”You know, Hilly, if I didn’t know any better, I’d say that you’ve been eatin’ too much ‘pie’.”
/Niceville
Det heter ibland att ”problem kommer ofta tillbaka och biter oss i rumpan”. Vi lever i en tid när ganska många saker vi trott vara självklarheter, visat sig vara falska eller felaktiga. Misstag har begåtts. Ofta riktigt grova och klantiga sådana. Hur hanterar vi problem och misstag och lär oss undvika dem?
Politiskt sett har vi många problem som kommit tillbaka och bitit oss i Sverige och västvärlden i rumpan. 30 år av nedrustning av militärt försvar och civilförsvar, är väl det tydligaste och mest skrämmande exemplet på detta. Men personligen är jag skrämd också av hur de flesta regeringar hanterade varningar för en kommande pandemi innan 2019.
När man står där mitt i en kris visar det sig oftast att många varnat för krisen. Du som läser är kanske själv en som varnat för en eller flera av dessa kriser. Du vet då att det sannerligen inte är lätt att vara den som varnar för en kris, vare sig du varit ensam om det eller gjort det som en grupp.
Jag kan lyfta fram många exempel på detta. Två utmärkta exempel som borde studeras i framtidens kurser på universiteten är frågan om övergrepp vid barnomhändertaganden och i barnhem och adoptionsskandalerna.
”Tiden har gett Tobias Hubinette rätt”, hette den i en artikel förra året. Att adoptioner från fattiga områden till rika varit ett område där det funnits problem har egentligen varit känt länge. Barn har kidnappats. Barn har sålts av fattiga föräldrar som stått inför valet att låta resten av barnen dö eller sälja ett för att rädda de andra. En del personer har försökt få en debatt om detta under många år, t.ex. Tobias Hubinette. Han har hånats, utskrattats och utfrusits för detta.
Vanvårdsutredningen. Så kallades den utredning som kom ut för 10 år sen och gick igenom fall av vanvård av omhändertagna barn som satts på fosterhem eller barnhem. Det var mycket debatt om denna utredning. Övergreppen hade egentligen begåtts av socialtjänsterna som var juridiskt ansvariga för barnen men inte kollade hur de hade det där de placerats, och som brast i rättssäkerheten för föräldrar som fått barnen omhändertagna.
Den stora skandalen visade sig snart vara att man satt slutåret för vanvårdsutredningen till 1980. Regeringen satte direktiven så att man skulle undvika en diskussion om övergrepp som begåtts efter 1980. Dessutom sattes direktiven så att man inte studerade varningarna om övergreppen.
Att övergrepp hade begåtts och begicks var en ytterst kontroversiell åsikt att ha på 90talet. Och det var också en salig röra av personer och organisationer som pratade om övergrepp innan det blev erkänt att de begåtts (innan 1980 iallafall). Allt från nazzar, rättshaverister, barnmisshandlare, pedofiler och religiösa fundamentalister till personer som verkligen hade utsatts för övergrepp, antingen som omhändertaget barn eller som förälder.,
Idag 10 år senare pågår en debatt om omhändertaganden igen, initierad av muslimska föräldrar. Och hela debatten från 2010 är helt glömd. Som om de två statliga utredningarna, Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården, SOU 2011:9, och vanvård i social barnavård under 1900-talet, SOU 2009:99, aldrig skrivits. Övergreppen man diskuterar är sådana som begåtts, eller påstått begåtts, efter 1980. (Att sociala myndigheter omhändertar barn är bra och görs oftast på helt korrekta grunder. Alla föräldrar är inte bra föräldrar. På samma sätt är de flesta HVB-hem bra i mångt och mycket och fosterhem är en viktig insitution. Men misstag begås och det är inte acceptabelt.)
Det känns som om politiken gång på gång handlar om att regionen, nationen och världen begår misstag som ofta begåtts många gånger förr. Det känns som samma problem biter oss i baken gång på gång.
Hur undviker vi misstag och problem?
Misstag!
