SLÖJOGG

Uppladdningen
Planen för 2011 var redan under förra hösten då jag tvingats bryta 24h loppet i Skövde att komma tillbaka och ta revansch, när det sedan blev klart att det återigen var RM var allt tvivel borta. Årets upplägg bestod av gradvis upptrappning av tävlingsdistanserna genom Skövde 6h och SM 100 KM. Efter diverse sjuk och skadeperioder under vintern och våren fick jag dock ställa in båda dessa tävlingar och jag kan lugnt säga att jag under våren både tappade fokus och tron på mig själv som ultralöpare. Under perioden december till maj fick jag bara till ett endaste pass över 30 km och jag var nog rädd att mycket av det jag byggt upp under de senaste åren hade gått förlorat.

Vändpunkten blev Stockholm Marathon i slutet av maj där jag joggade mig igenom loppet med skapligt pigga ben på 3:47. Visserligen 7 min sämre än maran året innan men då var det fullt fokus, nu snubblade jag mer eller mindre in över startlinjen. I slutet av juni fick jag sedan till ett efterlängat varv runt Mjörn och sedan flöt det på bra under semestern med Ultraintervaller och en tvåettappshelg med endast en veckas mellanrum. Totalt plockade jag här 32 mil på två veckor, vilket nog blir min mest intensiva träningsperiod, ever. Positivt överraskad över hur kroppen kändes efter detta kraftprov hade jag även god moral och sprang extremt tidigt eller sent under resten av semestern för att få in alla
pass utan att störa känslan av sommarlov för mycket.

Målet
Med denna träningssommar kändes det äntligen som om jag vågade sikta på mitt gamla mål från förra året dvs. 200 km. Jag kände nu att jag hade både den mentala och fysiska styrkan som krävdes för att kämpa ett helt dygn mot detta mål, men jag var också medveten om att jag nog inte hade mycket överkapacitet och att allt måste funka i Skövde för att jag skulle nå målet. Ett pers. (plus 184 km) vore naturligtvis ett OK andra alternativ också, men fokus låg egentligen aldrig där.

Tävlingen
Veckan innan loppet funkade det mesta bra med mat och sömn. Kanske inte optimalt att jag fick göra en nattlig serverflytt mellan måndag och tisdag, men jag tror jag hann vila igen de timmarna. Denna gång gjorde jag egentligen ingen som helst kolhydratladdning, förutom att jag fikade extra både på jobbet och hemma på torsdagen. Inte heller blev det mycket av övervilan jag hoppats på men nån tupplur varje dag fick jag till närmsta dagarna innan.

På tävlingsdagen körde jag vanliga schemat med att skjutsa barnen till skolan, men ställde klockan lite senare än vanligt så jag åkte hem och duschade i lugn och ro och packede det sista innan Pelle och jag åkte iväg runt halv nio och hämtade upp Krister på vägen.  I Skara svängde vi in på McD och tog en cheesburgare för att inte stå hungriga på starlinjen och allt kändes väldigt lugnt och stadigt.

På plats i Skövde mötte vi upp ett helt gäng mer eller mindre bekant folk och det kändes rätt stor skillnad mot förra året då jag kände mig nästan ensam när jag anlände, trots många bekanta var det inte många man var riktigt nära då. Tror detta var en viktig del av helhetskänslan för loppet för min skull, skönt att ha framförallt Krister, Pelle, Marcus och Maria på plats. Det är helt enkelt jäkligt gött att kunna tjata och vara sig själv då och då utan att hålla tillbaka.

