Ladysyrup’s Weblog

Klyschig rubrik 🙂

År 2019 började med en resa till Vemdalen med skolan. Jag gillar egentligen inte snö och kyla men det var verkligen en upplevelse och vackert var det också.

Utsikten från vår lägenhet  och turvandringen på fjället:

D började ett nytt arbete så vi blev bjudna på en resa till Stockholm fre-sön för att bland annat kolla på ”Mamma Mia”.

Pluggandet har flutit på under året och jag gjorde 7 veckors VFU på hemmaplan och trivdes väldigt bra och kände mig uppskattad av både elever och pedagoger.

Som vanligt har man ju varje nyår massa löften om at gå ner i vikt. Detta året tappade jag några kilon utan att göra något men det var futtiga kilon som jag sedan lyckades gå upp igen och vet inte varför dem försvann eller varför dem kom tillbaka så…..

(vet att själ (skäl) är felstavat)

Som vanligt blev det en resa till Öland och jag försökte bara slappna av och vila inför höstens utmaningar (som inte blev av). Jag gick några morgonpromenader, plöjde böcker åt och drack gott. Katten följde med men var detta året i mammas stuga och med hennes katt, vilket gick så där om de inte turades om, om att vara ute på tunet.

Trots sommaren som jag trodde skulle vara 8 veckors vila och andhämtning, fanns mycket kvar att förbereda och bearbeta i min hjärna och det blev pannkaka av allt.

I FHG har intresset dalat bland medlemmarna och S slutade, vilket fick mig att börja fundera ännu STARKARE på om jag ska fortsätta i gruppen. Kan man hålla intresset på topp i 26 år av slit och ingenting tillbaka?

Mitt sista uppdrag i min uniform som jag haft i ca 10 år gjorde jag i augusti. Ny logga kräver ny uniform och kanske inspirationen kommer med den i januari 😉

Barnen är 23 år och 20 år och klarar sig mer eller mindre själva. Kontakten är sporadisk och det känns som jag inte har någon uppgift som mamma längre. Vad kan jag mer hjälpa dem med? Jag hoppas bara att de tycker att jag varit en bra mamma.

En bra konsert har jag och D varit på också.

Året avslutade med, som jag skrivit tidigare, 7 veckors praktik som fick mig att känna mig behövd och uppskattad.

Kvar är 16 veckors pluggande i skolan och 5 veckor VFU men sedan i juni är jag klar av X-antal års pluggande med förberedelser för behörighet och felval av program.

Hoppas att 2020 blir ett bättre år med bra upplevelser

och med dubbelt så mycket mer positiva saker än 2019!

Publicerat i Uncategorized

Vi träffades när jag började 4:an. I 6:an till 8:an flyttade du iväg men kom tillbaka sista året i högstadiet. Då fanns väl inget intresse för varandra.

‘

Vår andra gemensamma födelsedagsfest. Denna gång 80-tal

Ge och ta: jag följer med dig på musikevenemang som du gillar och du går på musikevenemang som jag gillar

Men något har vi gemensamt iallafall och som vi båda är uppväxta med:

Nationalteatern

Och så följer jag med dig på nästan alla era spelningar med de band som du är med i

Jag vet att jag inte varit lätt att leva med och jag önskar att du hade varit lyckligare

Vi träffades igen i augusti 2002 och har idag varit ett par i nästan 17 år

(skiljer 3 månader).

Vårt förhållande har varit en berg och dalbana, hit och dit, bråk, tårar och skratt

Vad ska hända framöver?

Publicerat i Uncategorized

I ett halvår har det pratats om den här resan. Vinterutbildningen i Vemdalen.

En hel vecka i Vemdalen med slalom, längdskidåkning, kul i snö och turåkning på fjället.

Söndagmorgon 6.40 tog jag mig ner till bussgaraget och den 9 timmars resan började.

Måndag:

Hyra av skidor, utförsåkning, kul i snön.

Eftersom jag inte kan åka utför pga min atros i höften, fick jag stå bredvid i backen och titta på

Utsikt från vår (6 st) lägenhet

Tisdag:

Utför, skidlek längd, längskidåkning 5 km.