Misstag begås lätt, men hur ska en organisation hantera misstag som begås? Kan man skapa en organisationskultur där man uppmuntrar medarbetare att varna för potentiella misstag tidigt, och där de som går mot strömmen och varnar belönas? Hur får man medarbetare att ta fram nya ideer och hur bygger man organisationen så ledarskapet lättast kan ta till sig dessa? Och hur hanterar man misstag som begås från toppen av organisationen?
I ledarskapsutbildningar pratar man mycket om hur man som ledare eller medarbetare bör agera då misstag görs. Att man kan lära av misstag, etc etc. Men jag upplever att man pratar mindre om hur man kan undvika misstag. Än mindre hur man ska göra om organisationen, och dess ledning, begår något fel och som helhet rör sig i fel riktning. Eller då ingen ser problem som finns i gruppen (eller de skyles över).
Jag får känslan att visselblåsande av olika form, när någon, eller några, varnar för att organisationen håller på att begå stora eller små fel, eller misstag, inte diskuteras så mycket i ledarskapsdebatten. (Med vissa undantag, t.ex. omsorgen och vården. Där finns diskussioner om sådant som lex Maria, lex Sarah och avvikelser. )
Fokus i ledarskapsdebatten handlar istället mycket om KASAM, känsla av sammanhang, om att få medarbetarna att ha ett gemensamt mål och gemensam metod. Det handlar om positivt tänkande. Det handlar om gruppen/organisationen ska vara enig, att oenighet är negativt. Det handlar om hur man får en organisation att dra åt samma håll och om hur man får teamet måste må bra och är sammansvetsat och har en bra värdegrund.
Oenighet kan vara livsviktigt
Det är här det uppstår problem. Om man vill att organisationer ska hantera misstag och problem, helst innan de begås, så uppstår en naturlig konflikt med stora delar av det vanliga tänkandet om positivt tänkande, ”att dra åt samma håll” och ledarskap.
Här ligger en paradox. Vill man undvika misstag och problem behöver man uppmuntra till viss oenighet och viss dålig stämning och vill man hitta nya lösningar på problem är det inte enighet som behövs utan modet att göra det ingen annan gör.
I en kommun jag jobbade var det en gång en skandal i omsorgen. Övergrepp begicks. Jag jobbade på andra arbetsplatser än den där övergreppen begicks men mötte vikarier som varit på arbetsplatsen och beskrev problemen. De tillade ofta att de försökt prata med någon chef men fick mest höra från chefen att de motarbetade den fina stämningen på arbetsplatsen. Sen exploderade hela saken och cheferna la givetvis skulden på medarbetarna. Det intressanta var att kommunen hade haft många kuser om KASAM, positivt tänkande och gruppdynamik och hade utdelat fina små ansvarsområden till alla, och ledarskapet hade gått dyra chefsutbildningar. Ändå gick det fel! Man hade inga rutiner för att snappa upp varningar för att fel begicks.
Jag skulle kunna ta många exempel från politiken på exakt samma saker. Man behöver inte gå längre än att studera hur de som gått emot partilinjen i frågor som att vara mot nedrustningen hanterats. Det var inte lätt att vara moderat 2009 och mot att man avvecklade värnplikten. Det var sannerligen inte lätt att vara sosse 1999 eller 2004 när det militära försvaret och civilförsvaret slaktades.
för att inte tala om problemen med segregeringen, hedersproblematik, fanatism och det utanförskap som skapades i våra förorter.
Det skapar lätt en dålig stämning att stå upp och säga att kejsaren är naken, vet ni…
Jo, HC Andersens saga om kejsaren som inte bar några kläder alls, men trodde han bar vackra kläder, är nog den bästa psykologiska beskrivningen av sådana fenomen som nedrustningen. Tänk er alla undersåtar, intellektuella och fina politiker som trott att våra kejsare burit vackra kläder, medan i själva verket de varit nakna, med den lille dinglande mellan benen i det fria (om de varit män). Det var i själva verket inte mycket substans i det som sagts och gjorts.
Och nu står vi här och undrar hur tusan man kunde avveckla sånt som civilförsvaret eller alla beredskapslager vi hade.
Partikongresser har en tendens att bli möten där den egna organisationen ska peppas, och därför undviker man debatt och svåra frågor.
