Det går bra nu
Så var det visst sommar. Jag svettas, blir brunbränd och slänger mig i sjön nästan varje dag när jag kommer hem från jobbet. Och jag är kär och rätt så glad för det mesta. Och om bara 3 veckor sitter jag på en liten ö i Grekland och sippar på en kall öl tillsammans med Musse och hans barn.
Och bara några dagar innan dess får jag nycklarna till min nya lägenhet. Min alldeles egna! Som jag köpt för en massa dyra pengar (vilket jag förtränger så gott jag kan). Som är och kommer bli så himla fin. När jag klev innanför dörren på visningen började jag möblera direkt i mitt huvud. Med möbler som jag ännu inte har eftersom jag sålde alla utom min säng förra sommaren när jag tömde lägenheten i Norrland. Turkost ska köket målas minsann. Vet inte varför men det bestämde jag nästan innan köpet va klart. Jag har dessutom börjat fundera lite smått på en ljusrosa hall….vet inte vad som är fel på mig. Måste va värmeslag.
Hursomhelst. Det går bra nu. Jag mår bra nu (ta i trä!). Det hoppas jag ni gör också. När regnet kommer ska jag försöka bli lite bättre på att skriva. Ta mig tid att reflektera, utan att överanalysera.
Musik på det!
Återuppbyggnad pågår
Märker att det har svängt, att det inte längre går åt samma håll. Istället för att riva ner muren sten för sten har jag vist börjat bygga upp den igen. Och den här gången använder tar jag nog till Karlssons klister istället för murbruk, om det nu kan vara bättre, för det verkar ju inte som att det är meningen att den här muren ska raseras. Det var väl bara korkat och naivt av mig att tro något annat.
Fan vad jag skulle vilja ha en cigg just nu. Suck.
Om jag börjar kanske det inte går att sluta…
Det här med vårdepression har jag alltid förstått mig på. Att man under denna mest fantastiska tid, när allt liksom börjar om. När allt det bästa och härligaste ligger framför en. Alltså sådär precis framför fötterna, bara ett fotsteg bort. När man helt plötsligt känner lukter igen. När man inte behöver ta på sig tonvis med kläder eller kämpa sig fram på oplogade vägar. Ja ni fattar. Verkar ju helt ologiskt att bli deppig då. Men senaste veckan har jag inte varit lika skeptisk. Jag har faktiskt märkt att man trots allt detta underbara kan gå runt med en obehaglig känsla i kroppen. Med en klump i magen. Med tårar som bränner bakom ögonlocken.
Senaste veckan har jag gått runt i nåt tillstånd som jag närmast skulle likna vid det tillstånd jag brukar befinna mig i dagarna innan jag ska få mens. Jag känner mig allmänt nere. Över allt och ingenting. Den där klumpen i halsen finns där hela tiden och minsta lilla anledning får mig att vilja springa hem, gömma mig under täcket och gråta i en vecka. Men med känslan av att det kanske inte skulle räcka. Att jag kanske inte skulle kunna sluta gråta om jag väl började.
Även om jag på sätt och vis är ledsen över allt och ingenting så finns det nog en grundläggande orsak som jag kan härleda allt till. Jag är helt enkelt inte nöjd med min livssituation just nu. På flera olika plan. Dels är det massa grejer som händer på jobbet. Dels är det saker som händer eller inte händer mellan mig och Musse. Men framförallt är det min boendesituation.
Under mina snart två år i Stockholm har jag haft turen att kunna bo i en och samma lägenhet. En alldeles lagom stor lägenhet, till en ganska lagom hyra, med ett väldigt bra läge. Precis som jag vill ha det. Inte mitt i stan men inte heller så långt utanför. På cykelavstånd till jobbet och med lite natur utanför dörren. Den är möblerad med princip allt man kan behöva, vilket jag i alla fall till en början tyckte var väldigt praktiskt. Jag har hela tiden vetat att min kompis som äger lägenheten ska sälja den. Vi har till och med pratat om att hon skulle sälja den direkt till mig. Men månaderna och åren gick. Sen helt plötsligt var det dags och jag fick ca 4 månader på mig att antingen hitta nåt annat eller vara beredd att köpa den. Fast hon kunde ju inte ge mig ett pris direkt utan skulle först ha möjlighet att värdera lägenheten ungefär 1,5 månad innan mitt kontrakt går ut.
