Hjärna i Kaos

Nu startar jag min blogg igen, läs fortsättningen på första delen samt….följ med mig in i den ovissa framtiden.

Välkomen!

Jag fick träffa läkarna och min favoritdagsjuksköterska. Efter undersökning och en liten frågestund med överläkaren fick jag upplysningar om hur jag skulle sköta min medicinering och restriktioner för hur jag skulle bära mig åt för att successivt trappa ner min smärtlindringsbehandling. Speciellt morfintabbletterna. Avslutningsvis fick jag en dosett fylld till bristningsgränsen med tabletter. 13 stycken piller var min dygnsranson och min sjuksköterska hade gjort sitt bästa för att proppaden full. Tyvärr så räckte dosetten inte till så jag fick komplettera med en till från apoteket för att kunna stänga den ordentligt. Jag skulle alltså fortsätta ett tag till med alla dessa tabletter. Tur var väl det för jag hade fortfarande fruktansvärt ont emellanåt och fick kraftig värk så fort tabletternas verkan var slut.

Formellt sett blev jag nu utskriven från rehabiliteringshemmet.  Friskförklarad?  Nej. Nu väntar fortsättningen. Alla återbesök och kontroller hos läkare och sjukvårdsinrättningar. Dubbelseendet som fortfarande finns kvar. Yrseln och tröttheten, att kunna röra sig blandmänniskor utan att tappa balansen för att de låter mycket och rör sig snabbt. Och så såklart, fortsatt behandling för resterande tumör. Jo, det finns kvar en rest man inte fick bort vid den här operationen. Tungt. Den långa fortsättningen med att lära sig leva med detta i den vanliga vardagen och hoppet om att komma tillbaka till arbetslivet. 

”Tålamod, du måste ha tålamod” sa läkaren och spände ögonen i mig. ”Sätt inte igång nu med en massa saker utan se till att ge kroppen vila och tid att läka. Du har gjort en stor operation och nu måste du låta det ta sin tid. Tålamod min vän!” sa hon milt och lade handen på min axel.

Jag gick ner till entrén där min fina och älskade make stod och väntade beredd på att hjälpa mig in i den nytvättade bilen. Jag gick ut genom de stora glasdörrarna och mötte den starka vårsolen.

Ingenting kändes som vanligt.

Jag var en annan nu när jag gick ut, än vad jag var när jag gick in genom den svenska sjukvårdens dörrar.

Tålamod. Jag tänkte på orden en klok vän till mig en gång sa:

”Man lär sig vara sjuk så småningom”

Tja, kanske…

——–

Natten hade varit orolig. Både Louisa och jag hade haft svårt att sova. Jag hade fått röda kliande eksem bakom öronen, troligtvis av någon medicin eller kanske av det starka tvättmedlet i sänglakanen. Det är så konstigt, jag som aldrig legat på rygg utan nästan alltid knorvat ihop mig på sidorna eller legat på mage låg nu vecka efter vecka helt platt och stilla på rygg med puffad och formad kudde under huvudet. Kanske var det därför jag fått eksem. Kudden och jag låg precis likadant hela tiden och gnuggade på samma ställe. Louisa hade haft svårt att sova då hon legat och lyssnat på skrik utifrån korridoren. Jag hade också vaknat mellan mina kliande attacker av ljudet. En nyanländ patient hade ägnat natten åt någon form av primalskrik och mådde uppenbart inte alls bra. I nuläget var han inte speciellt populär hos någon av de övriga patienterna och han var nu också frukostens gemensamma samtalsämne. Vi hade döpt honom till ”Tokskrikaren”. Louisa och jag hade bestämt oss för att försöka ta reda på vem han var så att vi förhoppningsvis fick en ny och mer nyanserad bild av honom. Trots att vi kom tidigt till frukosten och satt längst kvar av alla så såg vi honom inte. Vi tyckte synd om honom. Kanske vågade han sig inte dit. När vi gick tillbaka till vårt rum möttes vi av en trevlig sköterska som meddelade oss att en ny patient var på ingång till vårt rum. Det kändes konstigt på något sätt. Pippins säng stod tom och nybäddad. De fläckiga skynkena var tillbakadragna och rummet såg helt plötsligt mycket ljusare och större ut. Det var tyst också, endast några vårfåglars energiska kvitter hördes in genom det öppna fönstret. Det kändes lite tomt och sorgligt men som tur var visste vi, Louisa och jag, att Pippin nu helt säkert var saligt lycklig och som bäst matade sin katt och kliade sin man på magen, eller var det kanske tvärtom. Vi såg framför oss hur hon ivrigt pratade om oss och om allt som hänt henne medan hennes man snällt lyssnade och nickade utan att få en syl i vädret.