Jag förundrades en hel del när jag var ombud i en regional kongress för Socialdemokraterna innan förra EU-valet. Upplägget för kongressen var att det skulle vara en kickoff inför EU-valet. I en kick off vill man ha god stämning och enighet och PEPPA medarbetarna. Det speglades i kongressen. Den ende talare som försökte prata om problem var undertecknad. De två områden jag lyfte fram, problemen i socialförsäkringssystemen (LSS tror jag det rörde sig om men jag lyfte utförsäkringarna också) och problemen med att partiet nedprioriteterar EU frågan så att EU nästan är osynligt mellan Eu valen, viftades snabbt bort. Det syntes att många var illa berörda. Ska man verkligen prata problem vid en kick off… eller en partikongress?
När svärmen svärmar åt fel håll
Det bästa exemplet jag har kommer från Piratpartiet 2013-2014. Jag var aktiv där då. Inget parti pratade så mycket om transparens och delaktighet som Piratpartiet. Ändå gick man in oförberedda i valrörelsen 2014, och dessutom var partiet delat i två delar, som bedrev vars en kampanj och hade näst intill noll kontakt med varandra. (EU-parlamentarikerna drev sina kampanjer och partistyrelsen sin.) Allt detta försökte givetvis både partiledningen och EU-parlamentarikerna mörka, eftersom man måste ha en bra stämning i partiet, bland medlemmarna för att överhuvudtaget kunna bedriva någon form av kampanj.
Det dröjde till efter valet 2014 innan några visselblåsare försökte få igång en debatt om att partiet varit delat under valet. Det fina parti som ville ha transparens i samhället hade inte låtit medlemmarna ta del av fakta om krisen och tudelningen av partiet, och de hade ignorerat och tystat alla varningar om att vi gick in i valkampanjen oförberedda. (Läs mina artiklar här och här om detta.) Ja det fanns t.o.m hemliga rådgivare som påverkat partipolitiken, som ingen fick veta vilka de var.
Jag ansåg då, lika väl som nu, att partiets katastrofala val 2013 och 2014 berodde på den i partiet hyllade teorin om ”svärmen”. Piratpartiets grundare, Rick Falkvinge, skrev en bok om filosofin bakom piratrörelsen. Boken hade ”svärmen” i fokus och hette ”swarmwise”.
Vad är då en svärm? Jo en massrörelse av aktivism, memer och budskap som sprids IRL och över nätet. Boken handlar om hur man skapar en bra gruppdynamik, hur får man ”svärmar” att bildas. Falkvinges ideer är i mångt och mycket bra men i boken Swarmwise pratar han INGET om problem och fel: om hur man ska göra då en svärm rör sig i fel riktning eller inte rör sig alls. Bara man skapar en bra stämning löser de flesta problem sig automatiskt, antyder han.
Det jag skrev då är belysande för problem som inte bara Piratpartiet hade, utan som hela samhället har.
I samband med diskussionen om ledarskap pratas det om att lösa konflikter, men alltid i sammanhang av att konflikter om grundläggande värden egentligen är fel. Konflikter splittrar svärmen. Leder fel. Ledaren ska vara positiv och uppmuntrande. Men någon idé om hur denne kan plocka upp signaler om att svärmen flyger fel, eller att något INTE blir gjort nämns inte. Mer än med antydningar om att det fixar sig i svärmen. Ibland gör flera samma sak heter det. Det är ok, det löser sig i svärmen. Men vad sker om INGEN gör det som är nödvändigt för svärmens överlevnad? Den frågan nämner inte Rick. Inte heller vad man gör om ledare leder svärmen fel.
Jag har under de senaste månaderna kommit in i pirattänket och insett att det är mycket ”tänk positivt”. Mycket handlar just nu om att följa det fokus ledningen arbetat fram som strategi för valet. Jag märker att svärmtänkandet är starkt i PP.”
Om det positiva är att skapa ett massfenomen av mamer, förslag och aktivism som rör sig åt ett håll, en svärm, så blir givetvis den röst som vill röra sig åt ett annat håll, en negativ rös. Oavsett om den rösten har rätt eller fel och oavsett om svärmen beter sig på ett sätt som hotar dess överlevnad, eller inte.
