systematiskt överförts från socialförsäkringarna till ”jobbskatteavdrag” och andra skatteavdrag (Rot-, Rut- och ränteavdrag) som gynnat de välbeställda.

I boken Vi är inte maskiner! gör jag en mer detaljerad granskning och analys av hur detta drabbat de som är för sjuka för att kunna arbeta. Problemen i sjukförsäkringen handlar inte enbart om det orättvisa karensavdraget. Betydligt mer behöver göras. I bokens sista kapitel presenterar jag en konkret reformstrategi över vad som behöver göras på sjukförsäkringsområdet. Så tror jag arbetarrörelsen behöver göra även på andra viktiga politikområden. Det handlar om pensionssystemet, järnvägssystemet, el-systemet, arbetsrätten, bostadssektorn, arbetsmarknadspolitiken, skolan, vården och äldreomsorgen osv. 

Det är frågan om viktiga samhällsfunktioner, som i olika grad och på olika sätt träffats av nedskärningar och nyliberal precisionsbombning. Men det handlar också om att förhindra att vårt land slits isär geografiskt och att stora delar av landsbygden utelämnas till utländska och profithungriga bolag som vill exploatera våra naturresurser, trots ett stort lokalt motstånd.

Vad Sverige behöver är inte mer av ängslig och utslätad “mittenpolitik” eller en nationell borgfred i centrala och viktiga jämlikhetsfrågor. Ibland är det bra, som Bengt Göransson brukade säga, med en rejäl ideologisk träta. Det stärker demokratin. Ett parti som allt för intensivt längtar efter uppgörelser, innan det presenterat en egen konkret politik, får uppgörelser som bygger på andra partiers politik. Efter “januariavtalet” mellan S, C och L är det en insikt som är svår att prata bort.

De senaste decennierna har vi sett hur s-ledningens tävlat med borgerligheten om “mittenväljare” – vilket kostat arbetarröster, demobiliserat och avväpnat arbetarrörelsens basorganisationer och gett SD möjlighet att exploatera ett befogat systemmissnöje bland dem längst ner på klasstrappan. Många av de socialdemokratiska “eldsjälar” jag mött har slutar brinna. De gick inte med i något “mittenparti”. Kloka folkrörelsemänniskor har tagit ett steg tillbaka och låtit åsiktsbulvaner, opinionsexperter och ”kommunikationsproffs” köra sitt race.

Men det behöver inte vara så. Borgmästarvalet i New York oss en fingervisning. Där har vänsterpolitik väckt en slumrande folklig förändringskraft och gräsrotsaktivitet till liv. När Zoran Mamdani med konkreta reformförslag som gör skillnad i vardagen mobiliserat motstånd, mot den högernationella och rasistiska överideologi som Donald Trump surfar på, har inte högerns skrämseltaktik fungerat.

Om det är något detta land behöver är det en konkret, mätbar och långsiktigt hållbar rödgrön jämlikhetspakt. Ska den politiska slagkraften i de fackliga basorganisationerna – som är den främsta motkraften till borgerlighetens näringslivsfinansierade kampanjmaskiner – kunna mobiliseras fungerar det inte längre med fluffig retorik och triangulering.  

Vad som behövs är ett antal gemensamma och konkreta rödgröna reformförslag, som ställs i tydlig kontrast till den rådande högerpolitiken. Gräsrötter och fackligt aktiva måste känna att det är mödan värt att offra timmar, kvällar och helger för en politik som håller ihop landet. Det måste kännas att det gör ordentlig skillnad när vi går för att rösta. Dessutom ligger ju faktiskt en rödgrön (S, V, MP) riksdagsmajoritet inom räckhåll. Men den kommer inte av sig själv.

På högerkanten försöker Ulf Kristersson just nu reparera sprickorna i sitt lag genom att ordna lite “julmys” för de andra partiledarna i Tidö-laget. Vi kommer nog att se mer av detta fram till valet. När högern myser i de fina salongerna behöver de rödgröna gå ner i reformverkstan och tillsammans med fackföreningsrörelsen arbeta fram ett tydligt försvar för det odelbara människovärdet och vässa till en gemensam och konkret jämlikhetsstrategi.

Jag har svårt att se hur den negativa utvecklingen, när det gäller arbetarrörelsens legitimitet, annars ska kunna vändas. Räkna därför med att fram till valet 2026, med jämna mellanrum, läsa om reformförslag och samhällsanalyser i den riktningen på denna blogg. Detta land och demokratin behöver ett regeringsskifte och en rödgrön riksdagsmajoritet med vänsterlutning vid nästa val. Detta kommer mitt politiska sikte att vara inställt på det närmaste året.