Så nu ägnar jag timmar och åter timmar åt att kolla olika lägenheter på Hemnet och blocket och hyralya.se. Och ångesten över att behöva ta ett banklån på massvis med pengar är total. Och så råkar man se en lägenhet som man blir lite kär i, trots att man vet att bilderna är sjukt överdrivna jämfört med verkligheten. Att allt ser betydligt mycket större ut än det egentligen är. Och så vidare. Men så blir man ändå lurad. Och får ångest över att man ändå inte kommer ha råd med just den lägenheten.
Rätt många inklusive jag själv har idag rasat över den kommande höjningen av SL-kortet på 100 kr. Skandal! Men jag rasar desutom över det helt sinnessjuka bostadspriserna. Och över att utgångspriserna verkar budas över med typ en halv miljon hela tiden! Sjuuukt! Får mig att i alla fall tänka tanken på att man borde bo någon annan stans. I en annan stad. Att det första alla frågar när jag berättar att jag letar lägenhet är: Ska inte du och Musse flytta ihop då? Och när jag frågar honom om han har tänkt på det någon gång. Att vi skulle bo ihop. Då säger han: Nää, det har jag väl inte. Och jag är nog inte riktigt där än. Med ganska bestämd röst. Det var väl kanske inte helt oväntat men ändå ett litet stick i magen…
Ja, nä nu känner jag mig för deppig för att skriva mer. Går och lägger mig istället och hoppas på en bättra dag idag. Kan vi inte bara bojkotta torsdagar från och med nu förresten? Sjuk onödig dag. Tycker vi hoppar direkt från onsdag till fredag i fortsättningen. Okej? Bra så.
Somebody kill me please
Alltså det går ju inte att låta bli. Hur mycket jag än försöker. Kan inte låta bli att göra en liten kommentar om vädret. Detta underbara väder! Man tror ju knappt att det är sant. Vad hände? Var tog snön vägen? Försvann den verkligen i år igen?! Vad är det där gröna på marken. Och på träden. Och oj va varmt det är med jacka! Osv. Det är lika omtumlande varje år konstigt nog.
Idag smet jag tidigare från jobbet och spenderade eftermiddagen på Musses balkong. Musse själv befinner sig på semester med sina barn en vecka. Kändes tomt där hemma utan honom och saknaden blev lite för stor och nojjandet över att han varit så frånvarande sen ha åkte satte igång. Ibland är jag bara för mycket. Killen är ju för fan på semester och kan väl inte hålla på och messa mig samtidigt som han åker skidor, spelar spel, lagar mat och pillar sig i naveln. Kom igen alltså. Somebody kill me please!
Men sol och värme var det ja. Jippi. Och så lite musik på det.
Hjärtklappning och andnöd
Alltså det här med att vara kär. Att vara ihop. Att älska någon. Det är faktiskt inte alltid så roligt. Inte alltid så där upplyftande och energigivande som man skulle kunna tro. Det kan faktiskt vara otroligt slitsamt och uttröttande också.
Om man bortser från de uppenbara tillfällena när det är jobbigt att tycka om någon för mycket. Alltså de gånger då denna någon inte tycker om tillbaka. Eller beter sig som en idiot. Eller hånglar på någon annan. Eller gör slut eller gör/säger sånt där uppenbart dåligt. Så finns det faktiskt en massa andra saker som är jobbigt med att tycka om. Alltså jobbigt på fysiskt och psykist sätt.
