knaspelle

Welcome to WordPress.com. After you read this, you should delete and write your own post, with a new title above. Or hit Add New on the left (of the admin dashboard) to start a fresh post.

Here are some suggestions for your first post.

1. You can find new ideas for what to blog about by reading the Daily Post.
2. Add PressThis to your browser. It creates a new blog post for you about any interesting  page you read on the web.
3. Make some changes to this page, and then hit preview on the right. You can alway preview any post or edit you before you share it to the world.

Göran Hägglund och KDS har tonat ner sin slogan om ”verklighetens folk” betydligt. Förhoppningsvis har de kommit till insikt om den hydra de släppt lös. I ett tidigare inlägg om verklighetens folk och den kulturlösa högern ställde jag frågan ””Verklighetens folk, vilka är de? Vilka är inte verklighetens folk? På något sätt måste man kunna skilja på vad som är och vad som inte är. Orden appellerar till att var och en definiera sin egen verklighet och från det definiera ut de andra som inte förstår denna verklighet. Vardagsverkligheten blir kunskapens gräns för verklighetens folk.”  ”Okunnigheten kan upphöjas till överordnad norm i kampanjer om ”egenmakt” och ”satsa på dig själv”.

   I morse sände P1 en repris på filosofiska rummet som handlade om solipsismen, en intressant tankevärld som de flesta av oss nog gått igenom någon gång i livet.

   Solipsism (av lat. so_lus ‘ensam’ och i_pse ‘själv’), uppfattning som förekommer i två grundformer: ontologisk och kunskapsteoretisk solipsism. Den ontologiska solipsismen hävdar att endast jag själv och mina medvetandetillstånd existerar. Den kunskapsteoretiska solipsismen gör gällande att jag själv och mina medvetandetillstånd är det enda som jag kan ha verklig kunskap om. (nationalencyklopedin)

   I solipsismens tankevärld existerar endas jag själv. Världen och allt vad där finns är endast en tankekonstruktion av mig, inklusive jag själv. När jag tittar ut genom fönstret och ser skogen med fåglar och djur blir jag imponerad av min egen skapelse. En filosofi som tveklöst stärker självförtroendet. Någon gud behövs inte för mig. Jag är gud gud.

   Så här blir solipsismen en ganska stollig konstruktion. Men i politikens värld där allt mals ner i enkla slogan och okunnigheten upphöjs till överordnad norm som i ”verklighetens folk” kan vad som helst hända. När politiken löper amok och människor blir gudar kan vi få ett nytt trettital. Det finns gott om galningar i världspolitiken som gör anspråk på gudomlig makt.