Men just nu tar jag på mig vattenavstötande kläder och ger mig ut på en stärkande skogspromenad. Hoppas ni slipper kallregn, snöoväder och halka i veckan. Och glöm aldrig att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-12-09*

 Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet

det inte.

Han är en pakt mellan två 

där den ene skall vara synlig till hundra procent och den 

andre osynlig.

Vad jag avskyr uttrycket “till hundra procent”!

De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida 

de som aldrig är tankspridda 

de som aldrig öppnat fel dörr och får se en skymt av Den 

Oidentifierade – 

gå förbi dem!”

Ord av Tomas Tranströmer från dikten “Guldstekel” i diktsamlingen För levande och döda från 1989. Det är alltså 36 år sedan dessa rader formulerades. Ungefär samtidigt som Berlinmuren föll. Men få ord sammanfattar ändå så väl det samhälls- och debattklimat som vuxit fram sedan dess.

Demokratin har ju inte bara en yttre formell författning eller konstitution, utan också en inre “sinnesförfattning”. Den handlar om nyfikenhet och tolerans för andras uppfattningar, åsikter och perspektiv. Men också om respekt för vetenskap, fakta och ett sanningssökande prestigelöst samtal. Medveten desinformation och maktkorruption är raka motsatsen till detta. Vad vi ser idag är en typ av fanatism som både är ljusskygg och vill verka i det fördolda parad med en sjukligt hungrig narcissism, som ständigt söker omgivningens kritiklösa bekräftelse. 

En typ av massmediamissbrukande makthavare – som aldrig idkar öppen självkritik eller för ett intellektuellt hederligt resonemang – har intagit den politiska scenen. Donald Trump, Vladimir Putin och Viktor Orbán är bara några exempel. Politiska rovdjur. Världsbilden är svart/vit, antingen är man ond eller god. Sakligt grundade invändningar stämplas regelmässigt som “fake news”.

Dessa män, för det rör sig oftast om äldre gubbar, kräver 100-procentig lojalitet och total uppslutning kring sig själva. Den främsta fienden blir den eller de som stör harmonin genom att prata om jämlikhet och värdet av demokratisk mångfald. De stämplas som “woke”. 

Det senaste svenska exemplet i denna “anti-woke-våg” har till och med fått företagsnamnet 100 procent. Det handlar om högerns senaste mediesatsning, med youtubern och åsiktsbulvanen Henrik Jönsson i förarsätet. Med hjälp av Elon Musk fick Jönssons medieprojekt en flygande start. Vilka som finansierar Henrik Jönsson är, som sig bör i lobbybranschen, hemligt. Det handlar alltså både om att synas så mycket som möjligt och samtidigt vara osynlig.

Jönssons 100 procent är tänkt att fungera som högerns opinionsnav inför riksdagsvalet 2026 och att bidra till en politisk förskjutning av det svenska medielandskapet. Något Jimmie Åkesson och en del ”twitter-moderater” länge arbetat för genom att systematiskt attackera public service. 

Detta fenomen kan och bör vi naturligtvis analysera djupare. Men ibland kan jag inte låta bli att undra hur det känns för den som är instängd i denna gubbiga, likriktade och enfärgade tankevärld. Också här tror jag Tranströmer kan ge oss viss vägledning, i en annan dikt i För levande och döda:

“Epigram

Kapitalets byggnader, mödarbinas kupor, honung för de få.

Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar 

och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv”

Här sätter jag punkt för idag och tillönskar er alla en god fortsättning på helgen. Men innan dess vill jag påminna om två saker. För det första John F Kennedys varningsord: “De som dåraktigt söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage.” Och för det andra: glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-12-07*

På DN-debatt idag skriver tre nationalekonomer om att Sverige blivit något av ett internationellt Eldorado för profithungriga utländska gruvbolag: “Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna /…/ Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Nationalekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska systemet, med den statliga oljefonden och höga skatter på oljebolag. De tre nationalekonomerna har starka argument för att något behöver göras. Frågan har dessutom flera dimensioner. Det handlar inte bara om geopolitik, grön omställning, miljöhänsyn – utan också om regional rättvisa och tanken på att “hela Sverige ska leva”.

Sedan 1992 – när en ny lagstiftning helt avreglerade utländska företags rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom – har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Vi har ett regelverk som ger utländska gruvbolag möjlighet att exploatera svenska mineraler oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser. 

