Cliff Richard & The Young Ones - Living doll

Cliff Richard & The Young Ones - Living doll
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: WEA
B-sida: (All the little flowers are) Happy
När jag nu då har dryftat ämnet välgörenhet och musik så varför då inte löpa linan ut och skriva om en av de mer udda utgåvorna i genren. 1986 så skapades Comif Relief av komikerna Richard Curtis och Sir Lenny Henry med syftet att med hjälp av humorn dra in pengar till välgörande ändamål. 1986 så var en av dom mest populära komikergrupperna i England de galna karaktärerna i serien "The Young Ones" (som fick titeln "Hemma värst" i Sverige) som följde fyra anarkistiska helt olika ungdomar och deras problem med sin hyresvärd och dennes familj. 

Hopp tillbaka till 1959 då filmen "Serious charge" spelades in, med Storbritanniens evige tonårng Cliff Richard i en mindre roll. Till den filmen så skapades låten "Living doll", en låt som Cliff från början inte alls ville spela in på grund av låtens stil. Men låten spelades in i alla fall och blev en stor hit. Sen kanske inte låten har åldrats jätteväl textmässigt om man ser till idag och känns väl inte heller som något som egentligen borde ha passat den prydlige och snälle Cliff Richard. 

Men 1986 så kombinerade man denne sjungande svärmorsdröm med vilddjuren i The Young Ones för att sjunga denna låt för Comic Relif och resultatet blev att den nya versionen nådde samma plats på englandslistan som originalet, första plats. Det intressanta här är att serien då redan hade varit nerlagd i England i två år och serien av slutades med att gänget dog i en bilexplosion.
     Och den lite tvivelaktiga delen i texten tas faktiskt upp i låten:
"I still think locking girls up in a trunk is politically
unsound."
"It's only a song, Rick."
"Well, I feel sorry for the elephants."
Ha ha ha! 

Rent musikaliskt skiljer sig inte originalet och 1986-versionen nämnvärt mycket, utan skillnaden är förstås att Mike, Nigel, Rick och den evigt gapige Vyv, genom ljudeffekter, gör allt för att störa och stöka i skivstudion medan Cliff sjunger låten innan dom kommer samman i en redig allsång. Jag har aldrig varit ett stort fan av The Young Ones, det lilla jag har sett av den, den är lite väl stökig för min smak, men den här versionen sticker ut så otroligt mycket att den faktiskt blir kul, och att det är en välgörenhetslåt märks inte ett spår. Men den är förmodligen något som fick flera av dom som gillade det stillsamma och lalliga originalet att höja på ögonbrynen, och det känns som om det kanske är bra om man har hört originalet eller känner till "The Young Ones"-serien något innan man hör den. Men kontrasten mellan stilarna, den stillsamme Cliffs "gulliga" låt och det överdrivet galna i seriekaraktärerna är likväl riktigt underhållande. Det här känns ju inte som urtypen av låt som ett gäng anarkistiska ungdomar skulle gilla egentligen. Och man tog också en 50-talsklassiker, förde fram den till en helt ny och yngre publik och gjorde den till en smått sensationell hit i 80-talets mitt. Som välgörenhetslåt är den i alla  fall helt klart något utöver det vanliga.

Krönika: Välgörenhetsmusik - då, nu och framtiden

För ett tag sen så satt jag på en Youtube-stream och samtalet gled in på huruvida välgörenhetsgalor liknande Live Aid skulle fungera idag. Just den frågan ska jag ta upp mot slutet. Men jag känner att det är ett perfekt tillfälle att titta på olika välgörenhetslåtar som får folk att skänka pengar till höger och vänster och utvecklingen för genren Välgörenhetsmusik. Man kan ju tycka att genren för en tynande tillvaro idag i den allt mer självcentrerade digitala tiden, och visst är det väldigt sällan numera, annat än möjligen vid jultider, som välgörenhetslåtar blir massiva hits. Fast dom görs ju fortfarande. Det var en massa låtar som kom ut under 2020-2021 till förmån för COVID-offren, men hur många COVID-relaterade låtar kan ni egentligen? Sen kan man ju fråga sig, vad räknas till en välgörenhetslåt egentligen? Måste det stå uttryckligen att låtarnas överskott går till ett specifikt projekt eller räcker det att man protesterar eller gör en låt med ett budskap, för i så fall var ju egentligen hela flower power-rörelsen eller proggeran under 60- och 70-talet en enda stark välgörenhetsperiod inom musiken? På den tiden så kände man för en sak, gjorde en låt om det och släppte låten, punkt. Sen var det oavsett om det handlade om Vietnam, miljön, rasism eller kärnkraft, och det var långt ifrån alltid som det var en organisation bakom.

