Mickelina

Vet inte om jag riktigt vad jag ska tro eller tycka. Visst har jag ju tagit det lugnt, men har jag tagit det tillräckligt lugnt. Jag tyckte det, åtminstone var det inget som jag tänkte på. Men nu när jag sitter här och summerar så kan jag helt klart ändå känna att rätt för mig det har jag gjort. Jag har inte ”bara” legat på sofflocket, tittandes på såpor, ätandes praliner hela dagarna. Nej mer än så har jag gjort. Jag har ju ändå hållt allt flytande; tvätt, handel och städning. T.o.m idag att jag tänkte lite inför att vi kommer hem vilket har gjort att jag har städat, tvättat och bytt lakan i dag.

När jag gick med dammsugaren i högst hugg så slog det mig att jag nog ska ta och fråga barnen lite frågor. Allt för att verkligen få sig lite tankeställare. Tänkte fråga:
1. Vem är det som städar mest hemma?
2. Vem är det som bestämmer hemma?
3. Vem är det som lagar mat?
4. Vem är det som handlar?
5. Vem är det som håller på i trädgården?
6. Vem är det som tvättar?
7. Vem leker mest med er?
o.s.v
Listan får det nästan att osa att det svaret på varje fråga skulle vara jag, och visst borde svaret vara det på en hel del frågor. Men jag är inte så säker på att barnen ser det så. Hur som helst, fråga ska jag. Om inte annat för att få lite genusperspekti på det hela. För jag erkänner; vi delar inte riktigt lika hemma. Det har liksom blivit att jag har tagit på mig, och det är jag som har gjort det och ingen annan, att göra s.k. ”traditionella” kvinnogöromål medan maken s.k ”manliga”. Men med tanke på att jag är ensam tjej i det här hemmet, så är det nog dags att vända på steken lite.

Jag har åtminstone börjat med 7-åringen. Han vill inte städa sitt rum själv. Hans specialitet är att sitta och småmuttra och tycka synd om sig själv för att HAN ENSAM måste städa sitt rum. Att INGEN hjälper honom. Men se den valsen går inte mamma på. Utan nu kör jag hårt. Ingen städning, ingen lek. Och efter åtta sorger och sju bedrövelser så verkar det börja bära frukt. Skam den som ger sig.

Men för att summera. Jag har tagit det lugnt. Sen om jag har tagit det tillräckligt lugnt det vet jag inte, men frågan är om det går med två barn att ta hand om? Hur som helst. Jag är nöjd med min semester. Visst den är inte slut än, men jag ser det lite så. För nästa vecka blir det så intensivt. Vi ska umgås med makens familj i en vecka på 70 kvadrat…så så mycket vila blir det inte. Det slog mig idag att det heller inte kommer att bli så mycket OS. Hemska tanke. Jag tror att jag genast måste gå och köpa mig en bärbar dator med trådlös uppkoppling så jag kan sitta och titta sjäv där plats finns…Seriöst. Det måste jag tänka på. För OS för mig är viktigt. Jag vill verkligen titta.

Nej, ett litet ryck till orkar jag nog idag. Gäller att hålla på medan ångan är uppe. Packa har jag ju kvar…

Ibland har man inget val, ibland är det som att välja mellan pest eller kolera. Vet att jag lovat mig själv att ta det lugnt på semestern. Men imorgon åker vi norrut och kommer inte tillbaka förrän det är dags för jobb och skola. Och då vet jag ju hur det blir; stress och lite tid. Så det var bara att bita i det sura äpplet, slå på autopiloten, borra ned huvudet och sluta tänka och bara göra. För vem vill komma hem till tvätt, städning, lakanbyte m.m när nästkommande dag är jobb? Jag kommer att ha fullt sjå med att hantera min ångest över att friden är slut mycket mindre än att behöva städa och fixa mer än det jag minimalt måste göra.