När det gäller etableringen av grafitgruvan i Vittangi ställdes detta i våras på sin spets. Tillsammans med det australiensiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. De utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja, vilket jag skrev om i en krönika i Arbetarbladet i somras.

Förra månanden ställde SVT-Norrbotten en fråga till samtliga riksdagspartier om hur de ställer sig till införandet av en naturresursavgift/gruvskatt, så att en större del av värdet av naturrikedomarna stannar kvar i de lokalsamhällen som berörs.

Av de partier som svarade var det endast Vänsterpartiet som tydligt och klart sade sig vara positiv till en naturresursavgift/gruvskatt. Miljöpartiet ligger dock väldigt nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än i något mer svävande ordalag, att de är positiva till förslaget. Socialdemokraterna var det av oppositionspartierna som var luddigast. På regeringssidan var både Moderaterna och Liberalerna klart negativa, medan Kristdemokraterna var mer svävande. SD hade, som så ofta, ett egenkonstruerat förslag.

Ser vi till den sammantagna bilden, när det gäller naturresursavgifter/gruvskatt, finns det alltså en märkbar skillnad mellan höger och vänster. Regeringspartierna är antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan den rödgröna oppositionen är mer positiv. För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen lite extra komplicerad, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Nordmark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nerstuckna i den gruvkapitalistiska “syltburken”.

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga skulle den regionala rättvisan förmodligen bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för Socialdemokraterna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Det där pratet som jag hört den senaste tiden, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle då också få sig en knäck…

Till sist hoppas jag ni alla får ett fint veckoslut och att vintern är snäll mot er. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-12-04*

Det finns anledning att varna för att ljusskygga lobbyintressen kommer att försöka påverka valet 2026. Det gäller inte enbart påverkansoperationer från främmande makt. Sverige är en av de länder som har Europas slappaste reglering av lobbyindustrin. I många andra länder finns åtminstone ett offentligt lobbyregister för att motverka maktkorruptionen. Så är det inte i “Bulvanrepubliken Sverige”. Hos oss växer istället de etablerade partierna allt mer ihop med lobbyindustrin. Detta borde vara en central del i arbetarrörelsens maktanalys.

– Skriven av Kjell Rautio, 2025-12-03 –

Gränserna mellan de borgerliga partierna och de privata lobbyföretagen är idag i princip utsuddade. Inom högern – dit jag räknar M, L, KD, SD och C – är de flesta politiker numera marinerade av kapitalstarka särintressen som strategiskt använder privata lobbyföretag och tankesmedjor som politiska testlaboratorier. Det handlar om att ta fram lagstiftning och opinionsbildning som syftar till att minska välfärdsstaten, öka omfördelningen och överföra värden från offentlig till privat sektor. Lobbyfrågan borde därför vara en av de stora stridsfrågorna mellan högern och vänstern. Men så är det inte.

Jag kan inte förneka att jag blev besviken i våras när det parti jag tillhört i 46 år inte orkade dra en tydlig gräns mellan dold lobbyism och politiska förtroendeuppdrag. Jag och en partikamrat hade skrivit en motion till det socialdemokratiska partiets senaste kongress i Göteborg, där den första att-satserna var: ”att partistyrelseledamöter, tidigare partiledare och socialdemokratiska partimedlemmar med uppdrag i regering, riksdag, region- och kommunfullmäktige som arbetar för privata lobbyföretag med hemliga kunder ställs inför ett val: antingen avbryter de lobbykontraktet och blir kvar i partiet eller så fortsätter de lobbyuppdraget och lämnar partiet.”

Idag inser jag hur naiv jag var när jag närde en förhoppning om att partiet skulle ställa sig bakom motionskravet (läs mer i GP). Jag insåg inte fullt ut hur mycket det socialdemokratiska partiet vuxit fast i den rådande maktstrukturen. Men när jag tänker tillbaka på detta kan jag ändå inte se hur jag skulle kunnat agera annorlunda. Egentligen borde det ju vara en självklarhet för en socialdemokrat att inte – samtidigt som man har ett politiskt förtroendeuppdrag eller bär på ett förtroendekapital som partimedlemmarna arbetat ihop – också få betalt av och arbeta åt dolda lobbyintressen.

