Night ride home.

jag går genom centrum och jag tänker att jag äger inte den här platsen längre. förra sommaren var den fortfarande min och jag minns hur det kändes att äga och förvalta den. nu känner jag mig ensam när jag går förbi tågstationen, mataffären och vidare förbi campingen. jag tar genvägen i korsningen där han alltid svängde av för tidigt och hur jag brukade skratta då.

jag ser älven, bergen och den röda himlen som brinner. jag går förbi sjön som ligger spegelblank mellan husen och trädkronorna och de röda husen som reflekteras däri. den efterföljande känslan av flyktig stillhet. den varar så kort tid.

jag tänker på förra sommaren när jag sent om kvällarna brukade cykla snabbt genom skogen med andan i halsen och tårar i ögonen på grund av farten och andra saker. jag kan sakna att cykla längs ensamma landsvägar omslutna av tät och kvalmig granskog. hur luften stod stilla mellan träden och hur jag tänkte att jag kanske var lycklig då.

jag känner doften av nyklippt gräs från gräsmattorna och framför husen blommar fortfarande lupinerna i dikesrenen tillsammans med blåklockor och prästkragar. en katt springer smidigt över vägen med raska steg.

jag går genom centrum som jag inte äger längre och tänker på förra sommaren och hur jag om mornarna for genom ljuset och asfalten och skogen på väg till något som kändes meningsfullt. jag minns det som en lycklig tid. 

det gör mig fortfarande glad.

A young summer's youth.

hej igen.

det är mitt i sommaren nu utan att man riktigt förstod hur det gick till. jag köpte sandaler häromveckan och insåg att juli är en dålig månad för inköp av varor som folk inhandlar redan i maj på grund av solförhoppningar och drömmar.

jag saknar visioner för min strandlook. min bikini, röd- och vitprickig, var i stort sett den enda vettiga bikinin som fanns kvar i hela sundsvall i mitten av augusti förra sommaren, dit jag begav mig i panik då jag insåg att jag inte ägde några strandkläder att prata om.

jag har också köpt solglasögon på lindex i sommar. det tog bara några minuter och gick till så här: jag gick fram mot raden av solglasögon, plockade åt mig de minst fula, provade och såg okej ut, och gick till kassan och betalade.

ibland är jag inte särskilt svår.

det är mitt i sommaren nu och till skillnad från förra sommaren har jag badat flera gånger redan. eller okej, åtminstone två gånger i alla fall och det är ju bättre än ingenting, eller hur.

You're a runner.

hej bloggen, eller vad du nu är för någonting längre. idag har jag sprungit runt en ö i nya skor. de har extra stöd för en hög hålfot, som jag tydligen har. detta tillstånd har jag aldrig vetat om, men det meddelade den där manicken på sportaffären mig i förmiddags. tydligen överpronerar jag också. oj jävlar, utbrast jag när jag fick se bilderna på mina vader bakifrån. när jag frågade tjejen som hjälpte mig om hon någonsin sett något liknande svarade hon att ungefär 60-70 procent av alla löpare pronerar på något vis.

jag tror alltid att jag ska vara så jävla unik.

skorna var för övrigt en födelsedagspresent. igår firade jag min tjugofjärde födelsedag. det var en härlig dag. jag var ledig och solen sken och jag älskar när ens födelsedag infaller på dagar med vackert väder.

för ett år sedan vid den här tiden skrev jag följande här:

idag sov jag i fyra timmar sedan gick jag upp och slängde ihop mina saker i en väska och tog en taxi till t-centralen och hoppade på ett tåg och lämnade stockholm och åkte hem till hälsingland. här är jag nu. här blir jag i sommar. och imorgon är det första dagen på mitt sommarvikariat och jag har en riktigt bra känsla i magen. jag har skrattat mycket den senaste tiden och imorse upplevde jag soluppgången över stockholm och den var vidunderlig och jag har börjat läsa skönlitteratur igen. och klockan är 23.32 och det är fortfarande ljust ute.

ett år senare är jag på samma plats i livet igen. jag ska börja nytt sommarvikariat på måndag, men i år bor jag kvar i stockholm. jag vet inte om jag har skrattat mycket den senaste tiden, men jag känner mig oftast rätt glad. jag vet inte, jag antar att jag är tryggare nu. klockan är 23.20 och det är fortarande ljust ute. i likhet med förra året vid den här tiden har jag börjat läsa skönlitteratur igen. soluppgångarna över stockholm är alltjämt vidunderliga och jag längtar efter att uppleva dem om och om och om igen i sommar.