När själva loppet körde igång försökte jag hålla tillbaka och köra mitt uppsatta tempo som var 7 min/km. Inte helt oväntat gick det betydligt fortare i början utan att det kändes alls besvärande, men runt en timme hade jag stabiliserat totalsnittet strax under 6:30. För en gångs skull körde jag utan egen klocka då jag visste att de hade bra rapportering på plats. Höll ungefär detta tempo första timmarna med undantag för någon toapaus och efter 6 timmar hade jag nått 53 km med rätt go gänsla i kroppen. Under dessa timmar var det stundtals riktigt varmt och jag hade lite svårt att hålla bra vätske/mineralbalans, men inget som egentligen störde löpningen nämnvärt, vad jag minns.
Märkte av det lite senare på kvällen men Krister kom då till undsättning med mineralvatten och salt och blandat som så sakta blev min favoritföda vid sidan om microcalzonen jag hade i kylväskan. Ovärderligt att bara kunna ropa på supporten och två varv senare ha en halv micropizza och en mugg cola i handen. I vanliga fall känns det som det är jag som äter mest på banan och kanske också att jag äter minst konstigheter. Många kutade runt med vällinglika mixar på flaska och diverse flouricerande sportdrycker, nästan att man känner sig lite retro när
kylväskan är packad med Pripps Energy (som jag tyvärr hade för lite av) och Oboy.

Under andra sextimmarsperioden flöt det på riktigt bra både den lägre temperaturen och att vi bytte varv gjorde att det förmodligen bara flöt på nu. Ärligt talat har jag inte mycket minnen alls från den här delen av loppet, jag hade nog någon dipp eftersom jag rotade fram iPoden, men den åkte raskt ner i väskan igen trots min fantastiska mix. Att jag passerade 12 timmarsgränsen med 101 km tyder väl också på att något inte stämde här, kanske var det illamåendet som dök upp under dessa timmar, minns dock inte att det sänkte mig så men…

Efter tolvslaget började det dock bli lite bråkigt. Tror jag gick några helvarv för att vara i form efter tolv men när jag skulle börja springa igen kände jag av löparknät direkt, även på rakorna. Kunde nu bara gå och testade allt. Först liniment och stretch, sedan skobyte, skobyte igen och mer stretch med hjälp av nyutbildade Petri Hellberg . Slutligen tog jag till Ipren för att bli av med det onda. Är egentligen mot alla former av värktabletter när jag springer men nu kände jag att det hade varit för jävla irriterande att bryta i år igen och efter 20-30 min kunde jag börja jogga på rakorna och gå i kurvorna. Det kändes som en OK kompromiss då jag öppnat så pass bra och fortfarande faktiskt hade chans på både pers och 200 km. Särskilt som de knappa två timmar som jag la på att få ordning på knät (tror jag gjorde runt 5-6 km/tim nu) hade gett mig lite
återhämtning. Nån gång i denna svängen kom också Markus ut på banan igen och hjälpte mig hålla modet uppe under de mörka lätt orytmiska timmarna. Krister var också riktigt bra support här och kom med peppande ord om hur jag knappade på mina motståndare/medtävlande eller en näve saltgodis för att jag skulle hålla humöret uppe.

18 timmars passeringen hade jag gjort 145 km vilket var hela 2 km bättre än jag kalkylerat med ca 3 timmar tidigare. Jag hade nu också tagit en relativt stadig femteplats som jag kände att jag skulle kunna hålla och kanske förbättra rent av om det bara flöt på. Trodde också på att knät skulle må bättre av vändningen, men bara några varv efter att vi vänt började det göra ont igen. Förmodligen hade Iprenen gått ur systemet så jag tog en till och gick runt i ca. 20 min igen. Nu gick det återigen att springa och jag började jaga 3:an och 4:an som låg rätt jämnt med varandra. Knappade in lite grann för egen maskin , men plockade tyvärr inget ordentligt förrän Hasse Byrén började må dåligt och det var med blandade känslor jag passerad Hasse som såg ut att må riktigt dåligt stundtals. Tog mig på detta vis upp till fjärdeplatsen och försökte jaga
på ”den blåvita” som jag nog plockade något enstaka varv på, men han såg oerhört stark ut och när det var 2-3 timmar kvar var det inte mycket hopp om att plocka de 4-5 kilometrarna jag hade upp till bronset och jag slutade jaga medalj och fokuserade på att ta mig över 190 km. De sista timmarna blev nu riktigt sega och jag kan väl säga att jag inte gjorde mitt yttersta för att få maximalt ut av den här tiden utan försäkrade mig om att jag hamnade på rätt mil. Var nu riktigt imponerad av Hasse som var ute på banan och peppade mig riktigt mycket på varje varvning. Där finns en hel del att lära om hur man kan komma igen och under ett 24h är det nästan aldrig för sent att hämta upp sig och förbättra sitt resultat.