Dagens mer spektakulära aktivitet på mitt schema var att spela volleyboll med terapigruppen. Min terapi grupp bestod av en glad blandning patienter som drabbats av olika former av sjukdomar som påverkade kroppens rörelseförmåga eller hindrade deras kroppskontroll. Oftast både ock! Flera satt i rullstol, några hade rullator eller käppar. En person tappade balansen i ett och föll ihop så fort hon försökte ta några steg framåt på egen hand och så jag med mitt dubbel- och obefintliga djupseende. Intressant och spännande. Säkert bra träning fast jag inte riktigt förstod hur det skulle gå till. Jag gick planenligt och i god tid ner till sjukgymnastikens lokaler för att förbereda mig och för att försöka luska ut hur man tänkt sig det hela. Sjukgymnasterna spände upp ett nät tvärs över rummet och satte igång att blåsa upp ballonger. När det blåst upp några normalstora så började de blåsa upp en lite större ballong med tjockare gummi. Den blåsande sjukgymnasten blev yr i huvudet av utmattning och motståndet i det tjocka ballonggummit. Hon var tvungen att sätta sig ner och vila och all luft hon kämpat så med att blåsa in i ballongen pruttade nu snabbt ur. De andra gymnasterna tog retsamt över arbetet och skämtade om hennes dåliga kondition, vilket naturligtvis inte var sant. Jag som har bra blåsteknik efter år av övande på träblåsinstrument var nära att erbjuda min hjälp. Jag är i det närmaste är outtröttlig när det gäller att blåsa ballonger och luftmadrasser. I sista stund kom jag ihåg att jag faktiskt just blivit hjärnopererad och kanske inte skulle ägna mig åt sådana aktiviteter. Jag förstod nu i alla fall hur volleybollspelet skulle gå till. Vi patienter delades upp i lag om sju på varje sida om nätet och vi skulle nu, utan att fara runt alltför mycket, försöka hålla en ballong i luften och bolla mellan varandra så länge som möjligt. Ballongen skulle alltså inte fara över nätet utan varje lag skulle hålla på och bolla mellan varandra så många gånger som möjligt. Något som de flesta aldrig begrep utan duttade över ballongen så fort som möjligt om de lyckades få tag i den. Ballongerna sprack och pangade i snabb följd då patienterna slog och viftade livsfarligt med sina käppar och nöp i ballongerna hårt så fort de lyckades få tag i någon. En patient tog på sig den otacksamma uppgiften att räkna högt alla duttar och slag inom lagen men hade svårt med räkningen så tumult uppstod. En mer tävlingsinriktad patient blev upprörd över felräkningen och tappade snabbt humöret så personalen fick ingripa för att undvika handgemäng. Jag avbröt då jag mådde illa efter tre omgångar på grund av min dubbelsyn. Det var också lite läskigt med alla ivrigt nickande och smashande karlar utan kroppskontroll som med full kraft försökte slå till den långsamt svävande ballongen så den sprack. Någon höll till och med på att slå till en förvirrad medspelare när han missade ballongen och själv for i backen med full fart. Jag fick nog precis innan de tog fram den stora tjocka ballongen. Då blev det verkligen livat. Min bästa insats nog var att lämna planen så de andra fick mera utrymme att vifta på.

Jag gick i stället in i terapiverkstaden och fixade det sista på mina tre nya strumpbyxhundar som jag gjort i lera. När det var klart gick jag vidare till slöjdrummet och studerade det ofärdiga lädersmycke som jag tidigare påbörjat men då fått avsluta innan det var klart. I ett moment skulle man banka med en hammare för att göra hål och fästen i lädret vilket i takt med slagen startade en huvudvärk hos mig så pass kraftig att jag tvingades lämna arbetet i ofärdigt skick. Nu tänkte jag i stället på den permisson jag skulle få de närmaste tre dagarna. Ett litet test över Påskhelgen. Det skulle bli så mysigt att få komma hem och vara tillsammans med familjen igen. Jag längtade så efter att få krama om min man och mina gulliga barn. Vi skulle äta gott och mysa. Min man hade berättat om allt gott han inhandlat och all god mat han planerat laga åt mig. Det skulle bli fest med familjen i lugn och ro! Det skulle samtidigt vara ett första prov innan den slutgiltiga utskrivningen från sjukhemmet. För att se att allt fungerade som önskat med medicinering, sovande och övrigt. Eftersom jag fortfarande hade luftfickor i huvudet efter operationen var jag tvungen att låna en sovställning som jag kunde lägga under madrassen för att komma upp med huvudet i 30 grader. Det gällde nu också att se hur jag fungerade i min normala hemmiljö. Min man fick i uppgift av personalen att kontrollera ifall jag gjorde några konstiga saker eller verkade orationell eller förvirrad på något sätt. Om jag verkligen var mogen för att åka hem.