Blir på så dåligt humör av att städa så tyvärr har väl båda barnen fått sig en släng av mammas frustration. Fy på mig. Men nu har jag kört järnet i ett par timmar och fått mycket uträttat. Nu är det bara att gå ned i köket och börja förberedelserna för lunch. Crap. Vad jag hatar att laga mat. Känns som jag har noll med idéer. Jag bara kör på med samma mat hela tiden och gör vågen om barnen vill äta samma sak som dagen före. Allt för att slippa laga mat. Tyvärr så måste jag laga något nu. För maten vi åt igår föll inte i god jord hos de små liven. Och visst kan jag ju säga att ät eller var utan, men fakta är att det är jag som blir drabbad om de inte äter. Det är jag som får ta utbrotten när blodsockret faller.

Men en kopp kaffe ska jag unna mig först och så är jag värd en bit av min goda nybakade chokladkaka. Visst tanke var att spara den till kommande födelsedagskalas men en liten, liten bit kan jag ta.

Kanske är det så. Ja jag tror uppriktigt att det är så. Tror precis som förra gången att det är förknippat med ledighet och möjlighet. När vardagen kommer så har jag inte det längre. Om det nu inte är så att behoven är stora förstårs. Men det tror jag inte heller. Det har ju inte varit det under det år som gått, så varför skulle det vara det nu?

Men allt har ju sin tid och sina behov. När andan faller på så skriver jag, annars inte. Den som lever får se. Har i varjefall bestämt mig för två saker: 1. att inte fundera varför, varför inte samt 2. att bloggning är något utför och inte något som är en del av mitt liv, så viktigt är det inte.

Fast idag är det torsdag och imorgon är det fredag, två dagar då jag har semester och kommer att vara hemma. Har jag behov så skriver jag. Men sen åker jag iväg på en veckan innan jobbet drar igång igen. Så en sak är glasklar; det blir åtminstone INGET bloggande förrän tidigaste lördag 16 augusti, om ens då…

Chefen ringde nyss. Faktiskt första gången på semestern. Ja det kanske låter konstigt att någon över huvudtaget från jobbet ska behöva söka en när man har semester. Men är man ansvarig så är man. Men det var som sagt var första gången på 4,5 vecka så klaga ska jag inte. Det gäller att delegera och ha medarbetare som kan och vill ta eget ansvar. Och sen underlättar det ju att man som chef litar och tror på mina medarbetare samt inte har behov av kontroll i onödan.

Hur som helst chefen ringde angående ett projekt jag ansvarar för. Hon vill kolla av lite datum inför kommande presentationer för ledningen. Så m a o var det inget som inte kunde lösas här och nu. Skönt. Nej, kanske en kopp kaffe vore gott nu. Jag har ju ändå dragit igång min städning…

Efter att ha vara varit i 2 veckor så börjar en liten upptrappning nu. Till helgen bär det iväg på en liten Sverigetour; släkt, vänner, aktiviteter m.m Tror faktiskt att det är bra för mig. För hittills har jag mest bara gått och släpat benen efter mig. Började semester med 2-veckor All-inclusive i Mexico. Där kom vi alla ned i varm omedelbart. Gjorde ingenting annat än badade och lekte med barnen, drack och åt och förstårs övade på spanskan. Kom sen hem och har i stort sett inte gjort någonting annat än att slappa. Och det känns, för oj vad jag är trött hela tiden. Nej, jag behöver aktiviteter och tempo nu för att komma igång. Är precis som på jobbet. Är tempot lågt så gör jag ingenting. Jag får knappt inte ens ur mig ett sketet litet mail. Nej, jag behöver tempo och lite press för att prestera. Men mitt dilemma är ju att jag drar på mig för mycket tempo och press. Det är det som jag måste få i balans.

Så nu ska jag trappa upp lite. Tvätta och städa idag samt allmänt småfixa. Det regnar ju dessutom inte idag så då kanske jag t.o.m ska slå på så stort att jag går ut i trädgården rensar lite ogräs. Känns bra. Nej, jag förtar mig inte. Jag är redo för ett högre tempo nu.