Att få hjärtklappning stup i kvarten bara man tittar på honom till exempel. Att nästan drabbas av andnöd och bli tvungen att påminna sig själv om att andas när jag vaknar tidigt på morgonen och tittar på honom när han sover. Det är ju som värsta träningspasset. Eller det där suget i magen när han kysser mig. Som den där känslan man får när man åker berg-och-dal-bana. För att inte tala om det där rastlösa pirret i hela kroppen när man vet att han bara är minuter bort och snart kommer kliva in genom dörren med det där underbart vackra leendet. Jag kan bli rent fysiskt trött av det. Så trött att jag efter ett intensivt dygn av fredagsdisco och drinkar, varma kyssar och ihoptrasslade kroppar, morgonkaffe och lunch på balkongen avrundat med ett nästan tårfyllt farväl blir tvungen att gå hem och lägga mig på sängen och sova en timme. Det är ett hårt liv att va kär. Att älska någon. Men det känns ju ändå som att det är jävligt värt det.
Tre. Små. Ord.
Tre små ord. Små men väldigt betydelsefulla. Tre ord som jag inte tycker man ska slösa med i onödan, om man inte verkligen menar dom, men som många nog ändå borde säga oftare än de gör. Tre små ord som är något av de finaste man kan säga till en annan människa. Tre små ord som skrämmer livet ur mig.
De senaste veckorna har dessa tre små ord dykt upp allt oftare i mina tankar. Först med en ganska svag och lite tveksam röst som jag inte riktigt lyssnade på. Inte vågade lyssna på. Men rösten växte sig starkare och starkare och dök upp allt oftare i mitt huvud. Som ett mantra upprepades orden gång på gång och tillslut vågade jag knappt öppna munnen av rädsla för att det skulle slinka ur mig. För tänk vad som skulle kunna hända då!
Första gången jag sa de där tre små orden till en kille var strax efter jag gått ut gymnasiet. Jag hade flyttat till en annan stad och träffade en kille, vi kan kalla honom Monitor, som efter månader av uppvaktning tillslut fick mig på kroken. Sen följde ungefär 2 år av ett trassligt och smärtsamt ”förhållande” där allt va fantastiskt ena stunden för att i nästa vara helt å helvete. Jag vet inte riktigt om jag menade det jag sa den gången eller om jag mest sa det för att han gjorde det.
Den andra gången jag sa det var C den som fick höra det. Killen som fortfarande är den jag haft mitt längsta förhållande med. Den enda kille jag varit sambo med. Killen som jag ett tag trodde skulle vara min för alltid. Det var midsommarafton, soligt och varmt. Vi hade varit tillsammans i ungefär 6 månader. Vi var lite lagom småfulla och satt på en grön gräsmatta i den ljusa norrlandsnatten och höll om varandra. Helt plötsligt hoppade orden bara ut ur min mun. Jag blev nästan lite förvånad själv för trots att jag tänkt tanken länge hade jag inte tänkt säga det där och då. Men jag menade verkligen varenda ord just då och i många år efteråt. Det tog 3 år innan han sa detsamma till mig.
Tanken på att säga det här tre orden igen. Att utelämna sig själv på det sättet. Att göra sig själv så sårbar känns sjukt läskig. När det kommer till att blotta sig på det sättet blir jag återigen den där lilla flickan på lågstadiet, som bara vill att de andra ska tycka om henne. Och alla år av längtan efter att bli älskad på det där sättet som mina vänner blivit gör sig påminda. Alla gånger jag hoppats och trott att nu kanske. Nu kanske det äntligen var min tur. I mitt huvud ekade repriser från alla de gånger jag fått höra: Du är ju världens bästa tjej. Du är så himla kul att hänga med. Du är egentligen den perfekta flickvännen och jag tycker så otroligt mycket om dig. MEN. Jag känner inte det där lilla extra. Jag är inte kär i dig.