En konstig känsla började krypa i mig. Att bli smygkollad av sin man och familj, kollad ifall man gör skumma saker, beter sig konstigt. Det nästan uppmanar en till att provocera fram lite knäppa grejer! Busa lite… ska jag ta chansen?

Mitt lag

Skulpturen i stengodslera hade spruckit. Terapifröken hade varit för ivrig med att stoppa in den i ugnen innan den torkat ordentligt. Ett vanligt fel som jag själv orsakat några gånger under min tidiga lärarkarriär men som varje gång varit lika tråkig att upptäcka när man öppnat ungen för att ta ut verken som bränts i tusengradig hetta. Speciellt tungt hade det känts att meddela eleverna de gånger det var helt kört, då allt var så söndertrasat att det inte ens gick att limma ihop. Som tur var hade det inte hänt så många gånger men jag minns ändå de ledsna miner, tandagnissel och till och med gråt där lönlösa försök till tröst föga hjälpt. Louisas häst hade som tur var klarat sig. Den hade inte åkt in i ugnen då den inte fått plats. Det var tur för då hade den också spruckit, även den var för fuktig för bränning. Om sanningen ska fram så brydde jag mig inte så mycket om min egen skulptur, jag kunde lätt göra en ny. Jag var inte ens speciellt nöjd med den utan såg nu istället med spänning fram emot hur terapikvinnan skulle bära sig åt för att berätta för mig vad som hänt. Jag såg hur hon gjorde lovar i rummet intill och sneglade mot mig när jag gick in i verkstaden. Jag hade redan varit där inne och sett förödelsen och konstaterat att de andra föremålen i ugnen som tur varit klarat sig. Men det visste inte hon då hon varit på fikarast just då och missat min entré i terapin. Min strumpbyxhund hade alltså inte haft sönder någonting för någon annan därinne. Det var det viktigaste för mig.

Jag slog mig istället ner i soffan utanför verkstaden och började förstrött bläddra i några trädgårdstidningar. Jag kunde fortfarande inte läsa någonting då mitt dubbelseende var för kraftigt men jag kunde ändå med viss möda se bilderna. Mitt låtsasläsande var alltså bara ett spel för galleriet. Ungefär som man gjorde när man var liten och låtsades att man kunde läsa i serietidningarna när någon stor gick förbi. Samma gjorde jag nu, och precis som då var jag noga med att hålla tidningen åt rätt håll så inte allt hamnade upp och ner och jag blev avslöjad. Jag var nyfiken och spänd på hur hon skulle möta mig samtidigt som jag var nöjd med att det var jag och ingen annan patient som drabbats. Någon som kanske hade lagt ner mycket möda och kanske för första gången i sitt liv arbetat med lera. Dessutom garanterat under svår sjukdomsbehandling. Terapidamen låtsades få lite bråttom iväg och gick snabbt och röd i ansiktet igenom rummet där jag satt. Hon gick så långt ifrån mig hon bara kunde noga med att inte titta åt mitt håll. Hon gick så nära den motsatta väggen så hon var på väg att riva ner saker som stod där. Plötsligt kände jag mig ojuste, som en kontrollant från Skolverket som skulle studera ett fall ur verkligheten och göra en kritisk lämplighetsbedömning. Jag tyckte synd om henne och fick dåligt samvete. Jag ville inte få henne att känna sig obekväm . Jag bestämde mig snabbt för att föregå henne istället så hon slapp den biten åtminstone. ”Hallå där!” ropade jag till henne när hon skyndade tillbaka från sitt ärende fortfarande strykande den motsatta väggen. Hon tvärstannade. Nu var hon både svettig och röd i ansiktet. ”Jag såg att mitt djur hade spruckit i ugnen. Det gör verkligen inget.” sa jag och log mitt snällaste leende med huvudet överseende på sned. Jag såg genast hur lättad hon blev och ansiktsfärgen började direkt lugna sig. ”Ja, jag trodde den var torr…” försvarade hon sig lite försiktigt. Sedan fortsatte jag med ett försök till överseende och uppmuntring ” Jag har själv gjort samma misstag. Tur att det bara var jag, för det gör mig verkligen ingenting. Och himla tur att den inte förstörde någonting annat i ugnen!” Efter denna händelse slappnade hon av betydligt och log hjärtligt varje gång hon såg mig. Hon frågade till och med om lite tips och idéer vilket jag såklart mer än gärna bistod med, även om vi hade vitt skilda grupper av människor att arbeta med så hade vi ändå mycket gemensamt. Allt kändes nu trevligt och avspänt.