kram, josefine

Running to the sea.

jag drömmer om ett torp i hälsingland och om färgglada trasmattor över bonat golv och om rutiga gardiner och kandelabrar på slitna träbord. om ångande rödvinsgrytor och jasminris och blåbärspajer och äppelmos. jag drömmer om timslånga middagar. om ett rum med bokhyllor där alla böcker får plats. om lådor med tidskrifter. om bruno mathsson-fåtöljer och mon amie-servis. om kakelugnar och om en vedbod att hämta ved ifrån. jag drömmer om att gå upp tidigt och springa genom skogen och landsvägen bort till sjön och sedan vända. och om tystnad och om lp-spelare och alla skivorna och om en hemmabio med röda sammetsfåtöljer. jag drömmer om en katt som stryker runt torpet och som ligger i mitt knä när jag sitter framför brasan och läser. jag drömmer om hur granarna doftar om hösten och om  gamla bilar och regnvåta ytterkläder och gummistövlar innanför dörren. om en icke-fungerande internetuppkoppling och om kvart i fem-ekot var dag. jag drömmer om en skrivhörna och frilansuppdrag. jag drömmer om att börja sticka, knyppla eller vad som helst som innefattar händer, garn och tygstycken. om pelargoner i fönstren och färska kryddor på köksbänken och om grönsakslandet. jag drömmer om en man som står vid spisen och kokar gröt till mig om morgonen.

jag antar att jag bara är så urbota trött på tunnelbanor. 

Adventures in your own backyard.

det var en lördag och vi skålade i grappa och våra pannor glänste. någon plockade fram sällskapsspel och en annan visade en märklig musikvideo som vi tyckte var rolig. vi åt citrontårta som smakade sommar. jag kände mig glad.

en annan natt tar vi avsked vid tunnelbanan och under våra fötter beter sig asfalten märkligt och det krasar som om där vore snö. men det är inte längre vinter i den bemärkelsen, det är någonting annat. det är bara fasligt många minusgrader. han andas rökmoln i mitt ansikte och jag ber att han ska krama mig hårdare. han gör det, länge. dagen efter är det mars.

jag skrattade mellan t-bana hötorget och odenplan den eftermiddagen. han sa så festliga saker och han ville mig väl. jag visste att han ville mitt bästa och innan vi lade på lovade jag att jag skulle komma och sova på hans soffa innan sommaren. jag sa att den här våren, då ska jag bannemig hälsa på. han skrev i ett sms efteråt att vår tid är nu, eller hur josefine, och jag svarade att det var det, jag gjorde hundra smileys efteråt. det tog udden av allvaret.

det snöade och blåste hela den dagen och nästkommande dag. det kändes som att jag inte skulle överleva fram till sommaren, det kändes som att jag skulle gå sönder långt innan dess. det var flera hundra minusgrader trots att vårfåglarna kvittrat i flera veckor. en dag var det april och solen sken och jag tänkte att jag kanske orkade. 

jag köpte färgglada vitaminbrukar på apoteket. om morgonen drack jag färskpressad apelsinjuice. minst fem skratt om dagen tvingade jag mig själv att genomlida. jag googlade saker som: "bli pigg, tips" och "mat med mycket c-vitamin, lista".

jag antar att jag kämpade för överlevnad.

Summer 78.

synonymer till livstecken: hälsning, brev och livsyttring.

jag försökte med allt den våren.

jag ägnade mig också åt följande aktiviteter: skrik genom brevinkast, förföljelse i kollektivtrafiken, fem miljoner telefonmeddelanden, noggranna internetsökningar, upprättelse av lämpliga vänskapsrelationer, självsvält i hopp om uppmärksamhet, anmärkningsvärda tider på milen, försök till telepatisk kontakt, skrik i skogen, jakt efter dolda budskap i litteraturen, analys av tidigare skickade meddelanden.

jag gjorde allt. ändå kände jag mig inte levande.

