Jag läser. Jag hetsäter Dumlekola. Jag…ja vad gör jag? Allt är suddigt just nu. Tårar, ilska, trötthet. Känslan av att ligga på golvet och darra efter att ha blivit tömd på allt. Det finns ingen luft, inga andetag att ta. Det är tomt. Hjärtat slår fortare, långsammare, i otakt. Jag är rädd, avslöjad, avklädd inför granskande ögon. Vart ska jag ta vägen? Det finns ingenstans att fly. Jag går, halvspringer, med musiken bultandes i bröstet, men det är inte tillräckligt, kan inte komma undan. Hur skingrar man ångesten när utväg efter utväg tas ifrån en, hur lever man sitt liv? Jag kastas mellan hopp och meningslöshet, känner, tänker, faller och reser mig igen. Men är det värt det? Det funderar jag på idag, om det är värt kampen, om det finns något i livet för mig. Och jag dukar under för misstänksamhet och tanken på att världen skulle vara en bättre plats utan mig. De säger; ”varför ser du inte i spegeln den fina, vackra människa som vi ser? Hur kan du vara så blind?” Jag svarar; ”jag vet inte. Jag kan bara inte tro”. ”Så du säger att vi ljuger?”, ”Nej, jag säger att jag inte tror på er”. Det är skillnad, tycker jag. Jag vet inte om de håller med, bryr mig inte heller.
Dagens KP-samtal var jobbigt, ett korsförhör, ett rotande i mina innersta blodbanor, och jag tvingades förklara, berätta, blotta. Tvingade mig själv att försöka vara ärlig och jag ångrar det, ångrar det för att ångesten pulserar och tankarna fladdrar. Ångrar för att jag är rädd. Inte vet hur de kommer förvalta mina ord, om de stannar eller försvinner eller låtsas som ingenting. Kommer de att berätta för alla? Kommer det synas i deras ögon, eller i mina? Kommer jag aldrig mer kunna smita? Är jag fastkedjad vid min sanning, eller kan jag fly? Jag står still, med fötterna nedsjunkna i leran, kommer inte loss. Kvicksand.
Jag försöker förklara min ilska, min irritation, min ångest. Försöker förklara relationerna. Vi pratar om hur jag tar hand om det lilla barnet Therese, som trotsar och skriker eller klänger sig fast. Det lilla barnet jag skadar genom att fly som jag gör. Gömmer mig bakom skyddande ben trots att dessa ben skälver och skälver precis som jag. Det krävs så mycket skådespeleri för att klara av, så mycket lögn för att verka normal, det är fusk och kamp och blodspilla. Det är svårt nog som det är. Och jag sitter där och ler och ler och ler, och det är uppriktigt ibland, ibland inte, men det är en väl beprövad försvarsmekanism; det där att skratta bort både stort och smått. Att alltid le.
De säger; ”du är inte här för att tillfredsställa eller roa oss”, jag vet det, men försöker ändå. Försöker bry mig om, ta hand om, få att skratta, fastän det är deras jobb att vårda mig. De säger att jag får uttrycka mina känslor, alla sorters känslor, om jag håller mig inom gränserna. Jag säger att jag inte kan. Rädd att visa uppriktiga känslor (varför?), rädd att förlora kontrollen om jag börjar. Att inte kunna sluta. Jag trycker undan, föser bort, låtsas att det inte finns. Jag försöker vara så stark och stor och duktig. Så förbaskat trevlig. Det är patetiskt eftersom alla redan vet att jag är här för att jag inte mår bra, men jag gör ändå. Försöker. Ler. Är så mild och snäll mot allt och alla. Det finns väl inget ont i henne, sägs det. Men jo, det finns det. Det pyr djupt inuti.
Dumlekolorna tar slut, jag känner mig fet, ful, äcklig. Det finns inget stopp på självföraktet, så väl ingrott som leran på en vit tröja, känslan av misslyckande. Att inte vara värd att leva, att finnas till, att luften blir förpestad där jag går. Är det att tänka högt om sig själv? Kanske en brutal egoism. Jag måste ut snart igen, gå mina steg, traska samma vägar om och om igen, utan slut. Musiken dör ut i mina lurar, men jag klamrar mig fast, orkar inte, rädd för allt utanför. Stänger in mig med Winnerbäck och klumpiga skor på den krossade isen. Jag har sett träden, jag har sett husen, jag har sett asfalten skymta under snö och grus. Jag har hört motorvägens ljud alla tider på dygnet och lyssnat till fåglarna som kvittrar i träden. Men inte duvan, den har inte börjat än, jag tänker att jag väntar, väntar tålmodigt på mitt vårtecken. Inte än, kanske snart. Och jag undrar om deras läte kommer betyda någonting, om isen och snön kommer smälta också i mig. Jag funderar över våren och de känslor den brukar väcka i mig. Försöker att inte ta ut någonting i förskott, men det är jävligt svårt att vara i stunden, i nuet. Att bara vara. Kan inte. Tror jag.
Åh, alla dessa ord. Dessa ord som bara vill ut och ändå inte säger någonting. Vad får du ut av detta? Du som läser; vem är du? Jag blir misstänksam och orolig, vill veta. Det spelar egentligen ingen roll, vem som helst är välkommen när man valt att skriva öppet, men jag blir så nyfiken på vem det är som vill läsa mina ord. Eller kanske undrar jag mest om det finns någon över huvud taget som läser? Alla har rätt att vara anonyma, att inte lämna avtryck, bara läsa. Gör det själv. Men du kan väl säga hej? Ett litet pip? Kanske avslöja dig. Om du finns. Jag känner mig så ensam. Känner själv hur löjligt det låter, men ändå, uppriktigt. Hej, från mig.
Maria Therese 