Annars är väl 80-talet den period man förknippar mest med välgörenhetsmusik. Det man främst tänker på med den tiden är förstås Live Aid, Band Aid, USA For Africa och alla låtar som protesterade mot Sydafrikas apartheidssystem. När dessa blev massiva succéer så ville alla haka på förstås. I England så har komiker sen 1986 ställt upp för projektet Comic Relif, där man också har samarbetat med olika artister på platta. Det har ju gett oss hits som Cliff Richard & The Young Ones version av Cliffs

"Living doll", Bananarama & Lananeeneenoonoos tolkning av The Beatles "Help" och Kim Wildes rockande runt julgranen med Mel Smith. Det som är gemensamt för dessa tre är att det är tolkningar av gamla låtar som går sin egen väg utan att skriva folk på näsan. Väldigt många av dom här välgörenhetslåtarna från den här tiden är av modellen "Samla random artister, sjung fint tillsammans om att alla ska hålla ihop och hjälpa och ha en storsvulstig ballad" och dessa tenderar till att bli väldigt överdrivet högtravande. Sen finns det förstås undantag, som Band Aids "Do they know it's christmas" som med en snillrik och fantastiskt sound signerad Midge Ure lyckas göra något stort, trovärdig och magiskt av låten och budskapet. Synd bara att låten samtidigt är ett bevis på hur utarmad själva genren välgörenhet och musik till slut blev, när man till 40 års jubileumet gjorde en remix och mashup av dom tidigare versionerna istället för att göra något nytt av det. 
     En del av apartheid-låtarna som kom under 80-talets mitt var också låtar som vågade göra något eget och kul av välgörenhet. Som Little Stevens projekt Artist United Against Apartheids "Suncity" från 1985 som med en nästan partyaktigt discorock-sound stegade långt ifrån det storsvulstiga och bankade in budskapet i huvudet med liv och rörelse. I Sverige hade vi ju också en liknande idé med Svensk Rock Mot Apartheid och "Berg är till för att flyttas". Samtidigt har Sverige varit ett land vars försök att haka på 80-talets hjälptrend mer blev desperata kopior som man idag skrattar åt, än något eget och speciellt. Som hårdrockarnas horribla egna hjälplåt mot Afrika, Swedish Metal Aids "Give a helping hand". Vad var det egentligen?!?! Och ju längre tiden gick, ju mindre världsliga blev ändamålen och därmed blev låtarna vattnigare och ointressantare.

Sen kom 90-talet och alla stod funderande "vad hände egentligen?". Visst gjordes det låtar för att skänka pengar, men vurmen dog och 80-talets välgörenhetsperiod hånades stort i medierna, som så mycket annat från det decenniet. Som om man ångrade att man gjort detta, vilket man kan

fundera över. Även om man inte gillar låtarna eller att det blev mer en trend att hjälpa än att man med hjärtat ville ge pengar så måste det ju vara bra att det kom in pengar till folk som hade det svårt, lite oavsett vad man gillar decenniets musik?! Detta leder ju alltså diskussionen osökt in på hur äkta allt detta är, eller var. Det har ju pratats om artisterna bakom USA For Africas "We Are The World", att majoriteten av artisterna gjorde detta bara för att synas och för att det var bra för karriären, inte främst för att man fått en väckarklocka av alla bilder på svältande barn i Etiopien med flugor runt munnen. Och om det är så det vet bara dom deltagande själva och det får i så fall bli deras samvete. Men förhoppningsvis så hjälptes Etiopiens befolkning något av intäkterna från låten och allt runt om kring den och det är väl det viktigaste.
      Det är alltså bra att dessa låtar och viljan bakom dom har funnits och finns. Sen kan man fundera om man vill på om en låt med ett budskap nödvändigtvis måste låta som en religiös allsångspsalm som alla ska sluta sig till. Det går att göra välgörenhetsmusik med lite fantasi och tanke också.

Så då frågan från i början, skulle det gå med ett Live Aid idag? Jo, men visst skulle det säkert fungera, dock beroende på hur det görs, varför det görs och av vem det görs. 2005 gjorde Bob Geldof en fortsättning på Live Aid med titeln Live 8 och två år senare anordnades Live Earth av Kevin Wall och Al Gore och man kan säga vad man vill om dessa tillställningar i efterhand, men dom var välbesökta, välsedda, välbevakade och hade mängder av dom största artistnamnen. Jag tror att sätter man upp en stor välgörenhetskonsert och det är ett trovärdigt namn som har anordnat allt till en viktig fråga och som man vet verkligen står för det som allt handlar om och man har dom rätta namnen på scenen och rätta mediabevakningen så kommer folket. Och ämnen till arrangemanget saknas det ju inte direkt. Sen får man ju inte glömma dock att numera är nästan all musik digital och slit och släng och i Facebook, reality seriernas och Youtube-influensernas ego-era så det gäller att människan fokuserar på att det här är på riktigt troligtvis med riktig musik till ett riktigt budskap. Det gäller också att artisterna, folk runt om dom och skivbolagen anammar budskapet och vågar släppa självcentreringen till sin egen karriär och sina pengar och inser att man då måste gå in för detta och göra det mer live. Visst, att stå och titta på olika DJ's som står vid en dator och viftar med armarna är lite av nutidens live för många, men det behövs något som sticker ut och varför inte en stor livekonsert till live musik. Det kanske bara är drömmande från en motströms individ, men erkänn att det vore häftigare och ge mer. Det skulle vara bättre och starkare i alla fall än att sitta vid laptopen och tillfälligt byta Facebook-profil till något passande för att visa sitt deltagande. 