Oh lord.

jag dricker kallt och sött vitt vin på en bar med stenbänkar och utanför är lördagskvällen kall och flera hundra kilometer asfaltsväg med gråa snöhögar utmed sidorna som är redo att ta en därifrån. jag söker efter färdbeskrivningar i någon app som fungerar dåligt och jag tänker att det är väl typiskt att tekniken ställer till det när man letar efter potentiella flyktvägar.

vi beställer in mer vin och kaklet skimrar av tända ljus och bländande leenden och en hand läggs på mitt lår och någon skrattar in i mitt öra och säger att jag är fin ikväll. i högtalarna spelas den där låten som jag hört på andra barer och med andra människor under andra förutsättningar för flera år sedan. allting är ändå samma.

samma vin, samma kyliga vind medan någon bjuder på cigg, samma toalettkö, samma förhoppningar, samma grusade jävla drömmar, samma enträgna försök att skratta obehindrat i flera timmar.

det gör ont i käkarna i flera timmar efteråt.

Rave on sad songs.

hur allting kändes som en sista gång trots att de inte var det. hur ont det gjorde överallt, hela tiden. jag låg vaken om nätterna och stirrade skräckslaget ut i mörkret.

imorgon, då känns allt bra igen.

jag målade upp drömscenarion i mitt huvud om och om igen. alla påminde om varandra. alla följde samma likartade dramaturgi. alla var enkla och tämligen realistiska.

där är bussresan när jag skrattar och mitt ansikte reflekteras i fönsterrutan, där lagar vi pannkakor och ser lyckliga ut under köksfläkten medan stekoset stiger runt oss, där är min lugna panna under ljusa täcken om sommaren, där organiserar jag om bokhyllan för tredje gången bara för att en viss bok måste passa in i sammanhanget, där är min kropp i vattnet som glittrar förlåtande, där är mina händer mot skulderbladen den natten och flera efter den, där är molnfria himlar och allt annat som fick mig att somna.

egentligen hade jag ju bara längtat efter någon att steka pannkakor med.

Never let me go.

han sprang så skört genom morgonljuset och genom parken genom tunneln över bron. hans käkben kändes som knivhugg i medvetandet och sedan en tid tillbaka ringde han om nätterna bara för att ha någon att andas med. tyst nu älskling, sade han så snart jag hade svarat.

in och ut, in och ut, in och ut.

jag låg i mörkret och hörde hur hans andetag förändrades. det kändes besynnerligt men efter några nätter så var det som att jag inte kunde leva utan de där icke-samtalen.

in... ut...

hans fötter mot astalten när han fortsatte att öka hastigheten och hur hans armar rörde sig längs med hans kropp. jag slutade aldrig fascineras av hans förmåga att förflytta sig mellan platser.

tyst nu, älskling. han sade det tyst, nästan vädjande. snälla var nu tyst. 

jag föreställde mig hur hans ansikte såg ut när han bad mig att sluta prata.

50 words for snow.

januari är helveteskyla och isande vindar under kappor och tunna strumpbyxor trots att jag borde använda långkalsonger och klä mig varmare och trots att jag borde göra en massa saker så gör jag det inte.

jag går genom en morgon och över två broar och ljuset är skört och det är en torsdag av hundratusen likadana dagar av dyrt kokkaffe på innerstadsfik, kliande halsdukar (jag klädde på mig till slut) och missade samtal från avlägsna vänner och några myndigheter. 

om dagarna ägnar jag mig åt överlevnad. det sker genom främst två saker. 1) varma drycker. 2) återfuktning. jag köper oljor för femhundra miljoner och jag återfuktar och ligger insmord och är kanske lycklig medan radion erbjuder sextio minuter stillhet. 

till detta en kopp varm dryck. grönt te, chai, rött te, blåbär, örtte, kamomill. jag är inte särskilt kräsen dessa dagar och dricker det mesta som är varmt och snällt och när jag går utanför dörren är det varmt i min bröstkorg i kanske tre minuter i alla fall.

(jag vet inte om det beror på den varma drycken, men i brist på annan förklaring tolkar jag det så) 

det är januari. jag ser till att överleva.

I don't feel it anymore.

han sa det på en onsdag och dagarna efteråt passerade i ett töcken. första dagen började jag gråta flera gånger, andra dagen kunde jag inte somna utan låg vaken och stirrade livrädd upp taket i flera timmar. när tredje dagen kom hade känslan övergått till ett mörkt jävla hål av ångest i bröstkorgen och jag gick inte ut på hela dagen.

det kändes som att jag aldrig någonsin skulle bli glad igen.

känslan gjorde mig inte ledsen, snarare nollställd. jaha, det är så här det kommer kännas från och med nu. det är så här likgiltighet känns. det är så här det känns att inte kunna andas.

det värsta var att innan han berättade det hade jag redan bestämt mig. flera veckor innan hade jag bestämt mig för att det fick vara nog. jag orkade inte längre. men så fort han hade yttrat orden vändes istället allt till det motsatta.

jag antar att allting förändrades i samma stund.