Tillslut landade det på 191,13 km ett pers med 7 km och jag kände mig mycket nöjd med att jag lyckats övervinna svårigheterna under natten och ta mig i mål med ett personbästa trots allt. Kan inte heller sörja tredjeplatsen eftersom jag aldrig egentligen hade känn på den och jag gjorde vad jag kunde för attplocka. Det hade absolut varit svårt att genomföra detta lopp på det här sättet utan Kristers support och pushning och fan vet hur jag ska vänja mig vid 24hutan support av krister eller Markus efter detta.

Återhämtningen
Efter tävlingen åkte vi hem nästan direkt och det var oerhört skönt att komma hem och sova. Tyvärr missade jag att trycka i mig ordentligt med energi direkt efter loppet. En halvliter MER och lite nötter bygger ingen ultralöpare. Käkade i alla fall lite middag när jag fått upp aptiten på lördagkvällen och jag återhämtade mig sedan skapligt under söndagen. Det jag hade mest problem med under första dygnet var ordentligt med blåsor på samtliga delar av fötterna men när det började lugna ner sig framåt kvällen kände jag en svullnad och värk i fötterna som jag inte riktigt kom överens med och sömnen mellan söndag och måndag blev inte riktigt vad jag hade behövt. Detsamma gäller väl för måndagens
arbetsinsats på kontoret.  Men i stort känns kroppen bättre än efter Holte, förmodligen tack vare de betydligt lugnaresista timmarna under loppet.

Efter en vår med en misslyckad 6-timmars i Skövde, en skaplig Marathondebut (på 3:40) och ett katastrofalt Göteborgsvarv (en bit över 2 timmar) kände jag att jag verkligen ville lyckas när det nu äntligen var dags för 24 timmars igen. Jag tyckte nog jag hade förberett mig väl under våren med några 5 milare och en 7,5:a men veckan innan Varvet blev jag förkyld och hostan som kom efter hade inte riktigt släppt på söndagen innan Holte. När jag på måndag morgon dessutom började käna mig lite öm i musklerna trodde jag nästan det var kört men jag kortade ner dagarna på jobbet, tupplurade, käkade kiwi, drack roibos-the och actimel. Så när jag körde ett testpass på en knapp mil på torsdagen kändes det riktigt bra trots att hostan satt kvar.

Jag packade således mina väskor på torsdag kväll (4 par skor + lite annat) och på fredag morgon tog jag tåget till Jönköping där Markus väntade för vidare transport ner mot Danmark. Allt började nu kännas riktigt bra med mycket snack om löpning, musik och livet i bilen och lite lagom tävlingsnerv. Vi stannnade och åt på en förvånansvärt bra rasta någonstans i norra Skåne och det kändes som kotlett med potatis faktiskt var riktigt bra uppladdningsmat. Vi anlände till tävlingsplatsen vid Rude Skov redan runt två på fredageftermiddagen och hade rätt bra med tid att bekanta oss med banan, sätta upp tält mm. Banan gick till stor del inne i skogen och när vi provgick den följde vi det spår som vi trodde var sträckningen. Det var backar precis hela tiden och jag blev riktigt nervös för att det skulle kunna bli väldigt tufft. Vid det här laget kände jag nog att 15 mil var ett helt OK resultat. När vi gått varvet pratade vi lite med Kasper som var en av arrangörerna och han lugnade oss med att den inte helt följde det spår vi gått och förändringarna gjorde banan något mildare.

När tältet var uppe, Markus monterade allt själv vilket nog var lika bra, åkte vi in till Holte Centrum för att proviantera lite till tävlingen. Till skillnad mot svenska tävlingar så ingick inte måltider i startavgifter (nötter, bananer, kaffe sportdryck, kakor mm ingick.) utan detta kunde man köpa till om man ville. Eftersom måltiderna serverades i ett tält lite utanför banan och många stafettlöpare skulle utfordras tänkte vi att det nog skulle ta rätt lång tid att ta dessa måltider och då det ändå kostade extra kunde vi hellre köpa till lite mat som vi kunde äta när vi ville. Vi handlade lite ciabatas, Philadelfiaost, skinksallad (typ majonäs med skinka i) plus yoghurt, korvar, köttbullar och lite anat smått. Efter provianteringen letade vi ett tag efter en restaurang och hittade tillslut en pizzeria som fick duga. Till min förvånig höll pizzan väldigt hög klass och depåerna laddades nu upp för fullt en sista gång.