För att inte tala om hur rädd jag blir av tanken på den där blicken. Den besvärade blicken när någon för höra något de inte vill eller kan ta emot. Rädslan för att förstöra något som jag tror är riktigt, riktigt bra har växt som en aggressiv cancertumör i min mage. Rädslan av att jag kanske rör upp negativa känslor eller eldar på några eventuella tveksamheter ifall jag går på för hårt. Tycker om för mycket. Tycker om mer än han. Ungefär i samma andetag som jag gett mig hän, vågat erkänna för mig själv och någon annan att jag känner saker så har allt gått åt helvete. Att jag har blottat mina känslor har inneburit att han blottat sin avsaknad av dom. Och varje gång har det blivit lite svårare och lite läskigare att ge efter. Att ta steget ut över klippavsatsen och ge allt. Jag har byggt upp en mur som fortfarande delvis står kvar.
I mitt huvud kunde det bara gå på två olika sätt ifall jag skulle säga de där orden igen. I värsta fall skulle orden mötas av en besvärad tystnad och den där obekväma ta-mig-härifrån-blicken, en liten kort kram och kanske ett tack. Följt av en lång och utdragen ursäkt om hur han inte är redo eller inte kan besvara mina känslor. I bästa fall skulle han bli väldigt glad och lycklig av att höra det, ge mig en varm kram och titta på mig med sina vackra glittrande ögon och sen föreslå en till kopp kaffe. Tanken på att han skulle bli väldigt glad och dessutom säga de där tre små orden tillbaka slog mig aldrig. Det var liksom inget alternativ. Jag vågade inte ens hoppas på det.
Men så började bandet spela den här låten. Discokulan snurrade över våra huvuden och han tittade på mig med ett leende. Jag kröp in i hans famn och kramade honom hårt. Jag kände mig helt overkligt nervös. Ungefär som om jag skulle hålla ett tal för hundra personer utan att veta vad jag skulle prata om. Även om det inte kändes utåt darrade jag som ett asplöv inombords. Men så tänkte jag att det får bära eller brista. Jag kan inte längre vara tyst. För att överrösta musiken höll jag min mun tätt intill hans öra. Tog ett djupt andetag. Blundade och sa:
Jag älskar dig.
Han log det allra största leendet och kysste mig. Han såg verkligen glad ut och jag andades ut. Vilken lättnad att äntligen ha sagt det! Och tack och lov att han bara såg glad ut. Kanske jag inte förstört något. Kanske det bara var bra att jag sagt det. Kanske han tyckte om mig lite mer nu.
Vi stod där omslingrade i någon minut, inbäddade i publikhavet framför scenen och sen kramade han mig igen och sa:
Jag älskar dig också!
Life goes on
Det har varit dåligt med uppdateringar här på ett tag. Av flera anledningar. Det har varit svårt att hitta tid och kanske framförallt inspiration att skriva. Vilket både kan tolkas som bra och dåligt. Fast mest bra. För det betyder att jag inte har något akut som jag måste skriva av mig. Och att när jag fastnar i några jobbiga tankar eller funderingar så pratar jag om det istället. Och det är bra.
Min frånvaro av inlägg beror mest på att livet rullar på rätt bra just nu helt enkelt. Jag mår bra och trivs. Jobbet funkar bra och jag har en fantastiskt fin pojkvän. Vi umgås en massa både den veckan han inte har barnen och när dom är där. Senaste helgen hade vi en riktigt härlig lördag med massa pyssel, god mat och melodifestival på schemat. Vi tryckte tröjor åt kidsen och dom var så stolta och glada över sina nya tröjor att dom sovit och haft dom på sig konstant i snart en vecka. Det är fint.
Det verkar inte som att kidsen funderar särskilt mycket över att jag plötsligt dykt upp som gubben ur lådan och hänger hemma hos dom. Och dom verkar faktiskt gilla mig. Och jag gillar dom. Vilket är en lättnad. Dom vet ju i och för sig inte att jag och deras pappa är kära i varandra än så läget kan ju förändras…
Just nu är livet finfint i alla fall. Till helgen ska jag och Musse ta oss ut på galej. Club Killers på Strand och en kväll med massa dans, musik och öl väntar. Vi har övat in massa coola moves på våra privata hemmadiscon i några veckor nu så det är dags att visa upp dom. Eller nåt.