…är kul, åtminstone tycker jag det. Mina är helt ok. Men ett par av dem har egenheter som liksom sticker ut en del. En tvättar någon av sina bilar varje dag…en annan gör ingenting annat än renoverar sitt hus i typ inga kläder alls…och tro mig; han är inte någon man vill se utan kläder precis. Men alla är trevliga på sitt vis. Visst han ”renoveraren” är väl inte världens mest sociala man. Det är som om det är därför han skapar med händerna hela tiden. Har inte talets gåva.

Å så har vi min favorit. En cool nyligen pensionerad man som inte lyfter på armen eller benet i onödan. Hans livsfilosofi är att sitta under ett träd i trädgården med pipan i ena handen och kaffekoppen i den andra läsandes en av många böcker. Skön livsstil. Sen att gräset är högt, ogräset växer, färgen på huset flagnar m.m det skiter han fullständigt i. Han gör istället ett nummer av det när han ritualmässigt tar fram gräsklipparen och säger; nu är det dags för årets goda gärning. Å sen klipper han gräset i klädd finbyxor och skjorta. Svettig lär han inte bli för han skulle aldrig falla sig in att göra det mitt i smällheta sommaren eller i ett högt tempo. Nej, det liksom lullas fram. Kul att titta på. Men det gäller ju att ha tur och vara hemma när det händer!

Ja det är tur att jag trivs med grannarna.

Har ”rast”. Efter att ha ”lekt” taxiservice – åkt med mobilen till maken (han glömde den imorse), skjutsat 7-åringen till en kompis, handlat mat…- gjort lunch och sövt ned 2-åringen så sitter jag nu här med en välbehövlig kopp kaffe. Ser mig omkring och ryser lite. Så stökigt det är. Lego ÖVERALLT. Slängda utklädningskläder…obäddade sängar…vojne, vojne. Borde låta bli och bry mig, har ju ändå semester och jag har gjort mer än nog idag…men vi får främmande nu i e.m så denna rast får bli sååå kort, sååå kort. Måste plocka iordninge lite. Måste ju gå att komma in i huset. Det är ju ändå ett minimikrav, eller?

Kan konstatera att straffet som utdelades igår har gått bra. Inga klagomål igår, snarare tvärtom. 7-åringen talade tyldigt om för alla som ville höra, bl.a. två kompisar som ringde och ville leka (varav den ena hans allra bästa kompis som han inte lekt med sen före midsommar!!!) att han hade lekförbud för att han varit olydig men att han kunde leka imorgon. Han var helt klart mogen för straffet.

Vaknde i natt av att 2-åringen ramlade ur sängen, dock ingen fara, han ligger på en resårmadrass så fallet blev inte större än 20 cm. Hörde ur det ven ute och stod helt paralyserad och tittade ut på värsta stormen. Så det blåste och regnade. Tänkte i mitt stilla sinne att det var tur att vi inte gav oss iväg på Helsingforskryssningen. Vi hade planer på det förra veckan, då var det ju så fint väder. Men tänk och ligga på en båt i sånt väder. Oj vad jag hade varit rädd för att inte tala om åksjuk. Jag som mår dåligt bara en båt åker iväg. Nej, det var helt klart en mening med att vi inte kom iväg. Tur.

Nej, nu är det dags; dammsugaren tittar så bedjande på mig…å vem kan motstå en sån blick? Tyvärr inte jag.

Ibland så kryper jag ihop i soffan under en filt med en kopp te inom räckhåll när det regnar och ruskar. Ibland så blir jag trött och lite halvnere när det regnar, som idag, nu. Känner mig låg av vädret. Trött som om jag inte har sovit på år och dar. Fattar inte idag att jag faktiskt har längtat efter regnet, hur kunde jag det…;-)

Fick gå upp tidigt imorse och skjutsa maken till jobbet. Vill ogärna gå ut i det här vädret så behövde bilen. Maken har flera gånger sagt att vi ska köpa en bil till men varför då? För att vi behöver två bilar vid fåtal tillfällen. Snacka om dyr bil. Nej, då är det billigare att ta taxi. Och det är det ju, men ändå så gör jag det inte. För känns så höjdarlat att ta taxi med barnen till någon lekkompis…nej då blir det att jag skjutsar maken och har bilen istället.