Efter måltiden ringde Frederic Viking en gammal kompis sedan tonåren som jag delat några synthband med genom åren. Han hade dagen innan meddelat att han bodde bara 5 km från tävlingen, riktigt häftigt och ett kärt återseende, tror det var 10 år sedan sist. Efter lite småprat om löpning, gamla Roskildeminnen och livet i almänhet var det så dags att försöka somna i tältet, en av mina absolut svagaste grenar. Tror jag låg vaken från 23:00 till strax efter midnatt då tävlingsledningen förmodligen fyllnat till och kom sig för att testa ljudanläggningen med lite spontankareoke till TOTO av alla jävla band. När väl musiken tystnat somnade jag i alla fall gott och vaknade nog strax innan kl 6:00 av kråkornas kraxande. Låg sedan kvar ett par timmar och slumrade kanske lite så jag kände mig rätt utvilad när Markus kom och berättade att han hade gjjort iordning mackorna till loppet plus frukost, snacka om support. Frukost med macka, youghurt och en banan intogs och därefter de nödvändiga morgonbestyren. Tog sedan två Dimor och en Omeprazol för att lugna magen lite, något som visade sig vara ett vinnande koncept. Fram till start var det nu mest horizontalläge i tältet som gällde med lite kaffe, banan, sportdryck och vatten som uppladdning.

Kl 12:00 var det då äntligen dags för start efter lite Zumba-uppvärmning (behöver jag tillägga att jag inte deltog?). Startfältet bestod av 32 sololöpare i 24h klassen ett tiotal sextimmarslöpare och runt 50 stafettlag med 6-12 deltagare (tror jag).
Öpppnade loppet lugnt med mellan 6:30 och 7:30 i snittempo även om de första varven gick något fortare. Efter ca 3 varv hade man en rätt bra bild av vilka backar som var bäst att gå i och vilka man kunde försöka löpa på i. Höll jämnt tempo fram till 6 timmar (51 km) då Frederic kom förbi med en Pizza som vi tog ett par slicear av i lugn och ro medan vi snackade igenom loppet so far och vilade benen. Från Hallsberg minns jag att jag var väldigt förvånad över hur pigg jag var efter 6 timmar, den känslan infann sig inte riktigt här utan jag tyckte nog att benen börjat kännas slitna redan nu. Kanske var det för att jag avverkat 4 km mer på 6 tim här eller så var det backarna?
Efter pizzan blev det ett lugnare varv för att inte stressa magen och mjuka benen efter vilan. Sedan började det släppa och kl 9 på kvällen kändes allt helt perfekt. Temperaturen hade gått ner och förhållandena påminde rätt mycket om mina ordinarie kvällsrundor i Risveden. Jag öste nu på rätt bra i nerförsbackarna och när mörkret föll var det på gränsen till nattorientering i en jäkla fart (kändes det som).
Under natten klev flera löpare av och fräschade till sig så jag kände nog att jag tog några placeringar nu eftersom allt flöt på bra men det var först runt kl 6 på morgonen, alltså efter 18 timmar som jag fick veta av damen i vätskekontrollen att jag låg etta! Hennes man låg nämligen två så hon tyckte jag skulle gå in och vila. Jag blev nu både glad och stressad, hur skulle jag hantera detta, en seger på G? Jag tog reda på vem som var hennes man och ”visste” nu att jag ledde med 2-3 varv. 2:an hade fikat och samlat energi ett tag och när han passerade mig på tartanbanan och sedan började plocka några hundra meter per varv blev jag riktigt skraj. Jag insåg att hans självförtroende stärktes av plockningarna så jag satsade nu allt på ett kort. Jag öste på för fullt på ett varv nu och gick nästan 5 min snabbare än tidigare varv och plockade således några hundra meter på min motståndare, han såg måttligt nöjd ut och vid nästa varvning hade ha återigen tagit sin plats vid fikabordet, vilken lättnad!
Efter delsegern mot 2:an försökte jag hålla farten uppe men snabbvarvet hade tagit en del kraft och motivationen började tryta lite, jag visste inte riktigt hur mycket förskott jag hade men jag slappnade nog av lite nu i alla fall.
De sista 4-5 timmarna fick jag lite olika uppgifter av de danska löparna och Markus och jag drog slutsatsen att jag låg 2-3 varv före en dansk i blå tröja. När jag så med två timmar kvar blev omsprungen av en dansk i blått linne började jag tvivla på om han verkligen låg ett varv bakom eller om vi nu låg jämsides. Jag tänkte att jag nog aldrig skulle förlåta mig själv o jag förlorade av lättja när jag hade lite kraft i benen så jag tryckte på rätt bra under sista timmen och tog säkerligen 500-800 meter på den blåe dansken. Någon gång under sista timmen passerade jag även en kille som sa ”Du kommer att vinna stort!”.
När jag gick in i varvningen sista gången var jag rätt säker på att jag hade vunnit, inte minst pga. jublet och jag rullade nu ut på sista varvet med förhoppningen att komma över 184 utan att få för lång väg tillbaka efter mätning. Det funkade bra och promenaden tillbaka till tältet, Markus, Frederic med familj (inklusive alla barn och mor och far som jag välk knappt sett på 20 år) och prisutdelning gick över förväntan.