Pippin kom med nöjd min ut från en dörr som ledde ut mot terapisalens största rum. Hon hade fått göra det s.k. hemmatestet. Det var ett test där patienten i ett fejkat kök och i en miljö som liknade en liten lägenhet skulle utföra vardagssysslor. Testet poängbedömdes av en terapeut som stod eller satt i ett hörn och antecknade varje moment och hur bra patienten skötte sig och klarade av sina uppgifter. Detta för att dels se om personen var mogen för att åka hem men också för att se hur mycket hjälp som ev. skulle behövas ordnas inför hemgången. Alla var tvungna att göra testet innan man fick åka hem. Pippin hade fått i uppgift att laga soppa för tre personer och duka upp för en trevlig måltid. Redan innan testet hade hon varit noga med att förklara att jag och Louisa minsann inte skulle få smaka hennes utsökt delikata soppa då vi inte förtjänade detta eftersom vi försvunnit från rummet så där utan hennes vetskap för några kvällar sedan. Hon hade med stor inlevelse beskrivit för oss vilka ingredienser hon hade bett personalen köpa in, hur hon skulle tillaga soppan och hur underbart gott det skulle bli. Hon jämförde sig med TV programmet ”Halv åtta hos mig” och hur lätt hon skulle vara en given vinnare med sin soppa och vilka ”loosers” vi var som inte fick vara med! Receptet hade hon lärt sig av sin grekiske man och de älskade att laga god mat tillsammans. Det var en ovanlig typ av soppa som man absolut inte kunde få här i Sverige. Men, vi fick skylla oss själva. Vi kunde sitta där i matsalen och äta seg köttgryta med Spärren och de andra tyckte hon. Nu kom hon alltså ut från hemmaköket och såg väldigt nöjd ut så uppenbarligen hade hon lyckats med allt hon föreställt sig. ”Vann du?” Jag kunde inte låta bli att släppa kommentaren. ”Ha, jag får åka hem så fort jag träffat läkarna!” hon slängde lite nonchalant med huvudet så jag blev orolig att hon skulle få den där sprängande huvudvärken tillbaka som hon så ofta klagade över, men sedan lutade hon sig över mig och viskade ”Dom hade aldrig ätit en så god soppa förut sa dom! Den blev perfekt!”. Därefter gick vi glada tillsammans upp till rummet.”Äntligen får jag åka hem till min kära gubbe och lilla katt!” sa Pippin och såg drömmande ut. Hon sjöng fram orden: ”I morgon åker jag hem!”

Förundrad personal

En rymmare i terapin

Louisa satt på sängkanten och studerade sitt schema för nästa dag. Hon skulle måla sidensjalar nere i arbetsterapin. När jag förklarade att jag inte hade något schema där utan fick jobba när jag ville och hade lust tittade hon förvånat upp på mig. Ja, det stod faktiskt så överst på mitt schema. ”Arbete i terapin, när du vill och känner för det” precis så stod det. Jag berättade för henne vad som hade hänt tidigare, när jag fått min blackout och att jag då hade påbörjat ett arbete med en liten skulptur i lera, en ”strumpbyxhund”. Det var en påhittad varelse som jag och min äldsta dotter tillsammans uppfann när hon var liten. Jag tror dottern var i fyraårsåldern och hon var mitt i den period då barn är så roade av tokiga ordlekar och ordkombinationer. Jag som egentligen aldrig kommit ur den perioden tyckte det var lika kul som hon så rätt var det var så hade vi uppfunnit ett nytt knasigt djur som var ett mellanting mellan myrslok, hund och häst och som hade sex ben och var iklädd en massa olika kalasbyxor. Min dotter gillade inte strumpbyxor och var nog lite rädd för hundar. Vi hade tillsammans ritat, målat och hittat på en massa roliga historier och sagor där vårt tokiga djur på olika sätt agerade. Denna fantasivarelse hade nu många år senare åter dykt upp ur min hjärnas minnesbank och höll nu alltså på att bli förädlad även som staty. Louisa blev nyfiken och ville se skapelsen så vi beslöt oss för att smyga ner till terapin för att titta på den.