Nytt i samlingen BONUS - 78-varvsspecial!

Det är ju inte så ofta jag hittar och skriver om 78-varvsskivor så när jag till sist hittar en riktigt bra antal med jazzstenkakor för ett löjligt billigt pris så känns det helt rätt att ändra på det och göra en liten specialversion av Nytt i samlingen. Den här ska alltså inte ses som en helt ny artikel i serien utan en liten bonus! Tre stycken blir det och dom är av olika härkomst och stil. 

Peter Rasmussen  Kvintett - Lime juice/Song of the night
Utgivningsår: 1944
Skivbolag: Sonora Swing

Dansk jazz har haft flera framgångsrika namn i hemlandet, men det slutar ändå att med att man i stort sätt bara minns violinisten Svend Asmussen. Ett namn som är tämligen bortglömt är trombonisten Peter Rasmussen. I början av karriären så spelade han en del med sin kusin Kai Ewans orkester, men åkte till USA och fick en hel del lektioner av Mif Mole. Under andra världskriget så hade han egna orkestrar som spelade både jazz och schlager. En av dom orkestrarna är denna, som har namn som pianisten och vibrafonisten Kjeld Bonfils, gitarristen och klarinettisten Svend Hauberg, bassisten Christian Jensen och trummisen Erik Fredriksen. Det är ska sägas också att det faktiskt inte är första gången jag stiftar bekantskap med denna kvintett, utan jag har en platta med Rasmussen sen tidigare. 

"Lime juice" är en trevlig swing-sak i bästa Benny Goodman-stil som börjar med en sorts afrikansk stil på trummorna och som sen övergår i ett klassiskt och skönt sväng med Rasmussen i full fart med trombonen. Det här är en riktigt bra 78-varvare med bland det bästa dansk jazz hade att erbjuda!



Duke Ellington And His Famous Orchestra - Caravan/Dusk on the desert
Utgivningsår: 1936
Skivbolag: Parlophone

Det finns flera Duke Ellington-klassiker som jag helst av allt aldrig hör igen, "Take the 'A'-tran", "C Jam Blues", "Satin doll" med flera. Sen finns det klassiker som faktiskt funkar än. Dom är inte jättemånga, men "Caravan" är en sån. Låten skapades av Duke och trombonisten Juan Tizol under deras tid i New York och är förstås känd för sin arabiska stil på arrangemanget och Tizols trombon som går genom majoriteten av låten. Ett barn av sin tid, en tid då världen var mycket längre bort än den är idag och det var exotiskt med jazz med lite österländsk touch och Ellington gjorde ju många låtar i den stilen, men den här får räknas som den kanske mest kända. Och jag då som alltid varit en löjligt stor traditionalist vad gäller jazz och inte alls varit förtjust när man går i från svänget har ändå, ända sen jag hörde låten i början av mitt jazzintresse runt 1987, alltid gillat den. Den har en sorts spännande och mysig stämning i sig och i sin skapelse som har gjort att jag lockats av den. Nu har jag den förstås på ett flertal Ellington-utgåvor, men det är förstås riktigt kul att ha den på 78-varv också!
     "Dusk on the desert" kan man då tro på titeln är en sorts fortsättning på "Caravan" i stil, men den är en mer "normal" jazzlåt, fortfarande dock med Tizols trombon i centrum.



Miles Davis And His Orchestra - Budo/Move
Utgivningsår: 1949
Skivbolag: Capitol

Miles Davis "Birth of the cool"-album har återkommit ett par gånger här på bloggen. Dels genom sin första albumutgåva för drygt 16 år sen och dels genom sin CD-utgåva med livekonserten på Royal Roost inkluderad, "Complete Birth of the cool". Jag har också en 45-varvare med låtar från plattan också. Så då fattas det väl bara en sak, original-78:an? Plattan är ju då resultatet av en konsert på just Royal Roost som från början inte alls blev någon succé. Men man fick chansen att göra inspelningar på Capitol och Miles började här samarbeta med arrangören Gil Evans. Det blev därför inspelningar där modernare jazz blandades med element av klassisk musik, samt några stora musiker namn, som Gerry Mulligan, Lee Konitz, tubaisten Bill Barber, Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke. Det här är ju bland det bästa Miles har gjort enligt mig, men det tyckte inte skivköparna då och Capitol blev besviken på att försäljningen inte var vad man förväntat sig och förlängde inte kontraktet med Miles, som gick till Prestige istället. Med åren har dock dessa inspelningar vuxit till den ikonstatus dom idag har.
     "Budo" och "Move" är då förstås ett par riktiga klassiker till låtar, smeksamt och svängigt på samma gång och med ett underbart driv i dom! Visst håller "Birth of the cool" som en stor favorit i jazzsamlingen än och visst låter detta både speciellt och klassiskt på samma gång! Det är en ynnest att också ha låtar från dessa sessions på 78-varvare också!