The will to death.

jag vet inte vad det var för något, men jag var inte särskilt lycklig men inte heller ledsen. jag var mest jaha, jag känner typ ingenting och juli går mot sitt slut och dagarna passerar och jag hinner inte med.

sedan en tid tillbaka sov jag oroligt igen. nätterna var varma och kvava och jag låg vaken i timmar och tänkte på älvar, stockholm och tåg. jag vaknade och kände mig stundtals harmonisk. andra dagar kände jag mig illa till mods och jag hade sedan en tid tillbaka slutat att hoppas på en förbättring. jag tänkte att om jag överlever den här känslan av meningslöshet så överlever jag allt. 

och samtidigt flyttade alla ihop och alla hade planer och visioner och åkte på semestrar i varma länder med turkosa hav. alla såg lyckliga ut på bilderna och alla skrev glada saker på facebook om ledighet och kärlek. 

jag klickade mig igenom vänners semesteralbum och när jag hade avverkat flygresan, första natten på hotellet, de obligatoriska strandbilderna och middagarna på någon rustik restaurang med tända ljus och rödvin och frukosten på balkongerna så kände jag hur ett stort och mörkt hål växte inom mig. 

jag vet inte varför. jag kände mig bara så jävla ensam.

Who am I to say.

Jag minns första gången jag insåg att jag inte var kär i honom. Det var en tidig vår, kanske sen mars. Det var då rakt inte april än eftersom isen låg fortfarande på sjöarna och jag hade ännu inte börjat längta bort.

Vi låg i hans säng och utanför for långtradare förbi i en hiskelig fart och i hans fönster stod ledsna pelargoner och på mattan låg mina långkalsonger som jag hade tagit av mig en kort stund innan.

Jag minns hur hans händer var varma mot min mage och hur han andades in i mitt hår. Hur han mumlade saker som jag inte riktigt lyssnade på. Jag sa bara mmm och okej och jaså där ser man och stirrade upp i taket. Han hade haft en lampa där förut men den hade visst gått sönder och sedermera tagits ner.

Om natten lyste gatbelysningen in i rummet och jag minns hur hans armar höll mig och hur hans tunga andetag kändes mot min nacke. Jag kommer ihåg hur jag aldrig kunde somna och istället låg jag vaken och tittade ut i mörkret. Bokhyllan, de två tavlorna, soffan, teven, golvlampan, den runda mattan.

Jag lösgjorde mig från hans famn och gick fram mot fönstret. Jag stod där länge och det såg så kallt ut där utanför. Flera minusgrader. Skönt. En man gick längs trottoaren nedanför och hans andetag blev till stora rökmoln. 

Jag var också tvungen att gå. 

I en hög på soffan låg mina kläder och jag tog på mig dem. Sedan plockade jag min kappa i hallen och öppnade tyst ytterdörren. Jag kommer ihåg hur utomhustemperaturen fick mig att hämta andan när jag kom ut från porten. Hur det tog flera steg innan jag kunde andas normalt.

Det var näst sista natten vi sov tillsammans.

Middle of the bed 2.

jag minns hur hans skägg kändes mot min bröstkorg när han vilade sitt huvud där. hur hans handflator var varma och barmhärtiga mot mina lår under täcket. utanför var det julinatt och ännu var nätterna ljusa och evighetslånga.

hans varma andetag  i mitt öra sekunderna innan han somnade. 

jag låg vaken länge och tittade upp i taket och jag tänkte att så här nära kommer han aldrig vara någonsin igen.

jag kände ingenting. 

Middle of the bed.

när vi ligger i hans säng och det kanske är mitt på dagen eller en eftermiddag. jag vet inte för klockslag blir aldrig så oviktiga som när jag är tillsammans med honom. han har dragit ner rullgardinen för solen sken rakt in i mitt ansikte och nu delar vi kudde och ligger så nära att jag andas mot hans kind och öra.

han säger något men jag kommer inte ihåg vad, jag minns bara hur det kändes inuti mig. hur lycklig jag var. hur varm och solig hela världen kändes.

det varar så kort tid.

utzoomning, i dörröppningen. hans ryggtavla som är vänd mot kameran, och sedan hur han reser sig upp och hämtar något, kanske ett tuggummi, och går och lägger sig igen. ljuset i rummet. mattan som ligger i oordning på grund av hastiga rörelser. 

mina händer som krampaktigt håller om honom. 