Det var inte meningen att vi skulle göra något mera men eftersom rummet till keramiken stod olåst och hela terapin var upplyst så kunde vi inte låta bli att pilla lite på leran och helt plötsligt var vi i full gång att skulptera båda två. ”Snälla, kan inte du hjälpa mig att göra en häst?” bad Louisa. ”Jag har alltid velat ha en liten hästskulptur. Det skulle vara så roligt att göra en själv!” bönade hon och jag ville ju såklart genast hjälpa till. Min strumpbyxhund var snabbt klar och jag ställde in den i torkskåpet så att den fick torka ordentligt innan bränning. Jag började instruera Louisa hur man jobbar med lera och hjälpte henne med grundformen till en häst. Hon var lycklig och jag blev så glad. Vi kände oss helt plötsligt riktigt pigga och friska och tiden rann iväg utan att var sig huvudvärk eller tröttheten däckade oss. Vi höll på ända fram till klockan nio då en sköterska storögd kom ner och tittade strängt på oss. ”Vad gör ni här? Det är läggdags och verkstaden är stängd!” sa hon och vi kände oss som två ertappade busungar.

Den natten somnade jag direkt när jag lade huvudet på kudden i min höga sängställning. Pippin däremot var tvungen att ta sömntablett och var lite sur. Hon kände sig bortglömd då vi varit borta så länge utan att säga något till henne. Hon hade frågat personalen ifall de visste vart vi var och till och med efterlyst mig vilket gjort att sköterskorna sprungit runt och oroligt letat efter mig en lång stund. Det var en av de sköterskor som letat runt allra mest som till slut hittade oss i terapin. Jag var tvungen att fråga Pippin varför hon efterlyst just bara mig? Hon förklarade det hela med att hon var oroligast för mig och trodde att jag kanske hade rymt eller så! Verkade jag rymningsbenägen? Jag fick aldrig riktigt svar på den frågan.

 

Strumpbyxhund

Middagen hade bestått av stekt fläsk, pulvermos och söt lingonsylt. Riktig husmanskost skulle man kunna tycka. Jag försökte minnas när jag sist ätit så tjocka bitar fläsk med svål och när jag senast gjort potatismos utifrån pulvermix. Jag gissade att det troligtvis var någon gång på åttiotalet, under studietiden då man glatt ryckte åt sig all mat som gick att köpa i affären under 10 kr. Pulvergjord mos hade troligtvis också förekommit i samband med någon korvkiosmat jag med dåligt samvete intagit under senaste året. Eftersom jag var hungrig så slank det ner i alla fall. Aptiten hade inte försvunnit under min sjukdomstid utan jag var sugen som förr och åt duktigt upp allt som lades upp på tallriken. Men vart efter dagarna gick längtade jag allt mer efter min mans goda och vällagade rätter gjorda utifrån spännande recept han hittat i olika tidningar.

Spärren och hans matkompisar satt som vanligt runt sitt bord i sina rullstolar och snackade högljutt om vilka matexperter de var och vart stadens bästa restauranger fanns. En av dem hade svårt att pricka munnen så en mer eller mindre del av hans serverade rätt brukade hamna på den stora haklapp han hade fäst under hakan. En annan bordsgranne fick allt som oftast hostattacker så det flög små bitar av hans mat över hela bordet. Spärren kommenterade såklart i vanlig ordning alltid detta och skällde dessutom på sin kompis när han olyckligt hostade och sa åt honom att ta det lugnare. Personalen brukade ibland komma rusande till hostarens försvar och hjälpa honom med både förödelsen och för att säga åt Spärren att sköta sitt.

Ibland hände det också att männen runt bordet gav den uppätna rätten poäng på sin favoritlista. De avslutade hur som helst alltid alla utvärderingar med orden: ”Ja, nu skulle det vara gott med en varmrätt!” eller ”Jaha, och när kommer varmrätten?”. Det hade varit samma visa och likadana ord varje dag. Vi övriga patienter i matrummet satt och sneglade på Spärren och hans bordskamrater och väntade spänt på att repliken skulle komma efter sista tuggan. Först då var liksom måltiden över för oss alla! Efter kvällsmaten i slutet av veckan på fredagar och lördagar, så tog herrarna alltid upp sitt andra favoritämne, nämligen whiskeysortimentet på Systembolaget. Då blev det mera högljutt än annars och Spärren lyckades varje gång med stark, teatralisk barytonstämma sammanfatta diskussionen med: ”Gåsen är bäst! Det kallar jag kvalitet. Allt annat är blaha, blaha!” så var det med den saken. Punkt slut.