Madonna - Into the groove

Madonna - Into the groove
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Sire/Warner Bros
B-sida: Shoo-Bee-Doo
Då det talas om att det ska komma ett nytt Madonna-album i år så tar jag en megaklassiker igen, den här gången en låt med nostalgikänsla deluxe! Det låter kanske lite nördigt, men det var den här låten som var "Veckans raket" på den allra första trackslistan som jag spelade in och hörde på. Och jag gillade låten direkt. Vilket härligt drag i låten! Jag klev omgående in i groovet! 

Låten är som bekant hämtad från filmen "Desperately seeking Susan" (i Sverige "Susan, var är du") med Madonna och Rosanna Arquette. Madonna beslöt sig för att använda låten till en dansscen i filmen, men låten hamnade inte på soundtracket, eftersom hon var kontrakterad till Warner Brothers och soundtracket kom ut på ett bolag ägd av Universal. Dessutom kom låten inte ut som egen singel i USA utan var bara b-sida till maxisingeln av Madonnas singel "Angel". Men låten blev ändå en megahit där, efter att man givit ut "Angel"-singeln med båda låtarna krediterade på omslaget. 
     I övriga världen släppte man dock singeln som vanligt och det blev en världshit av gigantiska mått. Med åren har ju då "Like a virgin" blivit låten som den tidiga Madonna ännu är mest förknippad med, men försäljningsmässigt kan man säga att där och då fick hon sin dittills största hit. 

Jag föll alltså direkt för låten och spelade in den vid varje tillfälle. Jag till och med frågade på skolans engelska-lektion vad låttiteln betydde  och min lärare Stellan försökte kämpande förklara vad ordet "groove" betydde. Och ännu så blir jag fylld med stor glädje och nostalgi när jag hör det häftiga introt till den här låten (singelversionen alltså), vilket en 15:e plats på min lista över 1985 års bästa låtar är ett bevis på. Det finns så oerhört mycket bra att välja på när det gäller fröken Ciccones katalog, men bland som absolut högsta är den här ikoniska danspärlan från det gyllene året 1985!

 

Nytt i samlingen - December 2025

The Partridge Family - A Partridge Family christmas card
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Bell
Betyg: 4/5

Det blev ju ingen reguljär recension av en julplatta till jul så det är bättre sent än aldrig antar jag och jag kände inte för att vänta ett helt år till med att skriva om den här. Partridge-familjen från TV har förekommit två gånger förut här och här kommer dom igen med en julskiva som jag hade, trots jag normalt gillar deras light-pop, vissa fördomar kring. Har man hört diverse julplattor genom åren så får man tanken att alla artisters julplattor låter typ likadant med bjällerklang, barnkörer och traditionella stilla arrangemang av dom vanliga julsångerna. Men där fick man! Här hade man skippat alla klyschor och valt att inte gå den lättaste vägen, och det ska dom ha all heder för, även om jag på intet sätt har något emot traditionella jullåtar. 

Som vanligt är det bara Shirley Jones och David Cassidy som är familjens röster på plattan. Dom andra i TV-serien var ju bara skådespelare och ansikten utåt och endast två låtar var med i serien, "Winter wonderland" och "Have yourself a merry little christmas". Resten är nya inspelningar för plattan och på vilket sätt dom gör det. Eller vad sägs om gitarrpop-varianten av "White christmas", lätt den bästa versionen av låten efter Bing Crosby jag har hört? Man lyckas få plattan att både ha ett lätt puder av julkänsla och bjällerklang över sig, men ändå göra något helt nytt av låtar som "Jingle bells", "Winter wonderland" och "Santa Claus is coming to town". Det kan vara en av dom bästa julplattor jag äger faktiskt, så den här blir klart kvar i samlingen! Sen kanske omslaget inte är det tydligaste och bästa jag har sett, men det är en bisak antar jag.



Jimmy Smith - The exciting Jimmy Smith with the Don Gardner Trio
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: United//Superior
Betyg: 4/5

Den här plattan nämnde jag redan för någon vecka sig som en av årets bästa fynd, men det är klart att jag ska ta upp den här också. Som jag redan skrev då så brukade jag ju i flera år hitta minst en platta per år med min hammondorgel-gud Jimmy Smith. Men det senaste åren har det varit en ren ökenvandring där jag bara hittat random samlingar.

Nu är dock torkan över, när jag hittade den här plattan som jag aldrig har sett förr. Smith spelar här med en trio led av rhythm & blues-sångaren och trumslagaren Don Gardner, som Jimmy Smith dock har jobbat med ett flertal gånger förr. Vilka som spelar i trion framgår inte på omslaget, men förutom Gardner finns Al Cass på saxofon och Thornel Schwartz på gitarr. Och även om plattan ibland går farligt nära Don Gardners rhythm & blues-marker så lyfter Jimmy upp plattan som bara han kan och hans och Al Cass samspel tillsammans är riktigt bra! Alla dessa års väntan var värt det för detta är en riktigt bra Smith-platta där trion som spelar med får lysa själva också! Plattan blir givetvis kvar!