Jaha, världens tråkigaste inlägg. Men nu vet ni att jag lever i alla fall. Ni som fortfarande orkar titta förbi trots mina sega uppdateringar.
Kram på er!
Någonstans i magtrakten
Jag har en liten klump i magen. En orolig sådan. Vet inte exakt var den kommer ifrån eller vad den betyder. Eller jo kanske lite. Hursomhelst. Den brukar inte vara obefogad. Det fanns en tid när jag försökte bortförklara den. När jag trodde den där magkänslan av att något var fel bara var inbillning. Att den kom från mitt dåliga självförtroende och ständigt närvarande katastroftänk. Jag ägnade så mycket energi åt att förneka den att jag tillslut tappade bort mig själv en aning. Och där fanns någon annan som lyckades övertala mig att den bara var på låtsas. Att jag skapade den själv utan anledning. Jag slutade lita på mina egna tankar och känslor. Slutade lyssna inåt. Det va illa. Mycket illa. Efter det lovade jag mig själv att aldrig mer göra så. Aldrig mer förneka magkänslan.
Alternativet borde förstås vara att dra fram den där obehagskänslan i ljuset. Försöka reda ut var den kommer ifrån. Vad eller vem som bidrar till att den finns där. För det mesta har det handlat om någon pojke och så är nog fallet även denna gång. Jag känner mig inte säker eller helt trygg i det jag och Musse har. Jag känner att han tvekar ibland. Det kan delvis bero på att vi faktiskt inte känner varandra ordentligt än. Att vi fortfarande lär oss om varandra och hur vi funkar ihop. Men främst beror det nog på att han inte riktigt släppt det han hade innan mig. Och det är inget jag bara gissar mig till. Det har han själv sagt. Han har berättat att han saknar det ibland. Saknar henne.
Hur ont det än gör i mig att höra det kan jag förstå. Jag förstår att han saknar. Jag har inte varit i exakt samma situation men vet hur tomt det kan kännas, hur mycket man kan sakna någon/något som funnits där så länge. Som varit så nära. Jag kan göra det än idag, många år senare. Men det behöver inte betyda att man vill tillbaka dit. Och många gånger är det svårt att veta exakt vad det är man saknar. Är det en person eller ett sammanhang? Saknar man tryggheten i att befinna sig i något väldigt välbekant? Något som man kan utan och innan. Frågan är dock hur man kan längta tillbaka till något som man egentligen inte mådde bra av. Till någon som gjorde en illa.
Kanske är det för att det är så mycket lättare att komma ihåg de bra sakerna. Speciellt efter ett tag. När den värsta ilskan lagt sig kommer ofta sorgen och saknaden. När tiden läkt såren en aning och man känner sig starkare igen. Då tror man ibland att saker skulle kunna vara annorlunda. Att det skulle kunna vara bättre. Men det blir väldigt sällan det. Om allt går åt helvete så där riktigt ordentligt, upprepade gånger, så finns det nog en anledning till det. En anledning som förmodligen inte kommer försvinna. Jag hoppas bara att Musse kommer ihåg det. Vi kommer aldrig kunna funka till 100% om han inte kan släppa taget fullt ut.
Jag bestämde mig i alla fall för en sak häromdagen. En sak jag ska göra om det här går åt helvete. Men det är en annan historia och ett annat inlägg så småningom….
Jag gillart
Just nu har vi en Heart vs. Mind-helg jag och Musse. Det innebär bland annat att jag just nu får ligga kvar i sängen och höra honom stöka inne i köket där frukosten dukas upp. Det innebär också att jag inte behövt laga mat eller diska på hela helgen. Efter frukosten idag är det tydligen så att jag ska få massage också. Innan vi åker in till söder för att kollar på True Grit. Igår promenerade vi runt på Djurgården i det fantastiska vädret och avslutade kvällen med ett härligt tvåmannadisco och massa drinkar. Jag har bara en sak att säga om det hela. Jag gillart. Nu frulle!
Heart vs Mind 