Väl på prispallen förstod jag att 2:an var han som berättat att jag skulle vinna stort och trean var en kille som jag snackat lite med innan tävlingen men inte noterat nämnvärt under tävlingen. Han i blå linnet syntes inte till och inte heller damen i vätskekontrollens man. Allt som allt kan man säga att jag verkligen hade noll koll på placeringen vilket faktiskt kanske var bra för mig. Eftersom nerven fanns där hela tiden pressade jag mig in i det sista och persade med över 12 km, jag hade kanske nöjt mig med 4 km mindre om jag slappnat av.

Efter tävlingen  packade Markus ihop allt och vi fick hjälp att bära alla saker till bilen, något som är oerhört värt när man stelnat till. Vi  åkte vi till ett hotell bara några hundra meter från starten och checkade in på världens varmaste rum. Vi släpade oss ner till hotellets cafe och åt svindyra mackor med öl och somnade sedan i hettan på rummet eftersom vi fortfarande inte fått upp fönstret. Sov en del och svettades och ryckte lite om vart annat innan det var dags för lite friskluft och svalka utomhus. På vägen ner (de 7 trapstegen från helvetet) passade jag på att fråga receptionen om fönstret och vid nästa besök på rummet fick vi äntligen in lite friskluft. Sov rätt gott under natten och frukosten var riktigt fin även om magen kanske inte var riktigt redo ännu. På hemvägen körde vi innåt Köpenhamn för att hämta ut priset tyvärr var Löberen butikern stängd så det blev raka vägen mot Sverige. Det hade börjat regna under natten och på HH båten hade vi inte en tanke på att ta oss utanför bilen och första och enda stoppet blev Mc Donalds i Ljungby kändes bra att undvika överraskningar idag.

Sammantaget så gick sedan återhämtningen bra, tog en lätt tur på löpband när jag provade ut skor på Löberen fredagen efter målgång men fick inget riktigt pass förrän onsdagen 11 dagar efter målgång. Träningen fortsatte sedan nästan som vanligt men även nu drygt två veckor efter målgång känns det i kroppen att man varit iväg på något aldeles extra. Räknar med att det ska ta ett par månader innan allt är som vanligt igen men nästa fredag (knappt 4 veckor efter Holte) är det dags för nästa utmaning Lappland Ultra som jag ska springa ihop med Pelle (grannen). Blir säkert ett lopp i sig att skriva om.

Två tidningar passade på att göra segerintervjuer veckan efter loppet:
http://kkuriren.se.adp-visitor.sth.basefarm.net/sport/lokalsport/1.722478
http://www.lerumstidning.com/nyhet_visa.asp?id=12535&sidnamn=SPORT