Jag fortsatte:
En svärm KAN INTE överleva utan att det finns ett ledarskap som griper in och tar ledningen då något INTE blir gjort. Svärmar är fantastiska men en svärm är inte ofelbar. För att svärmens ledarskap ska kunna gripa in behövs vägar för kommunikation som är tillåtande och öppna. Det måste finnas sätt för ledarskapet att snabbt få information om något är fel och rutiner för att försöka ta fram lösningar (helst genom svärminitiativ) då det behövs. Svärmens medlemmar får inte känna att ledningen (och den övriga svärmen) känner det som en belastning om man pekar ut saker som de anser är fel. Att vara whistleblower i stort som smått är något svärmledningen måste belöna. Och organisationen måste ha sätt att hantera att en del av förslagen, ibland de flesta, kommer att vara åt helskotta snurriga och skadliga för svärmen. Men inte alla förslag är det, det är poängen. Hur avgör svärmen och svärmens ledning vad som är vad? Ricks bok nämner inget om det.
Alla organisationer behöver diskussioner om problem och problemlösning, och sina whistleblowers. Det behövs lika mycket som gruppdynamisk enighet och en positiv anda med en känsla av KASAM för alla. Det ena får inte offras för det andra. För exakt som Rick skriver i sin bok känner ofta svärmen att det är ”fel” om någon vill svärma i en annan riktning än de andra. I värsta fall kan det leda till att en del personer med underbara ideer fortsätter att flyga som alla andra, trots att denne sitter inne med dyrbar information om att svärmen beter sig på ett sätt som strider mot deras intressen.
Hotar oenighet en sådan svärm, eller en organisation, eller är viss oenighet av godo? Bra fråga! Piratpartiet hamnade i situationen att man gick in i ett val utan att vara förberett, där de som ville få igång en diskussion om förberedelser sågt som gnällpottor och där man mörkade problemen som fanns. Oenighet skulle hanteras bakom lyckta dörrar, inte offentligt. Passande för ett parti som framhöll betydelsen av transparans.
Min känsla är att oenighet ofta hanteras som negativism. Det finns ett NLP tänkande i ledarskapsdebatten som lär oss att negativitet och att lära av det förflutna kan vara av ondo. ”Tänk positivt”, så löser man alla problem, heter det.
Minoritetsrösten, visselblåsare och långsiktigt tänkande
Jag brukar säga att vi behöver uppgradera den moderna demokratin till demokrati 2.0. Demokrati idag fungerar i stort som demokratin gjorde då demokratin föddes för 100 år sedan. Vi behöver en moderniserad demokrati.
Ska vi börja undvika att ständigt bitas i röven av problem behöver vi ett nytt tänkande.
Jag skulle lägga fokus på dessa tre delar. Långsiktighet, att lyfta fram de avvikande rösterna i en organisation och visselblåsande, i arbetet med demokrati 2.0.
Långsiktighet. Vi har börjat få in mer av långsiktigt tänkande med miljödebatten. Men miljö är inte allt. Om inte miljötänkande kombineras med annat, som t.ex. ett långsiktigt tänkande för att ge alla människor högsta möjliga levnadsstandard, blir miljötänket lika kortsiktigt som allt annat. Det finns en mängd problem i världen och i Sverige som måste hanteras med mer långsiktighet.
Försvaret är ett typexempel på detta. Man rustade ner civilförsvar och militärt försvar under den glada parollen ”aldrig mera kris, krig eller pandemi”, ibland med ideer om att ”vi har 10-15 års förvarningstid innan nästa stora kris eller krigsrisk”. Men givetvis är sådant som adoptionskrisen, jag skrev om, och vanvården i samband med Socialtjänstens omhändertaganden, områden där vi behöver långsiktigt tänkande. Om man hade velat lära av historien hade man inte satt slutåret för vanvårdsutredningen till 1980, och det biter oss i rumpan idag, med dagens debatt om omhändertaganden.
Globalt sett finns det många liknande problem. Risken för pandemier, asteroider och vulkanutbrott som påverkar hela mänskligheten. Solstormar, klimatförändringar som inte beror på människan, hotet om en ny istid.