 Utanför mitt sovrumsfönster

Skidlek var vår lektion så alla förberedelser inför det gjordes igår och under natten snöade det, så vi fick spåra om. Lektion vi höll i gick bra. När sista gruppen, grupp 5 hade gjort vår hinderbana, följde vi med dem och längdskidåkningsgruppen tog över på ett 5 km’s spår. Först var det uppför …. måååånga backar, resten gick utför. Verkligen utför, för jag vurpade två gånger och fick en ordentlig smäll på svanskotan.

Onsdag: För de som ville, fanns möjlighet att åka utförs i Björnriket. Under natten hade jag sovit väldigt dåligt pga mina vurpor. Innan jag for hade jag bara dagarna innan haft feber, halsont, hosta och var snörvlig, vilket jag också märkte av så för min del var det vila i lägenhet som gällde.

Torsdag:

Tur på fjället med skidor blev tur till jaktstugan till fots. Fy fasiken vad ont jag hade, så ont att jag grät när vi kom upp till jaktstugan.

Fredag:

Det har verkligen stormat inatt och även på förmiddagen men det var bara att ta på sig varm för ett pass med ”skildlek utför”. Resten av dagen var fri lek. På kvällen käkade vi hämtpizza som vi åt i värmestugan, där vi alla samlades för trivsel och såg på handboll :O

Lördag:

Majoriteten av klassen har röstat att vi ska åka hem en dag tidigare, så istället för att bussen går imorgon söndag 08.00, så ska vi åka 22.00 ikväll. Idag slappar vi och städar i lägenheten. Tiden går väldigt långsamt. Hoppas jag kan sova på bussen inatt.

Trots att jag inte har kunnat vara delaktig så mycket den här veckan pga höften, svanskotan och förkylning så är jag väldigt nöjd med resan till Vemdalen, trots den dyra kostnaden. Det har varit roligt att bo kollektivt, lära känna och umgås med kurskamraterna och miljön har ju bara varit helt fantastiskt. Lägenheten, omgivningen och snön. Jag som annars inte gillar snö, kyla och vinter vill hit igen och åka längdskidor. Trots att jag vurpade och slog mig rejält, var det faktiskt väldigt kul.

Publicerat i Uncategorized

”It beginning to look alot like christmas…”

29/11

Låten slog till som en käftsmäll eller så var det julångesten. Sedan 18 år tillbaka har min ekonomi varit bristfällig. De senaste åren inför jul har varit så ångestfyllda att glädjen inte infunnit sig alls. Att pynta, köpa julklappar, baka eller laga mat inför julafton känns inte kul. En orsak är säkert att min barn blivit vuxna men till stor del beror det nog på att jag inte har tillräckligt med pengar inför denna högtid. Överallt pratas det om den här julen, innan, under och efter. ”Hur ska ni fira jul, hur har julen varit, fick du några julklappar”. Överallt i media, i butiker, på spotify påminns man om hur underbar julen ska vara. Hur kan den bli underbar om man inte har pengar eller om man är ensam?

Jag får till och med ångest för att jag till exempel köper ett katastrofpaket/matpaket/hygienpaket hos en välgörenhetsorganisation och ger bort till flera familjemedlemmar. För jag hade behövt de där pengarna bättre…eller? Är jag en person som bara tänker på mig själv då och ser om mitt eget hus? För den lilla ”inkomst” jag har går hälften till min hyra, sedan tillkommer vatten, el, mat, försäkringar  m.m som är nödvändigt. Jag handlar i stort sätt inte mycket kläder eller liknande till mig själv och unnar mig sällan något som bioupplevelser, restaurangbesök osv. Av alla högtiden och en av de hötider jag gillar bäst, har julen nu blivit den mest ångestladdade tiden på året.