För oj vad bil är dyrt. Satt med en granne för några kvällar sen som berättade att de hade dåligt med pengar, men vadå, råd att ha 3 bilar på två vuxna har de ju. Ibland fattar jag inte hur andra prioriterar. Men men det är deras buisness.

Nej, nu börjar taxirörelsen sitt pass idag.

Snart är äntligen OS här. För en sportfåne som jag så är det mumma att veta att svt sänder, hör och häpna, 700 TIMMAR. Ja jag skulle gladeligen se de flesta av de timmarna om jag bara kunde. Nu gäller det bara att se till att jag kan se så många som möjligt genom att:

1. Lära barnen att laga mat själva. Jamen vadå? Dom är ju ändå 7 och 2, lite måste man väl kunna kräva…;-)

2. Lära barnen att tv för deras del endast innebär att titta på den lilla tv. Jamen det är väl ändå rättvist; dom är små och jag är stor. Jag en stor tv, dom en liten tv. Klart som korvspad…;-)

3. Få maken att inse att jag kommer att vara ”frånvarande ” från sängkammaren. Det var ju ändå därför som vi köpte den där stora, goa, ligg- och sovvänliga soffan. Minns det som igår att makens ord var; här kommer jag att kunna ligga gott och titta på tv. Han lär nog ångra att ha sa dom orden…;-)

Har jag glömt något? Mat? Vem ska handla? Jamen maken åker ju ändå förbi affären på vägen hem. Klart att han handlar. Och dessutom är han ju inte lika intresserad som jag så han lär gladeligen göra allt i hemmet för min skull under de här veckorna. Ye right. Drömma kan jag ju…

Det enda som grämer mig är att jag tog lite fel på semestern. Nu har jag ju bara första veckan ledigt. Borde ha planerat bättre…;-)

Varför skriver jag så att alla skulle kunna läsa? Har faktiskt inget svar på det. Men vet att jag har börjat blogga lite grann på expressen igen, ja jag vet. Helt idiotiskt. Inte bara det att tekniken är urdålig vilken den fortfarande är, utan även bloggandet i sig. Påhopp och konstigheter.

En sak vet jag i varjefall. När jag väl bloggar så blir jag mer aktiv. Jag vill skriva mycket. Inte så att jag läser så många bloggar. Det har jag aldrig gjort och ännu mindre nu. Men ett par skummar jag då och då. Jag tänker mycket på bloggen. Är det mer än nyhetens behag, det var ju ändå ett bra tag sedan jag skrev, så kommer jag inte att bli långrandig här. Nej då slutar jag blogga igen. Men det är inte bara det det handlar om. Jag ska ju även ha tid till det. Och med tanke på hur förra året var och att jag nu ska klara av att skapa mer tid för allt så lutar det nog åt att det bara blir en ”semesterblogg”. Ja, ja. Det spelar ingen roll. Jag har bestämt mig för att jag skriver så länge jag tycker att det är kul, jag har tid och att jag inte känner att det tar för mycket av mig. Nej, då är det goodbye igen. Och det kanske vore bra det. För all energi som jag har fått nu kunde jag ju ha använt till min bok istället. Oj, vad jag hade hunnit långt då. Nej, sluta nu. Det där är gamla Mickelina att tänka så. Nu ska jag vara glad och nöjd med det jag gör och inse att det tillfredsställer behov som jag har här och nu.

Så tummen, jag ska inte fundera mer över varför jag bloggar. Promise.

…hur året varit av chefen precis innan semestern. Är en återkommande grej som chefen gör för att liksom summera och komma i hamn inför semestern. Frågor av typen; vad är du mest nöjd med? Vad är du minst nöjd med? Vad önskar du att du hade gjort annorlunda? var exempel på frågor som jag fick.

Jag svarade på alla frågorna och kände mig nöjd med det men nu efter att ha haft semester i 4 veckor och haft gott om tid att fundera och tänka så har jag kommit fram till att det finns mer information till varje fråga. Jag har ju kört på i ett sådant tempo sen förra sommaren att jag mycket sällan har haft tid till att tänka efter. Det har gått i ett och mer därtill. Men ju fler dagar jag har som ger mig möjlighet till reflektion desto mer blir klart för mig. Snacka om att ha varit blind. Men så heter det ju också att bli fartblind. Det gäller i allra högsta grad mig.