Men ändå blev frågan för känslig för s-kongressen. Den kom uppenbarligen vissa av partiets ledargestalter allt för nära “in på bara skinnet”. I praktiken innebar ju första att-satsen i vår motion att två tidigare statsministrar, Göran Persson och Stefan Löfven, skulle ställas inför valet att antingen lämna partiet eller lämna sina uppdrag åt de lobbyföretag de numera arbetar åt. Dessutom skulle en rad f.d. ministrar, som exempelvis den tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark, och andra framträdande partimedlemmar också beröras.

Bilden är ”knyckt” från ett inlägg på plattformen X av Daniel Suhonen, 2024-11-15.

Motionskravet utmanade uppenbarligen den ledarkult som länge odlats i det socialdemokratiska partiet. Detta blev helt enkelt för mycket att svälja för kongressombuden i Göteborg. De senaste decennierna har vi ju sett en tilltagande personfixering, inte minst när det gäller hur partierna bedriver sina valrörelser. Det gäller naturligtvis inte enbart Socialdemokraterna, men partiet har glidit med i trenden.

Fast den där idén med “Magda-kepsar” blev nog ändå trots allt lite för mycket av amerikanisering för en del trogna s-valarbetare. I förra valrörelsen hörde jag några socialdemokratiska vänner mumla lite surt och tillägga att “vi har faktiskt inte något presidentval i Sverige.” Och det har de ju rätt i. Samtidigt tror jag det är viktigt att försöka skilja på sak och person och mer se till de grundläggande strukturella mönstren. Det handlar inte bara om Magdalena, Göran, Stefan och Eva. Här finns mer djupgående drivkrafter och mekanismer vi behöver förstå.

I takt med att politiken har professionaliserats och folkrörelserna försvagats har det skapats en “bransch”- som består av policyprofessionella, kommunikatörer, tjänstemän och yrkespolitiker – som vandrar mellan politiken och olika typer av jobb i påverkansbranschen. I de där svängdörrarna mellan politiken och den privata lobbyindustrin, som Johannes  Klenell och Mats Engström beskriver i sina böcker, cirkulerar även folk från den socialdemokratiska partihierarkin. Vi har fått ett skrå av politiska åsiktsbulvaner som vårdar sitt varumärke och bjuder ut sitt förtroendekapital, sitt kontaktnät och sin “inside-kunskap” på en marknad fylld av resursstarka intressen som vill ”verka utan att synas”.

Detta påverkar naturligtvis i förlängningen också maktstrukturen och resursfördelningen i samhället. Här finner vi en av drivkrafterna bakom den ekonomisk-politiska högerkantring som Karin Pettersson beskriver och analyserar i sin senaste bok Förbannelsen – hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden. Lobbyfrågan kan svårligen skiljas från det nyliberala systemskifte vårt land genomgått de senaste decennierna.

Det är knappast någon tillfällighet att Sverige är det OECD-land där ojämlikheten ökat allra snabbast de senaste decennierna samtidigt som vi sett en explosion av näringslivsfinansierade tankesmedjor och privata lobbyföretag, som trycker på för skattesänkningar och privatiseringar av skattefinansierade samhällsviktiga funktioner. Den privata lobbyindustrin fungerar i praktiken som en växlingsstation, där ekonomiska särintressen växlas över till politisk makt. En sorts inverterade folkrörelser för dem med kapital och maktpositioner.

Mellan den ökande ojämlikheten och lobbyindustrins tillväxt finns av allt att döma en stark dynamisk växelverkan. När ojämlikheten koncentrerar produktionsvärden och kapitalöverskott i samhällspyramidens topp kan dessa värden i ökad utsträckning användas för att driva på och legitimera privatiseringar av offentlig verksamhet, skattesänkningar och skatteavdrag som ytterligare ökar ojämlikheten. Vilket i sin tur skapar överskott som i ökad utsträckning kan avsättas till lobbyindustrin osv.

Vad vi ser är alltså en kumulativ och självförstärkande mekanism, en drivkraft som steg för steg rullar tillbaka välfärdsstaten och skattekvoten och skapar ökad ojämlikhet. Den förre demokratiutredaren Jörgen Hermansson (SOU 1999:76) ringade in detta när han sade: ”lobbyisternas ökande makt är ett hot mot demokratin. Det är bara de resursstarka som har möjlighet att påverka besluten.”

För min del blev kongressbeslutet i “lobbyfrågan”, tillsammans med att s-kongressen valde en partiledning som tydligare än tidigare domineras av partiets högerflank, de droppar som fick mig att ta en ”time-out” från mitt partimedlemskap (se artikel i Flamman). Det där med vilken ledning partiet väljer är ändå viktigt, inte minst för att det ju är partiledningen som ska tolka kongressbesluten och omvandla dem till praktisk politik (se analys av s-kongressen i Arbetarbladet). Den där fördjupade maktanalysen, som inkluderar lobbyindustrins växande makt, känns idag väldigt långt borta.

