Jag blev faktiskt lite förälskad i höstas. Han var fin och bra, behandlade mig så där som man ska. När vi sågs. Sexet var väl inte wow, men det kunde jag ta. Jag trivdes, mådde bra. När vi sågs. När vi inte sågs var har svårtillgänglig. Svarade ibland inte på mess på dagar, ingen info om han ville ses till helgen etc. Och jag har ju tålamod noll, så jag ställde tillslut frågan var vi var och var vi var på väg.

Jag var en kul och mysig tjej som han gillade att hänga med ibland. Punkt.

Det räckte inte för mig, jag ville mer. Så vi slutade ses. Sedan ville han bjuda mig på restaurang efter någon månad, på en av de finaste i stan med femrätters och vinpaket. Det gav mig idéer. Varför skulle han göra det om man nu inte ville mer?

Han ville mer, förstås. Han ville LIGGA mer. That was it. Förbannat god mat och trevlig kväll, men kände mig lätt prostituerad efteråt.

Tillbaka på ruta ett. Eller noll, kanske? Tinder öppnades upp och Pannkakan likaså. Jag chattar lite. Tar nån promenad eller fika ibland. Låter det sedan så sakteliga rinna ut i sanden. Same same…

Livet rullar på. Jag dejtar lite ibland, men hoppas ju på någon slags direkt känsla. Känsla av att vilja mer, känsla av att kunna längta, känsla av att jag vill att han ska hålla om mig. Men icke.

Tack. Det var en trevlig kväll/promenad/lunchdejt. Vi hörs väl? Ofta säger de att de vill ses igen. Jag håller alltid med. Men sedan är jag svårtillgänglig…. och till slut rinner det ut i sanden. Jag ville ju ändå inte.

Den siste jag verkligen gav chansen var J, det var snö ute, känns som att det var innan årsskiftet, men jag vet faktiskt inte. Vi tog en promenad i en snötäckt landskap en söndag, hamnade på ett café och satt kvar mycket längre än planerat. Vi hade mycket att prata om, han kändes fin, som en bra människa. En människa jag kanske skulle kunna tycka om.

Så vi sågs igen. Han tog med mig på en mysig restaurang, var tydlig med att det var han som bjöd, föreslog såväl förrätt som varmrätt. Och vin förstås. Det kändes fint och naturligt, mysigt att bli uppvaktad och lite omhändertagen. Månad om. Lika naturligt kändes det att följa med honom hem efteråt.

Vi drack vin. Vi hade sex. Det var allt annat än bra. Jag insåg efteråt att han aldrig rörde vid mig annat än att han höll om mig. Han tog varken på mina bröst eller övriga delar. Vi kysstes massor, det var hela förspelet, och sedan låg han tungt på mig tills han var klar. Jag kände mig lite smutsig efteråt. Lite utnyttjad. Som att han inte var där med mig, utan bara med någon. I mörkret. För jo, han styrde in oss från soffan och mysbelysningen till det mörka sovrummet och stängde till dörren så inte mer ljus än nödvändigt kom in.

Nåväl. Jag var inte nöjd med sexet på långa vägar, men ursäktade honom med att han nyligen skilt sig efter ett långt äktenskap, det får ta lite tid, han ska nog vakna till och inse hur bra man kan ha det. Kände ju ändå något spirande i form av känslor. Några dagar senare sågs vi hos mig. Ännu ett trist ligg, men han var gullig och fin utöver det. Pratade om att vi skulle ses till helgen, kanske lördag kunde bli bra?

Sedan. Inte ett ljud. Inget sms från honom. Inte ett svar på mina sms. Inget svar när jag kontaktade honom på messenger, bara för att få en förklaring. Nichts. Nada. Nothing.

Och nej, jag var ju inte på långa vägar kär. Men för mig räckte det nog med att jag var öppen nog att våga släppa in honom i mitt liv. Det var liksom stort för mig. Och att då inte ens kunna få ett ”Tack, men jag vill inte ses mer” i sms, utan bara total ignorans, gjorde så jäkla ont. Så där och då gav jag nog upp.

Sedan dess har jag kramats några gånger. Tagit emot en och annan puss eller mjuk kyss. Men inte mer än så. Jag dejtar. Jag är trevlig och skrattar. Jag kramas och säger hej då. Sedan är jag färdig.

