queenias

.. för mig har min tro alltid varit livsviktig. Utan den hade jag inte klarat något.

Genom död, genom blod, genom sjukdom har jag kunnat vila och lita till Gud och Jesus.

Dock har detta inte synts något vidare i min livsföring i övrigt.

Jag har fyllt min kropp med tatueringar, varit på klubbar, umgåtts med alla sorts människor men inte kyrkliga.

.. men det värsta av allt. Jag har inte varit snäll mot mig själv eller mina barn. Jag har så fruktansvärt kort stubin och hett temperament så det stör….

Jag tror temperamentet är en konsekvens av allt som mött mig i livet men också en del av min väg framåt till helhet.

Jag gråter varje gång jag slängt ut mig något elakt till min familj, men döljer detta ofta, för vänner och bekanta – tills nyligen.

Numera kan jag inte dölja längre. Jag har börjat svara emot, vara elak även mot andra än min familj.

Är jag elak?

Ja, ibland. Framförallt mina barn. Och omgivningen märker av mitt humör. Ja, ilskan riktar sig ibland mot vänner och bekanta.  Jag tror att den senaste utvecklingen är en helande process. Jag skall bli frisk från min sjukdom – men vägen dit är att säga ifrån till alla som tryckt ner mig. Och då menar jag inte mina barn – men många andra.

Så vart kommer min tro på Jesus in?

Kan man vara starkt troende och ändå bitchig och elak? Jo… svarar jag tveksamt…

Den här helgen förstod jag efter en del incidenter att min tro och Jesu bärkraft genom livet, inte är beroende av min handlingar och ord. Att Nåden som så ofta predikas gäller även en utflippad mamma, som allt som oftast får psykbryt.

Allt hänger samman.

Mitt inre, mina intressen, mitt då, nu, och framtid, är en obrytbar del av mig. Ja, även mina passioner, mina drifter, mina ord – ja allt som en del vill kalla för synd.

Vad är synd?

.. för mig handlar synd endast om att inte lyssna på sitt inre. Att inte lyssna till hjärtat som säger till vad som är rätt eller inte. För mig är synd att vända Gud ryggen, men framförallt att missa målet med livet. Ofrihet är synd. När någon tvingar på människor måsten, förbud och påbud, för att passa in i en färdig mall som kallas kristen.

Och jag har vänt Gud ryggen, men hållit dörren öppen på glänt. Jag har missat målet, men kompassnålen i mitt hjärta har alltid styrt mig tillbaka. Jag har alltid lyssnat in Rösten i mitt hjärta och upplevt ofattbar Nåd.

.. för det handlar inte om hur jag är – men mer om min vilja. Och sedan må människor träta om vad som är synd och vem som är Gud och hur denne är i så fall….

Jag tvivlar ofta på mig själv. På min förmåga. På mitt utseende. På mig själv. Jag skriver inte för att ni skall svara – men du som är så vacker…  för i mitt inre, ser jag en ful kvinna. I mitt inre ser jag en människa som inte är kompetent. I mitt inre ser jag en kvinna som inte duger någonstans….  Så tar jag ett foto, redigerar bort alla finnar – som kommer utifrån min fruktansvärda hudsort, och så har jag lärt mig att le på foton. Vips så är ytan på medan det inre gråter… Samtidigt som jag ofta, ofta, jublar till Gud, över NÅDEN att få leva.  För det ena är inte avhängigt det andra.