Hostaren

När morgonen kom var det dags för Louisa att ta bort sina agraffer, de klamrarna som håller ihop operationssåret medan det läker.”Ahh, passa dig då för den galna sjuksköterskan! ”hördes Pippins röst upprymt samtidigt som hon hastigt slet bort skynket. Nu skulle allt synas och tas fram i ljuset. ”När jag skulle ta bort mina gjorde det jätteont och den där otäcka tanten sa åt mig att sluta pjåska och tryckte handduken i ansiktet på mig! ”Pippin drog bort luggen och pekade upprört på ärret i pannan. Fortfarande flera dagar efter var det blått av märken och det fanns levrat blod kvar som bevis. Hon fortsatte: ”Hon var världsbäst på det där, påstod hon, och hade gjort det tusen gånger sa hon!” där gjorde hon en konstpaus för att sedan fortsätta: ”Pyttsan, när hon tagit bort arton av mina tjugotvå sa jag åt henne att sluta. Det blödde för mycket. Då blev hon sur och tryckte ner mig i kudden och sa att hon skulle komma tillbaka senare och ta resten!” Pippin slog ut med armarna. ”Jag varnar dig alltså, akta dig för henne!” Detta drama hade utspelat sig precis när jag kommit till sjukhemmet och inte lärt känna Pippin ännu. Efter att min ansvariga sjuksköterska hade gett mig min medicin hade hon gått till Pippins säng och lyssnat på hennes upprivande historia och genast gått iväg och hämtat grejer för att ta bort de sista agrafferna. Det hade gått smärtfritt och utan några som helst problem. Jag minns då hur nöjd Pippin såg ut. ”Men hon är sadist på flera andra sätt också!” fortsatte Pippin. ”Hon är galen med magsprutan också. Hon går till attack!!” Louisa såg förskräckt ut och vi konstaterade att vissa personer då inte verkade ha hamnat på rätt plats i livet.

”Hur ska jag veta vem den där sjuksköterskan är?” frågade Louisa. Vi försökte beskriva henne men kom på att hon var lite ”lös” i formen. Hon var rätt alldaglig i sitt utseende och vi kunde helt enkelt inte ge en bra beskrivning. Jag letade bland mina skisser för att se ifall jag tecknat av henne men kunde inte hitta någon bild på just henne. Eftersom jag hade problem med att läsa på grund av mitt trista dubbelseende brukade roa mig med att lyssna på ljudböcker från CD-skivor och det gav Pippin en idé. ”Jag vet…” sa hon plötsligt, ”…när hon kommer in i rummet så frågar jag dig ifall du fått den där nya CD-skivan! Pippin kände själv att hon fått en snilleblixt. ”Ja, smart Pippin!” sa jag uppmuntrande. Timmarna gick och ”CD-skivan” som vi nu kallade henne för, dök aldrig upp. Vi som tidigare mest önskat att hon skulle försvinna var nu som barn på julafton och väntade på att hon i stället skulle komma så att vi fick presentera henne för Louisa och köra vårt lilla rollspel. Vi hade också fiffigt tänkt ut vad Louisa skulle säga ifall hon skulle försöka ta hennes stygn. När vi nästan gett upp hoppet och intalat oss att hon nog var ledig, tagit semester eller åkt på maginfluensa och spekulerat i en massa andra tänkbara scenarier dök hon plötsligt upp i dörröppningen. ”Har du fått den där CD-skivan ännu?” hördes Pippin säga med hög och överartikulerad röst! ”Jadå!” svarade jag lika överdrivet tydligt. Louisa spärrade upp sina bruna ögon och satte sig käpprätt upp i sängen. ”Hej, du är ny!” hördes CD-skivan säga och gick bestämt förbi våra sängar och mot Louisa istället. ”Jag kom i förmiddags” svarade Louisa och CD-skivan tog rutinmässigt fram blodtrycksmanschetten ur rockfickan för att ta blodtrycket på henne. CD-skivan fortsatte lugnt med att förklara rutinerna för kvällen och att hon hade läst i journalen att morgonpersonalen skulle ta bort stygnen på henne. Vi som under några spända minuter hållit andan kunde nu andas ut.