Publicerat i Uncategorized

Jag känner mig inte sjuk för jag snörvlar inte, jag kräks inte, jag har inte feber och jag har inte brutit några ben men känner mig ändå trasig. Våren och sommaren flög förbi mig. Jag missade allt som har med ”ta vara på dag”, ”njut av stunden”. Nu är hösten här och jag är på väg in i mitt mörker. Mitt liv känns tråkigt . Sakta har jag trevat framåt utan att ha levt livet. Vad har jag gjort med det? Vad har jag åstadkommit?

Min andra ”hälft” som jag nu har levt med i 22 år…..

Publicerat i Uncategorized

Det här är så larvigt fast ändå inte. Jag har alltid haft medelmåttiga betyg och kanske till och med mindre, så jag blev riktigt glad när jag klarade av sista kursen med högsta betyg. Mitt andra VG på högskolan under 4 år.

Jag har heller aldrig varit nöjd med vad jag åstadkommit i mitt liv. Livet har bara flutit på men den 12/6 2015 och 15/6 2018 kände jag mitt hjärta rinna över av stolthet över dessa två:

Jag vill att allt ska gå bra för er i livet och att ni är lyckliga ❤

Och jag är så oerhört ledsen över att er morfar tyvärr inte fick vara med och kunde dela er studentdag med oss andra. Han hade också varit oerhört stolt över er.

Och enligt mig är ni mer än MVG 😉

JAG ÄLSKAR ER ÖVER ALLT ANNAT!!!

Publicerat i Uncategorized

För två dagar sedan tog mina kurskamrater examen och jag missunnar verkligen inte deras lycka och jag är heller inte bitter på dem utan kanske mer på mig själ.

Det var var bland annat det där som gjorde att jag fick ta en paus och en paus igen och att som tillslut gjorde att jag bytte inriktning:

Nu har jag börjat om på en utbildning och jag börjar mitt andra år i augusti. Jag trivs jättebra och har väldigt roliga aktiviteter. Hoppas att jag orkar att hålla mig kvar i den bubblan och att resten av utbildningen blir lika bra.

Publicerat i Uncategorized

I måndags var jag hos läkaren för min huvudvärk som kommit till och från sedan september förra året. Då sa de att jag skulle gå och göra en synundersökning, vilket jag gjorde och fick då läsglasögon.  Men huvudvärken höll i sig och återkom med jämna mellanrum och nu höst har den blivit annorlunda.

Hursomhelst, läkaren ville skicka mig till neurologen och skickade en remiss för skiktröntgen med ordet CANCER på….. och där stannade världen till ett ögonblick. Läkaren förklarade att det var inte ovanligt att man skrev så för att påskynda remissprocessen och för att utesluta CANCER. För mig blev plötsligt tankarna upptagna av annat än att plugga inför en tenta:

-Tänk om de hittar något? Tänk om jag har CANCER

-Varför skulle jag ha en hjärntumör? Det finns 100 andra orsaker till min huvudvärk. Var inte så larvig!!

-Hur ska jag förbereda mig? Hur ska jag säga det till barnen?

-Måla inte faan på väggen nu! Du har ju inte ens gjort undersökningen ännu. Det finns ingen anledning till att oroa dig i onödan. Skärp dig!!!

Fyra timmar senare, efter mitt läkarbesök får jag ett samtal från röntgen och får en tid som är om två dagar. Under dessa två dagar har jag bland annat lyckats oroa min mamma och min ena bror som ringer eller smsar mig varje dag. Jag känner mig verkligen sjuk och blir själv mer orolig än vad jag var tidigare.

Samma dag som undersökningen är går hjärnan på högvarv. Jag googlar och frågar vänner inom vården. Svaret är i stort sett detsamma som jag redan fått bekräftat: det är inte ovanligt att läkare skriver ”CANCER ?” på nästan de flesta remisser, de vill utesluta CANCER, oftast är det inte CANCER.

Själva undersökningen gick bra och den var jag inte ett dugg orolig för. De sprutade in kontrast i min arm och det uppstod en värmekänsla i överkroppen som om pulsen ökade och hjärtat pumpade snabbare samt att det kändes som om jag kissade på mig. Inget ovanligt alls enligt sköterskan. Det enda obehagliga med prover är tejpen jag får som alltid gör min hud irriterad 🙂

Röntgenläkare kollar på bilderna dagen efter och sedan får jag svar inom minst 2-3 dagar. Efter helgen antar jag. Och det är svaret som är skrämmande….inget annat i den historien. Det där laddade ordet CANCER.