Nu när jag har kommit mer och mer till insikt blir utmaningen till hösten att se till att jag drar nytta av lärdomarna och inte går in i samma fälla igen. För det är sååå lätt. Farten är hög när vardagen kommer. Det är upp tidigt, stressa iväg barn till dagis och skola, sen iväg själv, jobba och så stressa och hämta hungriga barn. Så har scenariet sett ut men inte i höst. Nej. Nu ska det ändras på en hel del saker. Jag är inte riktigt klar än hur, men att det kommer att ändras det är jag 100% säker på. För jag vill inte ha det liv jag har haft det senaste året. För fungerar det inte hemma så spiller det över på jobbet och tvärtom. Nej det är så viktigt med helheten, att allt hänger ihop och fungerar.

Men nu är jag glad och stolt över min 7-åring som var jätteduktigt när vi var iväg 2 timmar och uträttade ärenden. Det är nästan så att han njuter av att ha fått ett straff idag och talar om det för så många han kan att han tyvärr inte kan leka idag. Min lilla gubbe.

7-åringen är så lugn. Inte ett dugg tjat om att få leka. Blev inte ens en gång sur över att jag sa att vi skulle åka och handla. Det brukar han bli, för han gillar inte att gå i affärer. Kan det vara så att straffet tar? Nej, lite för tidigt att uttala sig om. Får nog återkomma i ärendet. Vi ska igenom lite ärenden i ett par affärer först…;-)

Är så skönt att vara ledig själv med barnen. De leker så bra med varandra att jag får mycket tid för mig själv och mina tankar. Har en del att fundera över. Men jag känner ingen stress eller press det får ta den tid det tar att komma fram till vad jag vill. ”40-årskrisen” får även tillåtas vara på mitt 41:a levnadsår.

Mina tankar rör sig mellan smått och stort, bagateller och allvarliga saker. Liv och död har blivit närvarande under året då min pappa genomgick strålning för en mycket illasinnande prostatacancer. So far so good. Men man vet ju aldrig. Cancerceller kan ju dyka upp både här och där, kan färdas hur som helst, enligt läkaren. Det är bara att hoppas på det bästa. Tycker att pappa, med sina nyss fyllda 65 år, är för ung för att gå bort. Men det har slagit mig mycket det här året att det gäller att leva nu och inte för morgondagen. Att göra det vi kan och orkar nu och inte spara. För vem vet hur morgondagen ser ut?

Nu är det jobbet som upptar mina tankar. Är det rätt? Ska jag byta eller ska jag göra slag i saken och plugga igen? Eller kanske vara tjänstledig och skriva klart? Måste fundera och inte bara låta tiden gå. Nej det gäller att aktivt ta tag i tankarna och göra något åt det, det är ända sättet att försöka förändra på.

Nej solen skiner ute, så det är nog dags att ta sig ut. ”Ärendeturen” väntar…

Är helt slut. Har brottats både med 7-åringen och 2-åringen idag. Gillar inte att utdela straff men idag klev 7-åringen över så det stänkte om det, snacka om grovt övertramp. Straffet blev lekförbud imorgon. Inga kompisar, utan bara lek hemma med sig själv. Säkert inte speciellt hårt alls för vissa men för mig är det ett mycket hårt straff. Det svider nog lika mycket hos mig som hos 7-åringen.

Vi får verkligen hoppas att det lönar sig…om nu någonsin ett straff kan det…hmm…

2-åringen har humör som får Etnas utbrott av likans vid en fis i rymden…

Behöver nog något lugnade.