Shuffle mountain.

det var någon där. vad fina ni är. kram på er.

testing 1, 2, 3.

hallå internet, är det någon som är kvar?

jag stängde ner den här bloggen ett tag eftersom att jag var tvungen. förlåt för att jag inte meddelade det utan bara försvann. nu är det 2013 och jag längtar efter att skriva igen.

kram på er, om ni finns där.

Don't forget.

jag stannar vid vasaparken när jag går förbi där om kvällarna och ljuset från strålkastarna runt planen är magiskt och jag kan inte sluta stanna där. jag står där länge och det är mörkt på riktigt nu utan att man riktigt förstod hur det gick till. förtjusta rop och lite mer upprörda hörs på håll och sakta börjar jag röra mig framåt. hela tiden har jag blicken fäst på rektangeln av ljus och hela tiden känner jag hur hjärtat slår slår slår. det bultar i bröstkorgen och jag kan inte sluta tänka.

jag tänker på bilfärder genom samma mörker men utan någon belysning att tala om. varma magar och lår som trycks mot varandra när inte orden räcker till. breven som jag aldrig skickade. jag tänker på tidiga mornar när jag for genom bergen efter att ha sovit med honom i kanske fyra timmar. hur ljuset betedde sig när han tog min hand på bussen den där dagen i mars. när han ringde och inte sa något mer än förlåt.

jag tänker på många saker och plötsligt har jag gått förbi vasaparken och jag fryser om mina händer när jag skickar förtvivlade sms till alla som inte vill lyssna.

fotbollsspelarna hinner ikapp mig när de är på väg till tunnelbanan.

det känns som att jag känner dem.

en enkät med josefine.

Vad har du på dig?
 En röd klänning, min brors gråa kofta, vita knästrumpor.

Hur mår du?
 Jag mår bra.

Vad önskar du just nu? 
Att jag fick ligga bredvid min kille och hångla i flera timmar.

Vad har du ätit idag? 
Müsli, yoghurt, extrema mängder svart kaffe, ruccola och diverse grönsaker, jordgubbar och grädde.

Vad ska du göra ikväll?
 Plöja några avsnitt av gossip girl, skriva kärleksbrev, dricka te i sängen.

Vad ska du göra imorrn? 
Imorrn ska jag arbeta på tidningen där jag jobbar. Oklart vad jag ska göra där. Men antagligen bevaka något skoj sommarevenemang, skriva några artiklar, springa genom korridoren, ha disco i bilen på vägen hem.

Och på söndag?
 Vill mysa med kaffe och några vänner någonstans.

Vem saknar du?
 Min kille. Mina journoklasskamrater.

Senaste köp?
 Det var idag. Köpte en jäkla massa äpplen och nektariner.

Vad skrattade du senast åt?
 Bilden av min lillebror när han är typ fem år och ser ut som en äldre herre/en vampyr. Med skjorta och vattenkammat hår. Skrattar av blotta tanken på den bilden.

Vad grät du senast åt?
 Hmm. Det var nog igår när jag skrev ner fina saker som hänt i sommar. Är lite känslig på det viset.

Vem sov du senast med? 
Min kille.

Vad läser du just nu?
 Krig, kvinnor och gud. Biografin om Barbro Alving. Den är fantastisk.

Senast sedda film?
 Gudfadern. Älskar den.

Vilken svordom använder du mest? 
Fan, kuk, helvete.

Vem var den senaste som ringde dig? 
Min bror.

Har du dejtat någon av en annan religion?
 Nej.

Senast 3 inkomna sms?


"PRECIS! Åh, äntligen någon som förstår"

"Men åh, ni kulturmänniskor ska alltid vara så känsliga".

"NY times, alltså"

Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
 “Jag är en man inombords”.

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
 Svenska. Och psykologi. Älskade också att hålla alla möjliga sorters muntliga presentationer.

Vilken är din favoritfrukt?
 Päron, om de är hårda. Annars otrådiga apelsiner.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med? 
Jag blir typ aldrig det?

Vad är du rädd för?
 Att dö ensam med mina katter när det regnar.