Faran var över.

”Var är hon?” Jag hörde en bekant röst i korridoren närma sig. ”Här inne är hon, och jag tror hon väntat på dig!” hörde jag en sköterska säga. Louisa! Jag flög upp ur sängen så det riktigt dunkade i skallen. Vi kramades och gav varandra kindpussar som värsta tonåringar. Det blev ett kärt återseende. När vi först möttes på KS hade vi fått en sådan fin kontakt som man så sällan får. Vi hade haft ärliga och djupa samtal om allt som rör livet och när jag lämnade KS neurokirurgavdelning så var det sista vi lovade varandra att vi skulle försöka hamna på samma rehabiliteringssjukhus. Ifall det var möjligt såklart. Då skulle vi pyssla och göra fina sidensjalar ihop och linda runt våra trasiga huvuden! Hon opererades några dagar efter mig så jag hade fått åka iväg innan det var dags för henne. Under de sista dagarna på rehabiliteringshemmet hade jag väntat på att hon skulle dyka upp då jag förstod att det borde dags nu för henne att komma. Hon visste ju vilket sjukhem jag var på. Jag hade till och med frågat personalen ett par gånger ifall det möjligtvis var så att en gullig chilenska var på ingång som hette Louisa. Jag hade också livfullt försökt beskriva vår nyfunna vänskap och hur gärna vi önskade ses. De hade först sett oförstående ut men sedan blivit allt mer engagerade och såg nu minst lika glada och nöjda ut som vi över återseendet. Louisa hade fått ett fint enkelrum med utsikt över en liten park, men efter att hon träffat mig och Pippin ville hon hellre bo tillsammans med oss. En annan patient som kom in samtidigt som Louisa och egentligen var planerad att dela rum med oss blev jätteglad över att istället få hennes enkelrum. Hon satt i rullstol och behövde mycket praktisk vård, så hon var oerhört tacksam. Det hela gick enkelt att ändra och alla blev nöjda.

Jag hade under de dagar jag tillbringat på sjukhemmet redan hunnit få några smeknamn. De kallade mig ”Ploppen”, ”Knoppen” eller ”Lilla My”, troligtvis beroende på mitt huvudarrangemang. Det var ”Knoppen” hit och ”Knoppen” dit bland både personal och patienter. ”Lilla My” tyckte jag i och för inte riktigt om att bli kallad för. ”Lilla My” är en sådan ilsken liten figur och det tyckte jag inte stämde speciellt bra in på mig då jag sällan eller egentligen aldrig är arg eller sur. Huvudbandaget eller min lilla luva, hade jag fortfarande på mig även efter att stygnen tagits bort. Mest beroende på att jag inte ville råka komma åt eller glömma bort mig och ta på såret, men också på grund av min allt mer växande bacillskräck. Ytterligare övertygad om vikten av att skydda såret hade jag blivit då en av mina döttrar berättat att sjukhussjukan sprids via damm. Med tanke på de många ludna, mer eller mindre omfångsrika dammråttor jag observerat bakom dörrar, i vrår och skrymslen, så hade jag blivit extra noga med att ha luvan på. Speciellt på sjukgymnastiken och i verkstäderna. Smeknamnet kändes bara som en bekräftelse på att allt var som det skulle, men en del patienter tyckte nog jag verkade onödigt skraj och knäpp. Det kändes rätt kul och kärvänligt med några smeknamn och att vara lite knäpp var ju ett helt normalt tillstånd här.