Mötte nyss grannen, inte han som bara går ut i kallingar och vars fru är mer noga med att han har strumpor än byxor på, utan en annan. Såg lite lätt stressad ut. Semestern slut. Börjar jobba imorgon. Hade utan att överdriva en lätt, eller ok då en stor, släng av söndag-slut på semestern-ångest. För ett ögonblick var jag 2 veckor fram i tiden då jag är i samma situation. Inte kul inte. Men trots att jag nu sitter här och vet att jag har 2 veckor kvar så känner jag mig ändå lite påverkad. Men det ä ju i och för sig inte så konstigt. Maken ska ju också iväg imorgon, även om han tar det betydligt lugnare än grannen. Han konstaterade bara helt kort att han önskade att vi hade Mexico kvar…

Men men, så är det nog för oss flesta. Nog för att det finns lika många som trivs på sina jobb som de som inte gör det men semster vill nog alla ha mest hela tiden.

Det har regnat lite idag, tack och lov för det, men nu är det uppehåll. Kanske jag ska bjuda över grannarna på en ”gravöl”…Det skulle uppskattas.

Ute regnar det. Det är på tiden. Det är så torrt i trådgården att gräset är alldeles brunt. Liknar mest halm. Men jag är emot att vattna gräset. Vatten är en bristvara och då slösa det genom att vattna gräs, nej inte jag inte.

Känner mig så lugn och nere i varv. Maken räknade till 4 gäspningar inom loppet av 2 minuter igår redan kl. 21.00. Han undrade om det var sällskapet…;-)

Nej, jag är så nere i varv att jag blir trött. Precis som det ska vara. Är verkligen det tecknet jag behöver för att veta att semestern gör sitt.

Har förberett födelsedagsmiddagen. Klart för grillen ligger lime/honung/vitlöksmarinerade laxfiléer och fläskfilé som jag marinerat i vitlök. Till det blir det färskpotatis och en varm och en kall sås. Efterrätten blir rabarberpaj från trädgården.

Förrätt; ingenting annat än drickbart…Tror att jag börjar med en cinzano…Sen väntar rödvin och sent ikväll ute på altanen under en filt, varför inte en Irish…

Kul att fylla år; fredag, underbart väder, semester och bara vara med familjen. It couldn´t get any better.

Har ju lovat mig själv att verkligen försöka att vila på semestern. Och det innebär ju att jag inte kan hålla på hela tiden. Det är svårt med det går. Nu är dagens dagsverke avklarat; två tvättar och vattning både ute och inne.

Nu är det BARA resten av dagen att vila…o se fram emot vad maken kommer hem och överraskar med…

Kom och tänka på den gamla slagdängan; ”Om jag hade pengar…” men i mitt fall så nynnar jag på ”Om jag hade mer tid…” Det är sååååå mycket som jag vill göra men det slutar med att jag gör ingenting. Om det vore ett resultat av semester så är det såå bra men det ligger mer bakom. Det tuffa året jag har haft har satt sina spår. Det är nog som att ha gått in lite i väggen. Så låg energi, så svårt att ta tag i saker. Men jag känner nu, efter nästan 4 veckors semester att jag är på väg tillbaka. Energin kommer. Ett tecken är ju allt jag vill göra. Förut låg det bara nere. Nu kliar det lite överallt på mig.

Har allvarliga funderingar på om jag inte skulle begära tjänstledigt och göra slag i saken med att färdigställa boken. Det roliga i kråksången med mig är att jag inte först och främst oroar mig för ekonomin utan det är jobbet och karriären som upptar mina tankar. Det är liksom inte riktigt rumsrent. Men jag fattar inte varför jag bryr mig om det. Det har jag ju aldrig förut gjort, det måste vara ett resultat av 40-årskrisen…;-)

Men jag tror att det skulle vara bra för mig att skriva klart. Även om jag aldrig har skrivit något självbiografiskt så är skrivandet som ett bearbetande för mig. Konstigt kanske, men ändå så sant. Jag liksom tar tag i händelser och tankar genom mitt skrivande. Trots att det handlar om helt andra saker, fast ändå inte. Jag i form av mina upplevelser, tankar, funderingar m.m finns ju där. Jag känner redan nu när jag har kommit igång lite mer med bloggandet att det är bra för mig. De första inläggen var som att krysta fram ett barn. Orden ville ut men det var sååå svårt att få ur dom. Nu är det som öppningskedet när barnet bara kommer som ett skott; orden bara ramlar ur mig. De bara väller ur mig. De vill bilda mening och innebörd. Och från att bara varit ord för mig, för det är ju bloggen, så vill de nu även bli ord för andra. Kanske jag är redo. Ska fundera.

