The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.
Here’s an excerpt:
A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 6 100 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 5 trips to carry that many people.
Här har vi en kämpe! Trots sitt funktionshinder, rullstolsburen efter ryggmärgsskada, vinner han den tuffa tävlingen! 13 grader i vattnet, simmar snabbare än ALLA! Trots att han bara använder armarna!
Anders och jag gick i samma klass de två sista åren på högstadiet, i år är det 30 år sen vi gick ur nian! Han är toppidrottsman och jag…hmmm
Ett barn som endast får respons på sina negativa beteenden kommer naturligtvis att fortsätta med dessa eftersom ALLA vill ha respons/bekräftelse! Detta barn ser ingen anledning att ändra sitt beteende eftersom det ändå inte ”lönar sig”!
Negativa eller ”icke önskvärda” beteenden ger upphov till starka reaktioner hos omgivningen vilket i sin tur ger ”bensin åt den redan brinnande brasan”!
Om vi vuxna fortsätter att uppmärksamma/förstärka barnets negativa beteende visar vi barnet att det är ett sånt beteende som ”lönar sig”! Det är då barnet får uppmärksamhet och blir ”sett”!
Alla vill vi bli sedda! Både vuxna och barn! Ignorans är bland det värsta någon kan utsättas för! Hellre uppmärksammas vi då pga ”dåligt beteende”!
Barn som t.ex utövar en lagsport behöver MYCKET positiv respons från främst ledare men även från sina lagkamrater! Vid VARJE träningstillfälle ska ALLA barn MINST en gång få höra sitt namn tillsammans med ett positivt ord; bra jobbat, duktigt kämpat etc.
De barn som kämpar i motvind från början pga olika saker; funktionsnedsättningar, ”motvillig kropp” eller annat måste kanske få positiv respons i ännu högre utsträckning! Även om de bara gör EN enda bra sak!
För ingen är genomgående urusel, men behandlas som om så vore!
Tack och adjö från oss!
Nu ska jag fokusera på det positiva!
Barnens skola bjöd eleverna på saft och bullar första dagen! Dessutom fick de i årskurs 6-9 gå iväg och spela en runda minigolf! På skolans bekostnad!
Tack för detta initiativ!
Det ska vara roligt att komma tillbaka till skolan!
Igår kväll ringde lillemans lärare upp mig och berättade att min oro har tagits på allvar och det känns skönt. För vår del har skolan verkligen tänkt till och läraren, hans resurs och rektorn har suttit och lagt upp en plan för hur de ska ge honom bästa möjligheten att lyckas.
Han kommer att gå i en liten grupp flera timmar i veckan, det är en grupp för de ungdomar som behöver mer stöd, det kan t.ex vara inlärningssvårigheter. I den lilla gruppen går mest större killar och någon tjej och de har två lärare i gruppen och lilleman ska få ta med sin resurs dit. Han kommer bara vara i den ordinarie klassen när de jobbar i smågrupper.
På så sätt slipper han konfronteras med sina klasskamrater och får istället sitta i en grupp med äldre och lugnare ungdomar som förhoppningsvis inte ”går igång” när lilleman har sina egenheter för sig.
Han kommer ha samma studiematerial som sina kamrater men får jobba extra med vissa ämnen, på bild och musiken kommer han vara i lilla gruppen och jobba istället för att vara med sina kamrater). De ämnena har ändå inte funkat alls så nu fokuserar vi på de andra ämnena ett tag och ser om det funkar bättre.
Rektorn sa: -Vi måste hjälpa denna lille kille så han lyckas! Om inte denna lösning funkar får vi hitta på något annat!
Bara att han uttrycker sig så känns bra så jag kan känna mig förvissad om att det finns en plan B om inte plan A funkar.
Nu kan jag något mer lättad se fram emot skolstarten och förhoppningsvis kunna sova på nätterna utan att ligga och vrida och vända på mig och oroa mig för hur i hela fridens namn det ska funka.
Nu när skolstarten närmar sig har jag mer och mer börjat oroa mig för hur det ska funka för lilleman. Med några få veckor undantagna var vårterminen fruktansvärt jobbig på alla sätt och vis, både för honom, klasskamraterna och oss som anhöriga.
De nationella proven, förlusten av en kamrat, beslutet att lägga fotbollsspelandet på hyllan och den egna insikten i att INTE ha förmågan blev för mycket för honom. Han har inte orkat hantera ”misslyckanden” utan då blivit arg, ledsen och utåtagerande.
Tyvärr är det nog vi vuxna som delvis orsakat ”misslyckandena”. Vi har inte funnits med och uppfattat signalerna tillräckligt snabbt utan vi har ofta agerat försent, när skadan redan skett.
Vi vuxna runtomkring MÅSTE vara vakna och uppmärksamma så vi hinner tyda signalerna i tid, innan skadan är skedd och han har ”misslyckats” ännu en gång.
Skolans rektor sen många år gick i pension i somras och har fått en efterträdare som jag kontaktade via mail igår. Rektorn ringde upp mig och vi pratade en lång stund om mina farhågor inför skolstarten. Skolan ställer upp med resurs men tyvärr är det inte tillräckligt för att lilleman ska kunna tillgodogöra sig undervisningen. Han klarar inte MILJÖN! Det finns för många människor runtomkring!