Neil Sedaka - The tral-la-la-days are over
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: MGM
Betyg: 4/5

Det här är en platta som nog skulle få alla som minns Sedaka som en ung trånande sångare som sjöng snyftarlåtar som "Oh Carol", "Breaking up is hard to do" och originalet till "One way ticket" att höja lite på ögonbrynen. På plattan innan, "Solitaire", så samarbetare Sedaka med herrar Graham Gouldman, Lol Creme, Kevin Godley och Eric Stewart och samarbetet fortsatte nu också, fast dessa män sen sist hade format det mer välbekanta bandet 10CC. Och visst känns soundet igen, det lite lätt lekfulla, spännande och lättsamma som det bandet hade, även om det emellan åt även låter en hel del Carole King om musiken, vilket är intressant eftersom Sedaka dejtade King i high school och "Oh Carol" är väldigt inspirerad av henne. Och eftersom jag som bekant är ett fan av Carole King så är det inte helt fel att det låter så.

Plattan efter, "Laughter in the rain", som jag köpte först, är en riktigt bra platta, då en överraskande sådan eftersom även för mig var Sedaka förknippad med sina sönderkörda 50-60-talshits och nu gjorde han riktigt snygga och smeksamma poplåtar i perfekt 70-talsstil. Men den här kan jag nog se som ett strå vassare och än bättre, för 10CC har gjort en riktigt bra prodd till Sedaka. Känns låtar som "Love will keep us together" igen så skulle Captain & Tennille göra sin version av den låten till en av deras största hits inte långt efteråt, givandes en redig dos credit till Neil både på omslag och i låten. Så även om han kanske har en lite vek röst för 10CC's stil och avslutande "Our last song together" inte är helgjuten direkt så är låtarna riktigt välgjorda och snygga. Detta är en platta att koppla av till och njuta av i favoritsoffan och den blir klart kvar i samlingen. Dags med andra ord att börja leta efter "Solitair"-plattan nu.



Siv-Inger - Morgon
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Tor
Betyg: 3/5

Lite svensk schlager från 70-talet kanske? Det är ju inte så ofta det får plats i albumformat här. Siv-Inger med efternamnet Svensson slog igen om som 18-åring med den glada melodin "Någon att älska" 1971, men flyttade snart ner till Tyskland för en stor karriär där. Dock släppte hon tre plattor under decenniet här i Sverige och den här är den andra i ordningen. 

Det här är till största delen en snäll och trevlig schlagerplatta med vissa light pop-influenser och Siv-Inger har en klart bra sångröst. Marcus Österdahl har arrat stråkarna, Lasse Wellander spelar gitarr och Maritza Horn finns med på kör. På några få ställen sticker plattan ut med en lite mer funkigare och kanske främst på "Milda makter", men så är det också plattans bästa spår. Sen innehåller den här plattan något något som dom flesta schlagersångare hade på sina album, dels låtarna om fred och frihet och dels en viss uppsjö av försvenskningar. Här är det kanske främst två BeeGees-låtar som tillhör de mest bekanta låtarna som har lånats ut, "Can't get you outta my mind" och "Words", men Siv-Inger gör inte bort sig på något sätt utan lyckas göra låtarna på ett klart bra sätt! Leo Sayers "When i need you" tolkas dock också och den är redan i original en grymt seg låt och blir tyvärr inte så mycket roligare på svenska. Kanske flera av låtarna är lättglömda och få av låtarna är några riktiga klassiker, men det är ändå snyggt, välproducerat och riktigt bra gjort. Det är en trivsam och helt OK 70-talsschlager-platta som blir kvar. 

Krönika: MTV var redan död!

Så här på nyårsdagen, medan snöovädret rasar utomhus, så ska jag ta upp om ännu ett dödsfall, om än ett lite annorlundare. Jag har ju hyllat diverse artister som förtjänar att hyllas på ett eller annat sätt, men här är det mer frågan om nostalgi och varför detta sker snarare än en hyllning. Jag tänkte tala lite om MTV och dess nedläggning av sina musikkanaler i Europa. Japp, man är så upptagen att skrika om att "MTV är död" att man inte nämner med neon direkt att deras flaggskepp, kanalen som nu visar realityserier och annat trams, ännu kommer finnas kvar. Vad M:et i MTV då kommer att stå för kan man fråga sig. Men, vilket som, för enkelhetens skull så benämner jag det som MTV här. Och eftersom jag inte följt kanalen på en hel eon så kanske jag går på eventuella felaktigheter i texten. Men, likväl, jag kollande i morse på ett diskussionsforum på Facebook om 80-talet där man pratade om frågan och mångas åsikter var klara. Antingen så sörjde man sin barndoms kanal som fick folk att upptäcka ny musik på ett annat sätt än bara genom radion och de få ungdomsprogram som fanns i Sveriges Radios tablå. Eller så var det folk som frågade sig gapande:
"Va, finns den fortfarande?!"