Men fram till att tankarna liksom mognar till sig så tar jag dagen som den kommer. Solen skiner. Kanske ett dopp vore skönt…

eller är det något att fira egentligen. Nej, inte viktigt för mig. Men kanske kul för barnen. Ja, ja. Fyller år gör jag ju oavsett om jag firar det eller inte. Tyvärr. För tänk om jag kunde låta bli och fira och då också låta bli och fylla…Ja, jag vet det är nog någon typ av medelålderskris. Inser att jag har haft många funderingar det senaste året som helt klart, av utomstående, skulle diagnostiseras som 40-årskris.

Det är bra konstigt. För mig har 40-årskris alltid varit lika med att personer helt plötsligt börjar klä sig som om de vore 20 och ut och flörta, vara otrogna… Inte alls så mycket i termer av funderingar av alla de olika slag som kan tänkas. Men så är det för mig. Jag skäms nästan för att erkänna det men det har blivit en hel del funderingar kring vad jag vill göra med mitt liv. Vill jag fortsätta såhär? Vill jag jobba med det jag gör? Vill jag bo här? Vore det inte kul att utbilda sig till läkare? Eller nej, tål inte blod, ingen bra idé. Eller varför inte polis, eller ja jag kan nog tänka mig allt bara det är tillräckligt långt ifrån det jag gör idag. 40-årskris? I confess.

Men, nåja. Lite tårta ska jag väl alltid få i mig. Och kanske lite god mat vore trevligt. Det är ju alltid kul att ha saker att fira, anledningar till att ”svulla” lite extra…

Ja, det blir nog en bra dag det här med. Solen skiner, jag är ledig, barnen är friska och det är fredag.

Jag måste ha ständiga påminnelser. Hela tiden. Det är så lätt för mig att gå in i fällan. Att köra på. Att inte vila. Att bara slå på autopiloten och fixa och trixa. Får hålla i mig ibland när jag ser saker som jag tycker att jag borde göra. Maken är ju likadan han. Han vilar inte i första taget. Men trots att jag har gjort en del saker den här veckan så är det betydligt mindre än vad jag skulle ha gjort förr. Så det går nog åt rätt håll. Känner att min inställning förändras sakta men säkert. Som idag t.ex. Bestämde redan igår att jag och barnen skulle ut på en cykeltur till affären idag. Hade jag gjort som vanligt så hade vi cyklat iväg direkt efter frukosten. Men här sitter jag nu, snart lunchtid, och än har vi inte kommit iväg. Min 7-åring har frågat flera gånger när vi ska åka. Han är ju van med sin mamma…;-)

Finns nog trots allt hopp ändå.

Annars kan jag ju konstatera att det är dyrt att göra saker. Åkte till Gröna Lund igår med barnen. På 5 5 timmar brännde vi 1400 kronor. Det kostar att gå in och så åkband och så mat o så glass…Förstår de som säger att de inte har råd. Att en sån självklarhet som att gå på tivoli ska vara så dyrt. För det hör ju barnatiden till att åka karuseller…

Undrar om jag kommer att kunna ha mina kläder och skor efter semestern. Har konstant vandrat omkring i lösa klänningar och sandaler och riktigt känt hur magen och fötterna liksom svällt ut i nya storlekar. Ok magen har nog en del att göra med intagen av diverse mer eller mindre onyttiga saker. Kanske får sätta mig på fasta de sista dagarna. Nej, skit samma. Nu har jag semester och jag MÅR bra, så vad gör ett par kilo mer eller mindre för roll i sammanhanget. Det kommer en höst med jobb och rutiner och då kan jag ta tag i det.

Nej, nu hägrar affären. Barnen är lovade en glass så det är väl bara att ge sig iväg då. Sol, här kommer jag.