1,5 år

Det är 1,5 år sen Rick gick bort denna månaden.
Var i hela fridens namn har tiden tagit vägen? Även om jag fortfarande saknar honom mer än jag kan sätta ord på så har det i alla fall slutat göra ont. Jag kan titta på foton på honom igen utan att knäckas vilket är skönt.

Folk frågar fortfarande efter honom lite då och då. Senast var för bara ett par dagar sen. En man som bor på samma våning som jag undrade varför han inte sett hunden på länge. När jag svarade blev han lite ledsen och sa att det var en så himla fin hund, det va roligt att höra.

Det är roligt att veta att han påverkade så många, så positivt. Så många som fortfarande saknar honom. Det värmer ❤ Men han va speciell, han va glad, pigg, härlig, kelen, gosig, pussig, leken och hade en sån extremt härlig energi!! Ingen kunde låta bli att le när han kom.

Ofta frågar folk när jag ska skaffa en ny hund, om det inte är dags nu.
Men ajg är inte där. Inte bara för saknaden av lille Rick, utan även för att jag är i en annan situation nu än när jag skaffade honom. Jag är inte hemma hela dagar längre och jag kan inte ha med en valp till där jag jobbar nu. Och att lämna den hemma i över 5 timmar/gång gör jag bara inte. Ska jag skaffa en valp/omplaceringshund ska jag ha mycket mer tid till att umgås med den, lära känna den och få den att må bra och känna sig trygg.

Nu letar jag bara efter rätt ram, jag ska hänga upp Ricks (professionellt tagna) valpfoto i hallen eller köket tänkte jag. Det har jag inte klarat innan.

Puss på nosen till er!

Hundpruttar – att få matte att skratta!

Om det var nåt Rick tyckte om, så var det att göra saker som fick mig att skratta.

En sak jag skrattade mer åt än nåt annat var hans pruttar. Han var expert på att tajma sitt stinkande!

Ge mamma plats på bussen:
Första gången lillen åkte buss var han så uppjagad så det var inte klokt. Han satt i mitt knä och viftade på svansen som bara den. Allt som rörde sig utanför bussen var jättespännande att följa.
Jag märkte efter ett tag att folket hade gått av bussen.
Men vänta nu… Dörren var ju snett framför mig, dom kunde inte gått av.
Nej, alla hade flyttat sig längst bak i bussen.
Jag funderade ett litet tag, så gör ju inte riktigt folk. Alla ska ju sitta en och en utspritt.
Då märkte jag det. Rick satt och fes. REJÄLT!
Jag var så van vid det så jag märkte inte ens att han gjorde nåt.

Fly i hissen:
Vi har två hissar i min trapp. En stor och en liten.
Jag och Rick skulle ut på promenad, gick in i hissen. Då la Rick av en ovanligt vidrig prutt.
Han lyfte huvudet. Tittade bak och nosade sig själv i rumpan. Han fnös till, sen ställde han sig på andra sidan om mig.

Skrämma ”mormor”, glädja ”mamma”:
Finns det nåt roligare än att busa med mormor?
Och hur kan man busa rejält med henne?
Jo, när hon sitter i fåtöljen hoppar man upp i hennes knä. Man blir kliad på huvudet lite.
Sen hoppar man ner på golvet. Och exakt samtidigt som man hoppar ner lägger man av en brakare!
Mormor skriker till och flyger upp från fåtöljen och antingen lämnar rummet eller går ut på balkongen. Mamma i sin tur ligger dubbelvikt av skratt!
Mission – done!

Toalettetikett:
Bästa prutthistorian är faktiskt en jag berättat om förr.
Varje gång jag gick på toaletten skulle Rick följa med! Ibland var det så han skulle sitta på mina fötter! Ja… Så mycket tyckte han om sin mamma ❤
Men så var han ju en sån pojke som skulle busa, tvinga fram skratt och ha så roligt som möjligt.
Så hur får man mamma att skratta när hon sitter på toaletten?
Jo, Rick sprang in på toaletten, med full fart, så fort jag satt mig ner. Han la av en rejält stinkig fis, rusade ut igen, ställde sig vid ytterdörren (hallen är formad som ett L). Sen stack han fram huvudet och tittade på mig.
Det syntes att han viftade på svansen som en tok, för huvudet ”gungade” och svansen slog i väggen.
Jag kunde ju inte göra annat än att skratta. Ett par gånger i veckan fick han för sig att göra detta. Lika skrattframkallande varje gång!

Mopeder – bråka inte med en tysk jaktterrier!

Ricks mamma är tysk jaktterrier och hans pappa är jack russell terrier.
Rick fick en väldig blandning utseendemässigt. Mentalt var han definitivt en tysk jaktterrier, med ALLT vad det innebär.

Något som var extremt starkt hos honom var hans beskydd mot mig. Speciellt när det var mörkt.

När vi hade bott i den lägenhet jag nu bor i ett par månader brukade en del tonåringar hänga utanför porten.
Dom flesta var trevliga, vänliga och gav inga prolem.
Men så kom det en ny kille dit. Han var ca 17 – 18 år. Han stod med sin moped, direkt utanför porten och var ”sååå cool”.