Innan 2019 smålog folk mest och tyckte jag var smågalen när jag ville prata om risken för pandemier. På samma sätt småler nog många då jag nämner asteroider och vulkaner. Men ett vulkanutbrott som ledde till massdöd skedde senast för 1500 år sedan. Asteroider som förintar stora delar av jorden brukar man säga faller ner med några tusen års mellanrum. Vill man tänka långsiktigt får man ta med detta i beräkningarna.
Men miljön är ett utmärkt exempel. Hur smart är det att vi bränner upp vårt lager av olja och kol, som kan användas till mycket användbart, och dessutom förorenar vår miljö?
Att lyfta fram de avvikande rösterna i en organisation och visselblåsande. Vi behöver en politisk och organisatorisk systemdebatt som lyfter fram hur vi lättare lyfter fram varningar för en förestående kris, och som lyfter fram nya lösningar på problem.
Personligen tror jag detta görs bäst genom att en organisation MÅSTE ta hänsyn till minoritetens åsikter. Demokrati är majoritetsvälde, och så måste det förbli. Men man kan reformera demokratin så att organisationerna i demokratin (stat, parti, myndighet etc) måste efterforska vilka minoritetsåsikter om en sak som finns, och redovisa de viktigaste. Vid en omröstning måste man lyfta fram och dokumentera minoritetens sakskäl mer än man gör idag och ta upp detta vid uppföljningar.
Styrelser borde i ökande grad fås att välja in några som INTE håller med majoriteten i styrelsen. Sen borde hela organisationen ha mekanismer för att både behålla enighet och känsla för sammanhang och arbetsglädje, samtidigt som man uppmuntrar att folk ska lyfta fram problemen. Visselblåsande måste premieras. Mekanismer för att fånga upp visselblåsande blir vanligare och vanligare i organisationer. Det är bra. Men när organisationen ska fånga upp och utreda visselblåsandet är det viktigt att man det som sägs av enskilda visselblåsare fångas upp av det högsta ledarskapet, utan ”filtrering” från mellanchefer.
När man utredde vanvården på fosterhem och barnhem för 10 år sedan gjorde man det utan att bry sig mycket om de som varnade för vanvården. Det är typiskt för hur det funkar idag. De som varnar är jobbiga typer. Och om de säger ”vad var det jag sa” när alla börjat inse problemets vidd så ses de oftast som jobbiga, gnälliga självgoda typer.
Med andra ord. Istället för att vi betraktar den som säger ”vad var det jag sa” som en gnällig och jobbig typ, så tar man reda på varför den som varnade kunde förutse krisen. Hur tänkte de som var mot nedrustningen på 90talet? Hur tänkte de som varnat för vanvården i barnhem och HVB-hem, hur tänkte de som varnade för adoptionsskandalerna, hur tänkte de som varnade för miljöförstpringen? Och var fick de sin information från?
Att håna någon som utbrister ”vad var det jag sa”, måste börja ses som ett tecken på grov inkompetens. Den som varnat har inte alltid rätt heller, och kanske har helt snurriga åsikter i övrigt. Men hen varnade och därför ska vi lyssna! Sen kanske dennes lösningar inte är några vi vill ta i med tång, men vi vet inte det förrän vi lyssnat och studerat dessa.
Bäst vore det givetvis om de som varnat för en kris för lösa krisen. Det är egentligen ganska sorgligt att den svenske sossen Per Albin Hansson, som nedrustade Sverige på 20talet, var den som fick upprusta Sverige 1939. I England försökte man först låta premiärminister Chamberlain styra, han som varit med och skapat problemen som ledde till andra världskriget. Till våren 1940 kickades han och ersattes av Churchill, som hade varnat för krisen.
Jag undrar hur många i ledarskapet för de politiska partierna idag som arbetade mot partiernas nedrustningspolitik innan ca 2015? Min gissning är att det inte är många, om än någon. Ändå är det de som ska upprusta igen och reda ut den kris de själva skapat.