Och jag, som det 80-talsbarn som jag är, har lika mycket nostalgiska minnen till MTV som dom flesta andra. När vår lägenhet i Nacksta utanför Sundsvall fick kabel-TV så öppnades en helt ny värld. Efter att Tracks varit min källa till ny musik och SVT varit löjligt snål med fenomenet rockvideor så kunde jag plötsligt höra nya låtar från USA och England redan innan de spelats i Tracks och dessutom se

MTV Unplugged var stort på 90-talet

 videor till dom. Och alla MTV-profiler då, nyhetsankaret Steve Blame, som alltid såg bakfull ut, Tommy Nilssons dubbelgångare Adam Curry med USA's Billboard-lista eller rolige Ray Cookes. 
     Musikvideor för mig har alltid varit långt mer än bara ett PR-verktyg. Det är något unikt och häftigt med att på dryga 3-4 minuter skapa en film till en speciell låt, oavsett om den är i form av en sammanhängande historia, en ren explosion i effekter, någon som står framför en blue-screen och mimar eller är ett liveframträdande. Ibland blir det något helt fantastiskt, som Tears For Fears "Sowing the seeds of love" eller Genesis "Jesus, he knows me". Ibland blir det enormt tråkigt som R.E.M's stentrista stage-dive i "Drive" (bra låt i övrigt dock) eller Womack & Womacks snarkaktiga studiosession i "Teardrops", som alltid fick mig att dö lite inombords när den titt som tätt dök upp på MTV då. Och tittar man på mycket av 70-talets discovideor så är det mycket skrattvärda kultsaker där. Med andra ord, på 80-talet så betydde MTV, samt även dom andra kanalerna som visade listprogram och videor, som Sky Channel, OERHÖRT mycket för en musiknörd som mig! Tro inget annat! Jag spelade in tre videoband med musikvideor mellan 1987-89. Sen flyttade vi i familjen och jag tappade kontakten med kanalen, men då hade musikbranschen och svenska medier utökat sina kontakter med ny musik på ett helt annat sätt.

Men det var en kommentar på Facebook-forumet som slog huvudet på spiken rakt av. En användare skrev:
"MTV var redan död!"
För jag fick tillbaka kontakten med MTV mellan 1999-2000 och kunde se eurodance- och eurotrance-videor och allehanda dansmusik en kort period. Precis innan jag flyttade hemifrån kunde familjen plötsligt få in MTVs nya gulduppfinning, VH1, som visade gamla goda 80-talsvideor! Men sen hände något och plötsligt dominerades kanalen av horribla dokusåpor som "16 and pregnant", "Teen mom" och "Newlyweds: Nick and Jessica" och MTV dog för mig där och då. VH1 och alla andra nischade underkanaler fanns förvisso kvar, men kändes mer som visuella jukeboxar än något för dom som vill ha musikfakta och matnyttigt. Därför så blir jag lite road när jag ser Dagens Nyheter basunera ut:
"MTV går i graven - kommer musikvideon att överleva?"
Hrrm, NEWFLASH: MTV har knappt visat nya musikvideor på mer än 20 år!!!
     Det är lätt att ge skulden för MTVs nedläggning till streamingtjänster och Youtube och andra videokanaler, och jag ska inte förneka att om man kan leta upp sin video själv gratis på Tuben så är gör

Youtube - MTV's undergång?

 det inte jättelätt att skapa intresse för TV-kanaler med random videor av alla slag. Men när nu MTV, Music Television, själva sedan länge dragit ur pluggen på musiken och visar usla tonårssåpor i deras huvudkanal och bara visar gamla videor i sina nischade underkanaler så har man snarare grävt sin egen grav och därmed får ligga i den. Youtube eller inte, personen på Facebook hade rätt: MTV var redan död! Musikvideor har gjorts även efter det på artisternas kanaler, även om dom numera både har formen av en reguljär video, video med fokus på texten och/eller namnet "Official visualizer", och lär nog fortsätta så ett bra tag till. Men anledningen till att videon fortfarande ses som så viktig att man ändå fortsätter göra dom hos artister och skivbolag kan förstås tillskrivas MTV och dess betydelse för branschen, det kan man inte ta ifrån kanalen! Men allt för få, jag, Paramount och tydligen kanalen själv inkluderat, har ju egentligen brytt sig om kanalen och dess musik på länge, förutom för dess rika historia och nostalgi, vilket härmed torde märkas på nedläggningarna igår.

Det är väl en löjligt utsliten klyscha just nu att spela Dire Straits "Money for nothing", men det är ju en bra låt och en kul video och passar löjligt bra in här och nu.

Dom bästa skivfynden 2025 samt Årets låt!

Åter igen är det dags att vända årsblad och blicka mot ett nytt år. Men först är det förstås en titt tillbaka till vad som skrevs i det år som gick. Skivsamlaråret 2025 kan beskrivas som ett rätt lamt år, kanske främst bestående av att andelen ställen att handla skivor här i stan numera inte är jättemånga, i alla fall om man förväntar sig dom ska sätta ut nytt hela tiden. Man börjar kunna skivaffären och dom två största och närmaste second hand-butikerna vid det här laget, samt skivmässa två gånger om året. Det har inte varit så mycket som har stuckit ut utanför ramarna i år, utan det mesta har varit lite av samma samma. Men helt uselt har det förstås inte varit. Det har förekommit en del riktigt spännande saker och i sedvanlig ordning har jag rangordnat dom tio bästa fynden för i år. Som vanligt är det inte alls omöjligt att dom som jag inte har skrivit om än dyker upp så småningom. Förstås så blir det även en titt på årets bästa låt! Därmed är det dags att göra bokslut över år 2025! 