Men varför skulle de hitta något överhuvudtaget …..Jag oroar mig helt i onödan

Publicerat i Uncategorized

Semestern börjar gå mot sitt slut. Vädret har varit bra. Det kommer alltid finnas något att säga om vädret; det regnade för mycket, det var för varm, det var för blåsigt, det var för kallt. Jag är nöjd med hur den svenska sommaren har varit. Vi hade fantastiska dagar på Öland i stugan vi hyrde, förutom att jag fick ont i ryggen så jag knappt kunde röra mig,, efter andra natten i stugans mjuka säng och som fortfarande efter 4 veckor håller i sig. När vi kom hem möttes vi av en tilltufsad, avmagrad katt. Hon såg inte ut att må bra, spydde gulbrun vätska, låg under soffan och pälsen var helt ovårdad. Hon som älskar att ligga och tvätta sig varje dag flera minuter och gärna flera gånger. Två dagar senare var vi hos veterinären och där upptäckte veterinären en aggressiv, växande tumör i magen som spridit sig till b.la levern. Vi var helt omtumlade och chockade av beskedet. Misstänkte bara att hon fått problem med njurarna på ålderns höst. Vi ville ändå ta med henne hem för att få ta farväl av henne det sista dygnet. Vår plan var att hon skulle bli borstad, njuta av solen, få äta räkor, ligga på bröstet när vi tittade på TV:n och lägga sig i knävecket när vi väl skulle sova för natten.

Men det hade Missan ingen ork till. Hon låg mestadels under soffan och kom farm då och då för att få i sig lite mat eller försöka kissa eller bajsa men det verkade vara helt stopp i hennes ”system” pga spridningen av tumören. Vi blev informerade om att själva avlivningen skulle ta 30-40 minuter. Först bedövning i nacken som skulle ta ca 10 minuter innan en ”sköterska” skulle sätta en kateter i benet blodkärl och sedan att veterinären skulle injicera narkosmedlet. Så blev det inte. Allt funkade bra tills ”sköterskan” skulle sätta en kateter. Det gick inte i något av frambenen p g a att Missan hade så dålig cirkulation och att ingen puls hittades , så 2 veterinären kallades in och de beslutade att sömnmedlet/narkosen skulle injiceras direkt i buken. Då hade hela proceduren tagit 1 timme. Hon fick injektionen i magen och hon låg på bordet med våra armar runt om henne i ytterligare 1 timme. Vi sjöng för henne och jag grät hela tiden så hennes päls var alldeles genomvåt, men hennes hjärta slutade inte att slå. Hon bara låg i våra armar där på bordet, helt slapp i kroppen och snarkade. Efter 15 minuter kom veterinären in och berättade för oss att det inte var meningen att det skulle ta så lång tid och att de kunde ge henne en till injektion i magen, men att de inte kunde ge besked om hur lång tid det skulle ta innan hon somnade in. Det bästa för oss och för Missan var nog ändå att de tog med sig Missan ut och gav henne en injektion direkt i hjärtat. Så blev det och när veterinären kom tillbaka med Missan, tog vi farväl av henne en sista gång och åkte därifrån. Tårarna var slut och tanken var att vi skulle vara med henne in i det sista när hon tog sina sista andetag och hjärtslag. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss och att jag hade inte räknat med denna sorg och förtvivlan över ett djur men som också var en familjemedlem.

Att jag hade så många tårar……..

Vi vände hem med en tom bur och en väntande katt hemma som undrade var henne stormamma hade tagit vägen. Sorg igen över att se henne gå och leta och vara ledsen/nere och inte ha någon lust att göra något i några dagar efteråt men hon hjälpte oss att bearbeta sorgen. Hoppas vi kunde hjälpa henne i hennes sorg.

Missan vi saknar dig så!!!!

Publicerat i Uncategorized