En person du tycker är snygg?
 Jag tycker att Eddie Redmayne har något visst.

Blir du lätt svartsjuk?
 Egentligen inte. Men ibland och jag hatar det.

Din favoritkaraktär ur en serie?
 Smith i "New girl". Typ de flesta i "Girls".

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
 Är typ nästan aldrig online där pga ogillar chattfunktionen.

Vilket språk hade du velat lära dig?
 Franska.

Vad för sorts killar faller du för?
 Charmiga och smarta fjällräven-män som uppskattar litteratur. Som tycker om att gå på museum. De ska också tycka om skogen. Och få mig att skratta. 

Vart vill du åka just nu?
 Spelar ingen roll vart. Bara härifrån ett tag. Vill åka på charter för första gången. OBS ej skämt.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
 En vinylspelare. Eller en undulat.

(skrev detta i augusti. publicerade det ej pga oklar anledning. hittade den nu och tänkte: kanske kan det vara roligt med någonting annat.)

What you won't do for love.

vasaparken i september.

först en lördag och barmhärtigt solsken över gräsmattor och gungor och över oss. vi sätter oss på en utsikt över fotbollsplanen och barn och föräldrar spelar för glatta livet där. ett kompisgäng har picknick under ett träd och en äldre kvinna med tillhörande hund slår sig ner bredvid oss. vi dricker kaffe och jag skrattar på riktigt för första gången på länge. jag känner mig trygg med honom. jag har alltid gjort det. vi sitter länge där på bänken och jag vill inte att han ska gå men till slut måste han det. vi kramar varandra hårt och flera gånger på raken innan vi skiljs åt och när han senare sms:ar: jag tycker om dig så sjukt mycket, är det som att mitt hjärta inte vet var det ska ta vägen.

jag svarar: jag tycker om dig sjukt mycket tillbaka.

sedan en måndag och en ljummen kväll och det var längesen det var så milda vindar. längs odengatan sitter människor och dricker vin på uteserveringar och det känns som augusti. den som det inte riktigt blev något av. jag hör ljudet av fotbollsspel på håll och när jag närmar mig ser jag hur belysningen gör planen gulgrön och skenet av lamporna gör vyn alldeles magisk och kornig. jag stannar och tar bilder på det hela men jag lyckas inte fånga känslan.

jag står kvar där länge.

Beach baby 2.

det är en fredag och vi sitter på någon av strandbarerna och nätterna är kvava och jag svettas om låren och skrattar och beställer in mer vin och har utsikt över medelhavet som beter sig magiskt under kvällssolen.

det är en het förmiddag utan luft och utan ork och på vår balkong har vi utsikt över fikonträd och några hönor som pickar lojt i den torra marken och jag sitter där länge på varm plaststol och försöker läsa en och samma sida i en bok i en kvart utan att lyckas.

det är ett medelhav och två unga kvinnor på en plastmadrass och vågorna är oberäkneliga under oss och de slutar aldrig skölja in och vi slutar aldrig att skratta och trots att vi får kallsupar och trots att det är sand överallt så går vi inte upp på ett bra tag.

det är en natt och en strand och en annan av barerna och månen reflekterar sig i det mörka havet och vinden får duken på bordet att röra sig hastigt och de tända ljusens sken fladdrar ihärdigt och jag skickar längtansfulla meddelanden till folk jag saknar.

det är en lunch och sand i håret och sand i bikinin och sand överallt och vi beställer in vatten på vatten och solen är ihärdig nu och vi tittar ut över allt det turkosa och pratar om vinterjackor och om berg och om snö.

det är en morgon och starkt och rätt äckligt kaffe som man bränner sig på och de hemlösa katterna promenerar omkring och tittar vädjande på oss och jag värjer med blicken och tittar upp på himlen och inser att vi inte har sett ett moln på kanske fem dagar.