Summa summarum
Jag såg filmen Niceville igår. Om ni inte sett den kan jag berätta att den handlar om tre kvinnors reaktioner på rasismen och segregationen i USA på 60-talet. Wikipedia berättar:
”Berättelsen utspelar sig i det tidiga 1960-talets Jackson i Mississippi, och handlar om tre olika kvinnor. Aibileen och Minny är afroamerikanska hembiträden, som städar hem och ser efter barnen hos olika vita familjer. Skeeter är en ung vit kvinna med författardrömmar, som får tolv svarta hembiträden i staden att berätta sina livs historier för henne, så att hon kan samla ihop dem till en bok. Boken handlar om deras situation och hur de blir behandlade hos de vita familjerna. På den tiden var amerikanska södern präglad av rasism och svarta blev väldigt illa behandlade.”
Ingen vet i förhand innan man hamnar i en kris om man blir en Skeeter som står upp mot orättvisor som drabbar andra människor, eller en Minny eller en Aibileen som står upp mot orättvisor som drabbar dem och de nära dem, med risk för deras egna liv.
Men samhället kan byggas så att vi uppmuntrar folk att gå mot strömmen och att ständigt lyssna på minoritetens röster.
Vi är olika som människor.
Jag hamnade ordentligt fel under en stor del av mitt liv. Jag var med i en rörelse, EAP och LaRoucherörelsen, som jag arbetat mot sen jag lämnade dem för 20 år sedan. De är en sekt, en antidemokratisk och fascistisk sekt. En sekt som i en del fall var förvånansvärt före sin tid (jag började arbeta mot Osama Bin Ladin ca 1997) men som lim förbannat var en galen sekt.
När jag lämnade den sekten kunde jag känna igen saker som varit varningar för mig. Jag insåg egentligen tidigt att något var fel, men förträngde de insikterna och tystade varningsropen inom mig. Jag hade låtit min bild av verkligheten styra vilken information jag inhämtade.
När jag lämnade sekten bestämde jag mig för att aldrig mer, oavsett vilken åsikt det rör sig om, bara lyssna till en ideologi. Även om jag inte höll med om något skulle jag tvinga mig att lyssna på den andra åsikten. Även om det gällde en åsikt och en rörelse som står nära mig.
Jag hade den inställningen när jag tittade på politiken. En inställning jag hade fått redan som tonåring. Jag var förtjust i att se på problem ur olika vinklar. Men när det gällde sekten jag var med i använde jag inte denna metod mot ”de egna”, bara ”de andra”. Där lärde jag mig en läxa.
Så försöker jag dagligen göra i smått och stort. Jag har en lista på twitter om krisen i Ukraina till exempel. I den har jag även en massa röster som lyfter fram den ryska regeringens röster, inklusive en del personer i debatten som tagit ställning mot ukraina och för Ryssland.
I Ukrainadebatten är jag aktiv för Ukrainas rätt (och ett svenskt NATO medlemskap). men samma sak gäller för ämnen jag inte varit direkt aktiv i.
Så gjorde jag under lång tid med adoptionsdebatten. Jag har inte alls varit aktiv i den men har känt till att problemen funnits. Trots att jag varit mycket positiv till adoptioner har jag tvingat mig att lyssna på de röster som varnade om korruption och kidnappningar.
Jag lyssnar och läser vad allt från putinister och kommunister, till IS till Sd, till scientologer och kommunister säger om olika ämnen. Det skulle kännas fel idag att bara lyssna på majoritetsrösten. Även om jag själv håller med om det majoritetsrösten säger och arbetar politiskt för det. Om jag inte tar in andra röster så kanske jag hamnar fel igen, och det vill jag inte.
Tillbaka till Niceville. I en värld där få bryr sig om minoritetsrösterna så krävs det ganska stort mod att sitta i Jackson, Mississippi och studera både vad de vita rasisterna påstår och vad de svarta hembiträdena påstår Men det är kanske ett sådant samhälle vi vill ha egentligen, där fler gör sådant i stort och smått och där partier, myndigheter och globala förhandlingar gör mer av samma sak.
Kanske vi får en värld, och ett Sverige, där det inte anses konstigt att säga att kejsaren är naken. Eller där fler än Minnie bjuder på en delikat ”choklad” paj. 🙂
Demokrati 2.0 