En kväll när Rick och jag var på väg hem hörde jag honom säga ”kolla, jag ska skrämma den lille skithunden!”.
Så denna överviktiga kille med stor moped tyckte det skulle vara roligt att skrämma min 35cm höga och 9kg tunga pojke.

Ojojoj vad han fick ångra sig!

När vi var ca 2-3 meter bort startade han mopeden och ”vrålade” och såg till så den ryckte framåt mot oss. Ljudet gjorde ont i öronen på mig, tänk då hur det kändes på Rick!

Som jag skrev längre upp var Rick mentalt en TJT. Om en sån sak skrämmde honom?
Rick visade tänderna och kastade sig framåt mot killen och mopeden. Han skällde som en tok!
Killen då?
Jo, han kastade sig på mopeden och körde därifrån med ett vrål!!
Jag skrattade så tårarna rann, dom andra tonåringarna skrattade och denna kille visade sig aldrig igen! Detta var i slutet av 2007, alltså 5 år sedan!

Dom andra tonåringarna var efter det otroligt vänliga. Dom hälsade, dom öppnade dörren för oss (även om jag kom själv), dom påpekade flera gånger hur cool hund jag hade!

Jag skrattar som bara den varje gång jag tänker på denna kille. Han som skulle visa hur ”cool” han var visade istället hur feg han var!

Lillebror – att tokälska sin ”morbror”

Både Rick och jag blev lika glada varje gång min lillebror, Ricks ”morbror”, kom och hälsade på. Vi hade båda lika roligt tänkte jag skriva, men Rick hade faktiskt roligast!

Morbror lekte ju massor med honom. Gömma leksak, kasta leksak, jaga leksak, busa, klia, klappa, lyda, absolut inte lyda, springa, springa, springa o.s.v.
Hur kunde man INTE älska morbror?

Nämnde jag lillebrors namn satt Rick och stirrade på mig som om han försökte lista ut varför jag nämnde honom.
Om nån annan, speciellt min mamma, råkade säga lillebrors namn blev Rick helt tokig. Han sprang runt, gnällde, gnydde, stirrade på ytterdörren och var helt ifrån sig av glädje. Till slut satte han sig och stirrade på ytterdörren.
Kom då lillebror inte, utan hans namn hade nämnts i annat sammanhang, kom Rick efter ett tag och tittade på mig, tittade på dörren, tittade på mig, tittade på dörren. Sen gick han och satte sig och stirrade på ytterdörren igen. Det kunde ta upp emot 2 timmar innan han gav upp.

Att inte kunna förklara för lillen varför det inte kom nån var jobbigt. Ännu jobbigare var det när man råkade säga ”[lillrors namn] kommer” i nåt sammanhang. Rick hade tidigt lärt sig att ”kommer” betydde att nån var på väg hem till oss.

Första gången Rick träffade lillebror var han 4 månader. Det var Ricks första jul. Lilleror pluggade i Kalmar och var hemma över julen.
Rick var så lycklig. Den där människan va riktigt underbar!
En dag satt hela familjen och tittade på TV. Rick låg och sov på golvet vid mina fötter.
Plötsligt vaknade han med ett ryck och slängde sig bort till lillebror. När det stod klart att lillebror fortfarande var kvar (nosa, pussa, klappas) så la sig Rick för att sova igen!

Varje gång lillebror har hälsat på har Rick sedan legat däckad i soffan ❤

Matskålen – hur man stoppar ”mormor” från att gå

Smartare hund än Rick får man leta efter. Nåt hände en gång, så hade han lärt sig!

Det var en dag som Rick hade vägrat äta. Nästa dag ville han inte heller.
Min mamma var uppe ett tag och visst, Rick åt ett par bitar, men var inte direkt intresserad av maten.

När min mamma sen reste sig för att gå kastade Rick sig över matskålen.
Jag frågade min mamma om hon inte bara kunde vänta gå tills han ätit klart. Det var dumt att störa honom när han äntligen åt igen.
Rick tömde hela matskålen och såg så lycklig ut.

Nästa gång min mamma var och hälsade på hade han ingen matvägran eller så, men han hade inte ätit upp allt. Detta var ju inget konstigt, att spara en del till senare på dagen är ju inget.

Sen skulle min mamma gå.
Vad gjorde Rick?
Jo han sprang bort till matskålen och började äta.
Både jag och mamma tittade på honom. Vi pratade lite till han hade ätit upp, sen gick mamma.

Och nästa gång när hon kom, samma sak. När hon sa ”näe, om jag skulle gå hem” slängde han sig över matskålen.

Då fattade vi. Vi hade lyckats lära honom att om han åt sin mat så gick inte ”mormor”. Så om hon yttrade ordet ”hem” eller lyfte sin klocka (hon tog alltid av den under tiden hon var här), ja då började han äta. För åt man så stannade folk kvar!

Vi har haft så många och härliga skratt åt detta.

Några få gånger har han redan ätit upp all man i skålen. Så när mamma skulle gå var där ju inget kvar. Hur skulle han då få henne att stanna?

Jo, hoppade man upp i hennes knä och började tvätta hennes armar så kunde hon ju inte gå.
”Naw, lilla vovven va du är söt!”
Vem reser på sig när den lille är så go?

Rick finjusterade dessa metoder så att han kunde dra ut på hennes hemgående med upp till flera timmar!!

Så många skratt det har gett oss ❤