Det blev ett mycket bra samtal där jag förde fram mina åsikter och rektorn lyssnade och vi fick en dialog. En resurs åt lilleman idag har fullt sjå med att styra upp så att det inte sker tråkigheter under dagen, men han måste ju lära sig något också. Om vi nu har målsättningen att han ska klara målen måste det göras något mer så att han inte bara fördriver tiden i skolan utan att få med sig kunskap.
Mindre grupp, slopa några ämnen just nu till att börja med så att han kan koncentrera sig på de viktigaste ett tag och sedan kanske introducera fler ämnen efter hand? Men problemet är fortfarande MILJÖN! För mycket människor, för mycket som händer runtomkring och tyvärr spårar det ur för honom när han inte kan hantera alla intryck och händelser.
I vilket fall skulle rektorn prata med berörd personal och se vad man kan göra för att det ska bli så bra som möjligt. Det känns bra och jag hoppas att lilleman ska slippa ”misslyckas” igen.
Vilken förmåga då?
Förmågan att till fullo förstå det sociala samspelet
Förmågan att hejda sina impulser
Förmågan att hantera besvikelser och egna tillkortakommanden
Förmågan att kunna vara tillsammans med många människor utan att krascha
Det är hårt att som förälder inse att det andra tar för givet är så svårt för honom
Det är hårt att som förälder tvingas se sitt barn misslyckas, gång på gång
Det är hårt att som förälder faktiskt inte kunna hjälpa, utan bara trösta
Precis som andra föräldrar i min situation börjar jag nu oroa mig inför den stundande skolstarten.
De senaste veckorna har lilleman mått ganska bra och att han landat i sommarlovet i kombination med ny medicinering är nog förklaringarna på hans mående.
Än så länge vill han bara vara hos mig så jag låter honom vara just nu och pressar honom inte att följa med storebror till pappa. Han har hittat en fungerande rytm på dagarna och vi kämpar inte längre med besvärliga och långa utdragna läggningsprocedurer och hans tidigare oförklarliga ilska och utbrott mot mig är helt borta.
Naturligtvis har han kvar mycket av sina grundproblem orsakade av ADHD och AS men den ökade ”trotsen” och oförklarliga utåtagerande beteende mot mig ser jag inte skymten av längre. Dock ser vi mer och mer saker som gör att vi misstänker en tilläggsdiagnos, det såg personalen på BUP också, men vi låter det vara i nuläget och ser om det innebär ökade bekymmer för honom. Annars låter vi det bara bero.
När skolan börjar kommer många frågor och tankar upp i mitt huvud: Hur kommer det att fungera? Kommer det att fortsätta som under våren eller blir det en nystart? Ska jag följa med till skolan? Ska jag låta skolan sköta det hela själva eller?
Tror att jag låter skolan sköta det hela och om det tillstöter något utöver det vanliga tar jag ledigt och följer med honom.
Nedan en bra bok med intressanta synpunkter. Kanske har lilleman en trippeldiagnos t.o.m?
För en och en halv vecka sen började lilleman med en ny medicin och jag säger bara: -Vi har fått ett nytt liv!
När den förra medicinen gick ur kroppen blev han ”skogstokig”! Jag har ifrågasatt detta flera gånger när jag talat med personal på BUP! Jag har inte känt igen min son i hur han blivit när medicinen går ur kroppen. Men inte fått något gehör direkt och eftersom medicinen fungerat några timmar när den väl satt i har vi inte försökt krångla med honom heller.
Nu är sonen jämn i humöret över hela dagen. Han får inga utbrott, han äter bra, är lugn och det går att resonera med honom!
Helt plötsligt efter nästan tio år har jag fått känna hur det är att leva nästan ”normalt”! Läggningen på kvällen som varit ett stort bekymmer har nu gått bra med endast lätt övertalning. Inga uppträden eller utbrott och han verkar ha funnit harmoni!
Dock finns andra mörka moln på himlen, han vill BARA vara hemma hos oss så han vägrar följa med storebror till sin pappa.
Men jag bara häpnas över detta! Samtidigt som jag har megadåligt samvete för att den förra medicinen varit orsak till våldsamma utsättningssymtom när den slutat verka 😦
Men man säger ju: -Bättre sent än aldrig!
Bilden tagen på Fuerteventura för några år sen när jag åkte dit själv med mina två äldsta söner!
Kollade på en film igår kväll som slutade runt 23.30. Sen tog jag hostdämpande medicin för att kunna sova men började istället hosta etter värre! Vid 01.00 gav T upp och gick ner i vardagsrummet för att få sova och någon gång därefter knoppade jag in. Vaknade vid 03.00 och T kom upp tillbaka och hostan satte igång igen! Runt 05.00 lyckades jag somna igen men vaknade vid 08.00 pga hosta och värk i kroppen så vid 09.00 gick jag upp!
Så nu sitter jag på altanen med en kopp kaffe och datorn i knät och njuter av en härlig semester ;-(
I e.m kommer lilleman och 13-åringen så då gäller det att vara utvilad…
SmulAnns blogg 