Loved-up.

jag är tillbaka i stockholm sedan en vecka tillbaka och jag går salig genom vasastan om eftermiddagarna och tittar på husen jag saknat och jag går längs vattnet förbi bron där jag var olycklig och ensam hela mars och jag handlar på samma mataffär och samma apotek och samma systembolag och samma bar och samma åhlens och samma allting och jag kommer sakta tillbaka i mitt gamla mönster.

jag rör mig sällan utanför mitt invanda rörelsemönster. med vissa undantag.

jag lyssnar på mountains crave med anna von hausswolff tiotusen gånger på tre dagar och jag stannar upp vid vasaparken och tittar på de lyckliga familjerna som samlas där om helgerna och jag tänker på att skaffa ett torp i hälsingland.

jag tänker på så många saker och ändå tar jag dem med ro och om morgonen vaknar jag upp till solsken  flera dagar och det gör mig rätt glad ändå och jag storhandlar och säger smarta saker om digitalisering och om litteratur jag läst i sommar och jag kan inte sluta tänka på juli och jag köper en fin och röd almanacka och jag skrattar på bussar.

nu är det visst höst.

Beach baby.

idag åker jag på charter till turkiet. det ska bli ljuvligt.

slut på viktigt meddelande.

Wildest moments.

det var en natt och aldrig morgon och sedan en tid tillbaka sov jag tungt och drömlöst. det var en ganska behaglig sömn och när jag vaknade kändes det som att jag sovit i tio timmar eller fler trots att klockan bara var fem och jag gick och la mig efter midnatt.

det var augusti och jag längtade till hösten.

mitt hjärta slog och slog och slog och jag tittade upp i taket och kände hur någonting rev inuti mig och plötsligt var det morgon igen efter flera nätter. det var redan varmt utomhus och det skulle bli en solig dag. jag brydde mig inte nämnvärt.

helvetesstormar, piskande regn och lågtrycksryggar hade passat min sinnesstämning bättre.

jag åkte till jobbet och sade utan eftertryck och utan att röra en min: god morgon, ännu en härlig dag inte sant.

i köket lutade jag pannan mot kylskåpsdörren och blundande hårt. den var sval och skön mot min brännande hud. 

det var en måndag.

Why I love you.

Synonymer till upprymdhet: stark känsla av lycka, lyckorus, eufori, uppsluppenhet, glädje, munterhet; lätt berusning.


Och du. 

April come she will.

dimslöjorna låg täta över dalgången och asfalten var våt och varm. jag gick sakta genom bykärnan och kände, allt. jag kände glädje, sorg, upprymdhet, lätt berusning, vemod.

jag kände kärlek.

en katt jagade möss i ett dike och tittade med förskräckta ögon upp på mig bakom en ridå av lupiner när jag passerade. en bit längre bort låg en groda med alla fyra benen uppsträckta mot himlen och såg mer levande än död ut men jag gick närmare och såg att den bestämt hade avlidit. påkörd, av hjärnsubstansen att döma.

bergen avtecknade sig dramatiskt mot himlen och klockan närmade sig midnatt. jag skulle hem och lägga ansiktsmask och packa min väska och det var en fredag.

jag uppskattade att vara i den stunden.

en dag låtsades jag att jag var bruno k. öijer

till astrid (innan hamngatan 47)

ensamheten

tre tusen amputerade ben & lealösa kroppar

& de kommer förgöra dig som ammunitionslådorna!

ingen förstår varför sugjobben slutar & ingen vet

var du tog den vägen & du går alltid

på morgonen!

& städerskornas ihoptjänade löner svider i de

mjuka kvinnokropparna mot det kalla linoleum golvet

i en smutsig lägenhet utan nyckel                      utan förtvivlan

& du cigarettröker under en köksfläkt

det är natt och aldrig morgon                      eftersom

att du alltid lämnar mig lösryckt & ensam

innan klockan sex

på morgonen!

reaktionärer & högborgerliga saknar något

& på hamngatan så ser jag                      hand JOBB

alla följer samma mönster, de fortsätter utan stimulerad

respons & de går utan riktning mot ockupationen

& de prostituerades tungor när de ber mig

frigöra dig & de kringflackande vet inte heller

vad som egentligen händer                       känn HÄR

utanför rådhuset står regissörer för att söka sinnesstämning

någon säger: livet är en hora!