Utvecklingen har gått så långt att jag tvivlar på att det finns tillräckligt med folklig kraft inom det socialdemokratiska partiet att ensam ta sig ur dilemmat. Ska någon djupgående förändring ske måste det nog till någon form av kulturrevolution som hämtar sitt stöd hos de stora förlorarna på de senaste decenniernas utveckling, det vill säga LO-förbunden och deras medlemmar. Häri ligger, som jag ser det, en av de största och viktigaste utmaningarna för LO-ordföranden Johan Lindholm. 

Det handlar om att spola rent i rören mellan arbetsplatserna och den folkvalda makten inom arbetarrörelsen och i staten och kommunerna. Ingen borde ha ett större intresse av att ställa sig i spetsen för detta demokratiska renhållningsarbete än just Johan Lindholm och LO-förbunden. Den fackliga kampen är också en politisk kamp. Och jag har inte helt tappat hoppet.

När jag rest runt i landet och pratat om min bok – Vi är inte maskiner! – har jag mött ett ökat intresse inom arbetarrörelsen, inte minst inom den fackliga grenen, av att bättre förstå drivkrafterna bakom den växande ojämlikheten. Det är den folkligt och fackligt grundade vreden över detta som inger mig hopp. De beslut som LO och den övriga fackföreningsrörelsen bör driva fram behöver vara tydliga och kraftfulla. Politiken måste frigöra sig från det strypgrepp som lobbyindustrin och de kapitalstarka särintressena kopplat på demokratin.

Till sist tillönskar jag er alla, som orkat läsa så här långt, en halkfri och lagom solig onsdag. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån, Uppifrån raseras den.

Ps. Bilden i början och slutet av bloggen är akvareller av Ilse-Marie Rautio. Ds.

Idag har DN inne en skrämmande artikel, om hur plastföroreningar sprids i våra kroppar och vår miljö: “Idag har vi mer än 50 procent mer mikroskopiska plastfragment i hjärnan än vi hade för bara tio år sedan. /…/ Uppskattningsvis förorenas världshaven med ungefär 8 miljoner ton plastavfall varje år.”

Vad detta gör mer våra kroppar och med världen finns väldigt lite forskning om. Den forskning som ändå finns, om hur vi påverkas, tyder på negativa hälsoeffekter. Men vi vet redan idag tillräckligt för att agera. “Mikroplast i hjärnan är bara toppen på isberget”, säger Richard Thompsson som är en av världens främsta forskare på området. “Det här kommer bara att bli en större och större fråga ju mer vi lär oss”, säger Bethanie Carney Almroth som är professor i ekotoxikologi vid Göteborgs universitet.

Trots forskarnas varningar händer väldigt lite (se diagrammet i början av bloggen). Fossilindustrin och olje- & plastproducenterna är en stark lobbygrupp som systematiskt försöker ”blanda bort korten” och fördröja insatserna inom nationalstaterna och globalt inom FN. Med dessa kapitalstarka särintressen i ryggen drar samtidigt ”fossilgubben” Donald Trump ner på de statliga forskningsanslagen i USA. Runt omkring i Europa hånar högerextrema politiker och ”influerare” arbetet med att minska plastberoendet.

Ett av SD-politikern Björn Söders många infantila utspel om plastsugrör. Detta är från plattformen X 2022-11-07.

I vårt eget land jublar borgerliga politiker och SD-troll över att Kristerssons högerregering slopade plastpåseskatten. SD-politikern Björn Söder, liksom MAGA-anhängare i USA, säger sig älska plastsugrör. Detta är faktiskt absurt. Att tänka längre än nästan räcker framställs som “woke” och ”miljömuppigt”.

Det är nästan så man kan undra om det är mikroplasten vi har i våra hjärnor som gjort oss så korkade och barnsliga (OBS ironi!). Samtidigt fortsätter nyfödda barn att skita ut allt mer mikroplaster. Jag kan bara hoppas att det snart kommer en motreaktion till infantiliseringen av det offentliga samtalet. Åtminstone för våra barns skull.

Här är lite gråmulet just nu. Men det blir ändå en kort ”lunchprommis”. Hoppas ni får en fin vinterhelg. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-11-28*