10 Bix Biederbecke - The unheard Bix

Något som jag velat hitta ett bra tag är plattor med Bix Biederbecke som spelar tidig dansmusik i en sorts pre-storbandstappning. Den här hittades i början av året och innehöll det mesta jag ville ha, Bix, Jean Goldkettes orkester och/eller Paul Whitemans band. Det är storbandens tidigaste tappning och det är riktigt snyggt, maffigt och välarrangerat, precis som jag ville ha det! "The undheard Bix" är nu heard och jag gillade det jag hörde väldigt mycket.

9 Billie Holiday 1933-1942 - The Jazz Collection (3CD)

Jag erkänner att jag inte är den som lyssnar allra mest på Billie Holidays katalog. Ju senare inspelningarna blir ju knarrigare blir rösten och ju svårare får jag för den. Enligt mig finns det bättre röster än Billie, som Ella, Sarah Vaughan och Monica Z, för att nämna några. Men därmed inte sagt att jag inte kan lyssna på hennes tidiga alster med Lester Young eller Teddy Wilsons orkester. Och hittar jag en trippel-CD-box med Lady Day's bästa år så köper jag förstås den, även om utgåvan är en box från italienska Giants Of Jazz. När Giants Of Jazz sätter ihop boxar så består dom oftast av tre enskilda plattor från deras katalog som dom tvinnat ihop till en stor utgåva. Det är inte några extra utgåvor, ett eget tema eller en speciell udda box. Men likväl är det en box med riktigt bra musik med dom allra bästa musikerna, en CD med random band där Lester Young spelar med, inklusive Billies egna band, som jag inte har en  något med, en CD med Teddy Wilsons band och en med mer Billies band och annat. Lagom osorterat innehåll, men ändå klassisk jazz från de åren då Billie Holiday var som bäst enligt mig!

8 

Betty Everett - Happy endings

Betty Everett är främst känd som kvinnan som först populariserade "The choop choop song (it's in his kiss)" en gång på 60-talet, men som sen hade problem att hitta nya liknande framgångar. Den här plattan var hennes sista innan hon la karriären på hyllan och var arrangerad och producerad av en musiker som jag plötsligt under sensommaren hittade en hel del med, Gene Page. Inte långt utanför den här listan hamnade hans platta med forne Spinners-sångaren G. C Cameron, men ännu starkare var arbetet han gjorde med Betty på en platta som är fylld med smekande, sköna och vackra ballader och soulpärlor! Jo, visst är den här sista plattan med Betty Everett inte bara ett av årets bästa skivköp, utan även ett av årets guldkorn bland soulfynden, en underskattad klassiker!

7 The Complete McKinneys Cotton Pickers Vol 1/2 (1928-1929) & Vol 3/4  (1928/1930)

Det fanns en gång ett 20-talsband jag hörde en låt med i radio när jag var ung och nybakat jazzfan och som jag sen ville höra mer med, men aldrig såg röken av på ett par decennier. Numera har jag mer med detta band än jag kunde tro och bandet är förstås William McKenneys bomullsplockare. Anledningen är förstås de två dubbelalbum med McKinney's Cotton Pickers som jag hittade i år med några månaders mellanrum. Och givetvis är det utgivet av en av mina favoriter, RCAs franska Black & White-bolag och deras Jazz Tribune med tidningstabloid-omslaget. Låten jag hörde då, "My black bird are blue birds now" finns här i en alternativ version och det är skivor med riktigt bra och intressant musik med detta idag underskattade band! Frågan är nu hur mycket mer med dom jag behöver, mer än något på stenkaka möjligen?

6 Stevie Wonder - Down to earth

Det är inte så ofta jag köper soul från 60-talet, men Stevie från detta decennium finns det alltid plats för! Här möter vi en Stevie Wonder som är på väg att mogna till en man och som försöker utforska sina egna nya vägar. Det innebär förvisso en del covers, som dock görs på ett riktigt snyggt sätt. För endast en tjuga hittade jag denna pärla, som egentligen var värd en nolla till i summa. 

5 The Dorsey/Sinatra Sessions Vol 1 & Vol 2

Jag ska inte utmåla mig som ett stor Frank Sinatra-fan, men det här året så har det praktiskt taget regnat skivor med den Sinatra jag helst lyssnar på, den unge "Frankie Boy" som sjöng med storbandsikoner som Tommy Dorsey och Artie Shaw. Dels fann jag en galant CD-box med fem skivor från Past Perfect Silver Line, men jag trots allt så sätter jag nog dessa plattor lite högre. Här är det RCA som har samlat Frank Sinatras inspelningar med Tommy Dorsey på tre dubbelalbum, varav jag hittade dessa fina två första i höstas. Det är avkopplande och mjuk vokal storbandsjazz av allra bästa märke!