Kanske är det så. Jag är färdig. Mitt livs kärlek kom aldrig, jag fick aldrig uppleva den där himlastormande lyckan eller att verkligen känna mig älskad. Men det är okej ändå. För det är det faktiskt oftast. Rätt okej. Ändå.

Jag är inte så kul just nu.

Eller jo. Jag håller fanan högt på jobbet, jag är rätt pigg, glad och trevlig. Jag tränar en massa och det kommer jag iväg på när jag har pass inbokade.

Men sen då… Fredag eftermiddag. Kollegorna har gått hem och jag kan inte riktigt ta mig ifrån kontoret. Den stora fredagsångesten har slagit till. Rejält. Jag borde packa ihop och lämna kontoret. Jag borde stanna till på gymmet och köra det där passet jag lovat mig själv att jag ska köra idag. Jag borde verkligen inte åka förbi Systembolaget på vägen hem, utan hålla min nykta linje.

Både mamma och en vän har ringt under eftermiddagen för att kolla hur jag mår. Bra sa jag. För det gjorde jag. En timme senare känner jag mig som ett vrak.

Men jag ska. Ta tag i mig. Ta mig härifrån , till gymmet och hem. Utan omvägar. Det ska jag banne mig.

Helt tom. Urholkad.

Länge sedan jag kände av min depression och ångest så starkt som nu. Varje dag är en kamp. Att ta mig dit jag behöver vara och göra det jag förväntas göra. Försöker undvika sociala sammanhang i största möjliga mån, känns ändå bara som jag måste anstränga mig än mer och sätta på en mask av glädje som jag egentligen inte har inom mig just nu.

Barnen är oroliga… jag pratar med dem om att jag inte mår bra, ber om ursäkt för min irritation… och är noga med att de ska veta att ingenting har med dem att göra, det finns bara inom mig. Och det kommer gå över. Jag vet bara inte när.

Den devisen går ju bra när det gäller män, dvs jag väljer bort typ alla. Extremely carefully choosing.

Missade det på resan till storstad i Europa nyligen. Del av sällskapet var bland det bästa man kan ha, den andra delen not so much. Vissa människor går man bara inte ihop med. De ska man verkligen inte resa med.

Lessons learned.

Det är jag i ett nötskal.

Ska jag ligga med någon vill jag göra det ofta, hela tiden, jämt. Inte bara ibland.

Öppnar jag en flaska bubbel kan jag aldrig dricka bara ett glas, utan jag tömmer flaskan.

Tar jag tag i träningen kör jag på varje dag. Och har dåligt samvete efter varje pass eftersom jag tyckte att jag nog inte körde så hårt ändå. Att jämföra med att jag annars kanske inte ens orkar mig ut på promenader ens.

Hade ju varit bra om jag kunde vara lagom ibland. Men tydligen inte.

Nej. Han är ingen bra man. Ingen bra människa.

Men ändå.

Han tar med mig till lyxig underklädesaffär och inhandlar finare grejer än jag någonsin haft. Han får mig att känna mig otroligt sexig i dessa fina underkläder. Han bjuder hem mig på middag. I hans stora pedantiskt välstädade hem och vackra kök bjuder han på trerätters med tillhörande dryck. Mellan varje rätt vankas någon form av sex. Efter maten vankas mängder av sex. Sex med inslag av sådant jag egentligen inte gillar att göra, en del inslag jag trodde att jag aldrig skulle göra men konstigt nog känner mig helt okej med (läs sjukt kåt och en smula onykter!), sex som gör mig vimmelkantig, svimfärdig och helt slut, men otroligt nöjd och tillfredsställd.

Han är just nu lite av en drog i mitt system, och för närvarande tänker jag  tillåta mig att berusa mig på honom. Ett tag.

För den där som kan vara mer än sex och champagne.

Så idag dejtar jag seriöst. Jag är förkyld. Han är på gränsen till för gammal. Men… vågar man inte så vinner man aldrig.

Wish me luck!

Det går jag igång på. Och han vet precis.

Han pysslar om mig. Lagar mat, skickar med matlåda, korkar upp vin. Kysser mig to the moon and back. Messar att han längtar.

Men jag tror egentligen inte ett dugg på det. Jag tror det är smör för att få mig dit han vill. Så lågt har tyvärr min självkänsla och min tro på män sjunkit.

Men samtidigt ger han mig det jag vill ha. Med guldkant. Så jag låter honom göra sina grejer. De som jag egentligen inte vill. Han ger. Och han tar. Just nu är jag okej med det. Vad framtiden bär med sig får visa sig.