& en annan instämmande, viskar

det här får vi göra något på

förnekar! bröstvårtornas uppror i varje mans hand

& de döda höstlövens påverkan på                      prostituerade hjärtan

kullerstenssjälarna samlas till ockupation

& på gatorna märker du förändringens tid

den är nu                       KÄNN                       vårpulsens

bultande slag i tinningen och detta är nu

de inoljade maskingevärens tid

ambulansen, brinner

åker iväg utan oss

vårpulsen i din hals

& det som hade kunnat bli oss

på det smutsiga köksgolvet

Wild tigers I have known.

oförmågan att fungera utan honom. den slog mig så hårt den våren och den efter den. hur mina armar längtade efter att hålla om honom och hur mina fingrar ville gräva ner sig i hans hår. igen och igen och igen. jag skrev listor med alla saker jag saknade: saker som att ha frågesport i hans säng, att skratta i hans volvo, diskutera konst sena nätter och tidiga mornar.

när vi var någonting alla helger en hel vinter.

sedan flera år senare står vi på en åker och det är en natt och jag bjuder på cigaretter som inte är mina och vi faller ner på en fuktig filt och han lägger handen på min kind och säger: du är så jävla fin, vet du det. och han drar mig till sig och kramar mig hårt och jag lägger min hand runt hans nacke där den alltid passade så perfekt och han släpper mig inte på en lång stund och jag frigör mig till slut. 

han säger igen: du är så jävla fin. 

men jag vet inte om jag tror honom och han röker cigaretten och vi pratar om hälsingegårdar, sommaren och om musik men inte något om oss och det är skönt. till slut finns det ingenting kvar att säga och jag vill fråga om vi ska dricka kaffe någon dag och jag vet att han kommer säga ja men att det kommer rinna ut i sanden och att jag förmodligen inte vill dricka kaffe egentligen men att det känns som något jag borde fråga. 

han kramar mig hårt och han luktar rök, älv och sommar. 

jag känner ingenting. 

Naked as we came.

hur händerna kändes mot min hud. hur svala de var mot min nacke mun rygg hals. hur myggen kom in genom den öppna fönstret. hur tysta och varma andetagen var i mitt öra. vi brydde oss inte om några mygg. kryp in här sa han och öppnade upp täcket och jag kröp in.

The limit to your love.

jag var så lycklig då. hela den dagen och dagen innan. jag log mycket och skrattade mjukt och länge och sa: vilken härlig dag det är, inte sant. och jag menade det.

på vägen hem föll regnet och jag brydde mig inte. det är ett tydligt tecken på min lycka. när väderomständigheter inte bekommer mig det minsta. mitt hår blev lockigt av allt regn. vi sprang skrattade in till huset.

jag log utan minsta anledning och mitt hjärta kändes lätt. mina steg var också lätta och när jag gick mellan mitt rum på jobbet och kaffemaskinen den dagen gjorde jag små små små hopp.

det var en fredag.

Postcards from Italy

Wild tigers I have known.

små korta fragment av lycka som jag skriver ner på små lappar och lägger mellan sidor i böcker, i almanackan och på mitt golv. hittar också på regelbunden basis lappar i bilen.

så länge jag skriver är allting verkligt. så länge som jag kan skriva det så fortsätter det att finnas. så länge som jag... nej, jag skriver ju faktiskt inte ned allt längre och det finns ändå fortfarande eller hur.

mental anteckning: köp en ny almanacka. 

jag skriver: vaknade klockan åtta och kände mig lätt och lycklig. rättelse: jag var varm också. för det är varmt att dela täcke sommartid. 

jag kan verkligen leva med det.

Write to your brother.

klockan var kanske åtta då och vi hade dansat oss svettiga men inte trötta till techno i ett industriområde i berlin. nu hade vi tagit en taxi till en park där festen och natten fortsatte trots att det var morgon nu.

vi lämnade de rökiga och varma lokalerna. utomhus var ljuset skört och grådisigt. ett stilla regn föll när vi hade hoppat ur bilen och gick över gräset till en plats lite högre upp. med utsikt över den stora gräsyta där morgonpigga löpare och hundägare promenerade över, där satte vi oss.

vi lyssnade på the xx i hans mobil och trots att regnet fortfarande föll så lät han den ligga i gräset. vi rökte cigaretter och klockan blev nio. den blev tio. vi hade inte bråttom.

vi gick vidare till ett fik och åt frukost.

Down the line.

det blåste på ett egendomligt sätt genom träden och lövkronorna avtecknade sig dramatiskt mot natthimlen. duggregnet föll visst då och på höll hörde jag hur tågen passerade bykärnan i en sjujäkla fart.

det måste ha varit godståg för de stannade inte utan for bara snabbt genom landskapet, och sedan efter bara några sekunder var de förbi.

det blev helt brusigt i mitt huvud utan att jag visste varför. bruset fortsatte och det kändes i pannan, hakan, öronen.

jag antar att jag längtade.