Louisa flyttade in och började installera sig vid den tomma sängen som fanns kvar i vårt rum efter att den första rumsgrannen fått åka hem efter klar behandling. Hon packade upp och fyllde det lilla sängbordet med sin dator, en massa skvallertidningar, flera laddare och en mobiltelefon. När hon till sist lade upp en imponerande decimetertjock bok på bordet blev jag både avundsjuk och lite ledsen. Den fick mig att längta efter att kunna se och läsa normalt igen. Sedan gick hon till plåtskåpet för att hänga in kläder. En massa kläder! När hon först hade åkt in till KS, innan operationen, hade hon i all hast och allmän förvirring glömt bort att packa med sig kläder. Hennes rara man hade via telefon och under vimsiga order fått improvisera ihop det han trodde hon menade ur hennes garderob. Jag hade inte kunnat undgå att smyghöra samtalet eftersom jag låg i sängen bredvid. Jag hade hört hur hon försökt ledsaga sin man fram i hennes garderob och runt i de olika byrålådorna. Det var lätt att sätta sig in i hans situation och jag förstod att han i den stunden utfört ett i det närmaste heroiskt och storartat arbete. Hur som helst hade resultatet ändå medfört att hon nu hade en massa konstiga kläder med sig. Ett raffigt negligéliknande nattlinne, en festklänning och en kort sporttopp för att nämna några exempel. Lite rart på något sätt mitt i alltihopa. Vi hade konstaterat att våra män, liksom antagligen män i allmänhet, sällan var inne i sin kvinnas garderob och därför kände sig lätt obekväma med situationen, och på något sätt också tyckte det var lite pinsamt. Samma packning hade nu följt med Louisa till rehabiliteringen och byggts på med ytterligare plagg hon ville ha och även nyinköp, med mer eller mindre lyckat resultat, som hon lyckats beställa av sin välmenande make. Hon hade med andra ord med sig en imponerande garderob som hon nu försökte trycka in i det lilla plåtskåpet.

Pippin tittade nyfiket ut mellan skynkena och presenterade sig och berättade med tydligt kroppsspråk vad som hänt henne innan och efter operation och vem hon var. Efter att det var avklarat ställde hon tusen frågor till Louisa för att kontrollera att allt det jag tidigare berättat om henne stämde och med största sannolikhet även kolla in hennes klädbestånd. Jag tyckte inte att jag hade berättat så mycket om Louisa tidigare men tydligen hade jag ändå sagt tillräckligt för att väcka hennes nyfikenhet. När hon var nöjd drog hon för skynket igen och sa ”Nu får Ploppen ta över!” och lade sig för att vila precis som om hon gjort en jätteinsats.

Kvällen kom och nattpersonalen kom som vanligt och hälsade på i salen. Louisa var glad och längtade efter en lugn natt. Personalen bedyrade att detta var ett lugnt ställe där man sov gott. ”När inte larmet är trasigt förstås…” sa nattsköterskan och skakade på sina mörka vackra lockar. Annars kunde vi alla garantera henne en tyst och stillsam natt. Pippin var tvungen att lägga till ”Om inte du snarkar det vill säga!” sa hon och pekade på mig.”Om inte du snackar i sömnen!” kände jag mig då tvungen att lägga till. Vi skrattade allihop. Vi småpratade och hade en trevlig stund tillsammans. Personalen var verkligen avslappnad och bjöd på sig själva. Vi kände oss trygga och väl omhändertagna. Louisa verkade väldigt nöjd och glad. Sista dagarna på KS hade hon haft svårt att sova då hon tvingats dela rum svårt sjuka patienter som haft många maskiner igång dygnet runt som signalerat och väsnats. Något vi alla kände igen. Men här kändes allt jättebra. Hon tyckte däremot att väggklockan tickade väldigt högt och innan vi hann reagera hade den glada och vänliga undersköterskan raskt klättrat upp på en stol och tagit ner den. Jag tittade storögt på då det verkligen inte var något jag hört eller ens noterat. ”Nej, här låter vi inga patienter klättra på stolar!” sa hon med bred dialekt på dalmål ”Det är bäst jag skyndar mig å hinner före!” fortsatte hon och skrattade gott. Klockan hamnade så tillsvidare på toaletten. Ett ganska bra ställe det med konstaterade vi gemensamt. Nattsköterskan presenterade en bättre idé angående min medicinering. Jag hade lite kaotisk medicinering under dagarna och var tvungen att ta tabletter var tredje timme för att dämpa smärtan. Hon hade efter föregående natt talat med läkaren och de hade gemensamt kommit fram till en ny bättre variant för att få en bättre balans i min medicinering. Jag tog tacksamt emot hennes förslag och det visade sig vara riktigt lyckat för det blev sedan det som gällde i fortsättningen under lång tid. I sedvanlig ordning skulle hon sedan leka John Blund och slänga ut ”sovsand” i rummet så vi fick en lugn natt, men jag hann hejda henne i sista stund. Vi hade kommit fram till att hon mera var och såg ut som lilla ”Tingling”, den där flygande Disneyfiguren med vingar och som har ett magiskt trollspö med vilket hon kan trolla fram vad som helst.

Hon hängde på direkt och viftade istället med sitt nya magiska spö och spred ut fullt med stjärnor runt oss. Vi somnade direkt som små barn!

Ett kärt återseende