4 Jimmy Smith - The exciting Jimmy Smith with Don Gardner trio

Ett köp från årets sista veckor och ett drygt decenniums torka är över! Jag har äntligen hittat en ny platta med Jimmy Smith, efter att en gång köpt minst en platta per år med denne hammondlegend. Här är det Don Garner trio som ackompanjerar Smith och saxofonisten Al Cass och Smith spelar väldigt bra ihop! Det är möjligt att dom stundtals touchar farligt nära rhythm & blues på vissa ställen, men det är Jimmy och det är så otroligt svängigt och välgjort, precis som vanligt! Och jag gillar det!

3 Lars Frosterud (Frosse) och Hootenanny Singers - Lincolnvisan/This is your land

En ung Björn Ulfvaeus och hans kompisar i Hootenanny Singers gör en av sina första spelningar på Bromma läroverk och är redo med inspelningsmaskinerna när dom får hjälp på scenen av grabbarnas egen bildlärare på Västerviks läroverk, Lars "Frosse" Frosterud, som nästan helt tar över föreställningen. Resultatet blir en spännande och idag svårhittad live-EP där ena sidan är en happening och en kul udda sak och den andra sidan mer normal Hootenanny-musik. 

2 Mike Post featuring Larry Carlton - The theme from Hills Street Blues

När man som jag gillar TV-seriesignaturer så förväntar man sig inte precis att hitta originaltemat till en serie på vinyl, i alla fall inte om det är gjort under 80-talet. Oftast var temat då till för att sälja en serie till TV-bolagen, varken mer eller mindre, inte främst en artist som gjort en låt till temat, även om undantag fanns förstås, som Miami Vice. Att därför hitta den här singeln med originaltemat till "Hill Street Blues", eller om man vill "Spanarna på Hill Stree, blev en jätteglad överraskning när jag grävde singlar på Vinylstallet i våras. Temat är för övrigt gjord av en veteran inom skapandet av signaturer samt en av medlemmarna i The Crusaders. 

1 Deep Purple - Storm bringer

Deep Purple vinner detta år med en platta som egentligen officiellt räknas som en mellanplatta. Men att dels hitta Purple för 15 spänn på second hand tillhör verkligen inte vanligheterna och dessutom är det en platta som är riktigt bra! Ritchie Blackmore håller inte med mig och lämnade bandet efter plattans utgivning. Men att höra Jon Lord spela moogsynth och Glenn Hughes respektive David Coverdale vara riktigt bra som sångare är en av flera anledningar att lyssna på den här plattan, årets fynd 2026, Deep Purples "Stormbringer"!

ÅRETS LÅT
Vad gäller ny musik så har det varit ett mindre spännande år där det på listorna har varit mycket av det vi hört redan, EDM, unga poptjejer i Taylor Swift-skolan, svenska låtsas-hiphopare, låtar som spenderar mellan ett halvår och ett år på listorna (eller dess amerikanska variant, äger hela top 10 med alla låtarna på sin platta) och latinoinspirerad partymusik. Jag låter 200 år nu, men det kanske vore kul med något som revolutionerade och överraskade (nej, jag menar INTE epa-tramsporrlåtar med Fröken Snusk). Men det har ändå funnits en del bra ny musik också och, tro det eller ej, en näve av dom har letat sig in på Digilistan också. 
     Men annars har det åter igen varit elefanternas julafton för min del med kända namn som gjort riktigt bra saker eller överblivna låtar från plattor som kom under hösten 2024, samt en stor andel av discjockeys, som Alle Farben, Gabry Ponte, Ummet Ozcan eller Anyma. En trend i år för min del har varit remixare som Bob Shepherd x Da Clubmaster, Saint Tropez Caps eller Danceteria som tagit gamla soulklassiker och gjort dom i moderna riktigt bra klubbversioner. 
     En del tragiska dödsfall har det varit, där The Alarms sångare Mike Peters enligt mig var en av dom sorgligaste. The Alarm gjorde ett par av årets bästa låtar, "Chimera" och "Outlier", och dom spelades in när Peters hade det som svårast med sin cancer. Starkt gjort utan tvekan! 
     
Damerna har annars gjort bra ifrån sig med riktigt starka och kanonbra låtar och plattor från Marina, Sophie Ellis-Bextor, Felicia Takman, Amy McDonald och Ava Max. Men det är två killar som har gjort årets allra bästa låt. Ett band som under 90-talet försökte konkurrera med Oasis, Blur, Verve, Pulp och dom andra britpop-banden, men utan att nå upp i deras klass. 1997 splittrades dom, men när engelska Rialto återkom i år så var det med en låt som lånat mycket vackert från synthpopen och därigenom fått till en riktigt vacker, spännande och sentimental låt med ett sound och nynnande som sätter sig och en riktigt välgjord melodi. Under våren så lyssnade jag väldigt mycket på Rialtos "No one leaves this discotheque alive" och den blir därmed årets låt i år! Och därmed vill jag önska alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR, med hopp om ett riktigt spännande och bra skiv- och musikår 2026!