Jag saknar inte att ha någon att fira den med. Det är så skönt!

En singelkille jag känner har börjat söka en partner på Threads.

Jag lärde känna honom – 97, han var min datalärare då. Sen blev vi kollegor – 99, och var det i ett par år. Vi har kontakt via FB sen – 07.

Han är en bra kille. Snäll, omtänksam. I alla fall är det så jag minns honom från tiden i Gruvbyn. Han äger ett gammalt hus som han har renoverat själv, det mesta enligt original. Han har ett bra jobb.

Han är seriöst den duktigaste personen med att vinna priser, mestadels via tävlingar hos olika företag (hittar inte bättre ord just nu). Han har vunnit resor, biljetter till större evenemang, t ex Mello. Han har vunnit prylar av alla slag. Pengar. Godis i överflöd. En gång, när en fotbollsfinal spelades, så vann han att ett stort tält skulle sättas upp på hans tomt, med en stor skärm där de skulle få se finalen. De fick mat också, underhållning innan och efter finalen. Han fick bjuda in… jag tror det var 20 pers.

Han har en nästan vuxen son, och han är bara några år yngre än mig.

Hade det inte varit för att han bor i den där jävla Gruvbyn, och att jag inte orkar, så hade jag satsat på honom. Om han skulle ha varit intresserad alltså.

Min vän T är singel igen. Hon har oflyt med män. Jag skulle kunna presentera dem för varann, men kommer inte att göra det. Hon är speciell, inte alltid på ett bra sätt i en relation. Inte för att man ska kräva perfektion av någon, men vissa saker är bara lite mycket.

Hur som helst. Eftersom jag inte kan hugga honom, så hoppas jag att han hittar en bra kvinna.

Har egentligen massor att skriva om, men orken i hjärnan är skral.

Var i alla fall upp till Sonen och fick äntligen träffa Pluttisarna. Mitt hjärta, alltså…

De var ganska små när de föddes. Hon var 45 lång och vägde 2,4. Han var 46 och vägde 2,5. Lite skillnad mot Sonen. Han var 53 lång och vägde strax över 4,1. De hade inte hunnit komma dit än när jag var där.

Pluttan är såååå lik sin mor! Liten knappnäsa och plutläppar. Ja, mor hennes är ju från Somalia, så hennes drag är ju liten näsa och plutläppar. Hon sov mest så det blev inte mycket kontakt, men när det blev det så var hon med.

Plutten är en kopia av sin far. Han var vaken ganska mycket, var med hela tiden i vad vi gjorde. Han kunde också se drömmande ut, så där som man ser ut när man är i sin egen lilla värld. Han vill också gärna stå när han är vaken och var i famnen på en. Väldigt stark i nacken. När jag hade honom i famnen och pratade med honom så log han brett, tittade intensivt på mig och svarade. Det var inget tillfälligt ljud, utan han svarade mig med sånt ljud de gör när de börjar jollra. Han gjorde också munnen till ett o, så där supergulligt.

Hela hans sätt är som Sonen var. Han var också snabbt med på allt som var runt honom. Han var också en drömmare. Han ville också alltid stå när man höll i honom. Han började dock inte att jollra förrän han var i tredje månaden. Det ska bli kul att se om Plutten fortsätter att vara så lik sin far.

Förlossningen blev ganska tuff. Efter två dygn så blev det kejsarsnitt. De fick ligga kvar en vecka för att få upp vikten på Pluttan. Stackars Svärdottern hade så svullna ben och fötter, så hon kunde knappt gå i tre veckor sen för det gjorde så ont i fötterna. Hennes eftervård hade mycket att önska. Överhuvudtaget så var personalen inte särskilt trevliga mot dem. De lyssnade inte på Svärdottern när hon bad om att bli kollad så att hon inte hade blodproppar i benen. De nedvärderade Sonen, betedde sig mot honom som att han inte fattade ett dugg om nåt. Sonen sa också att det mesta där var slitet, ”såg ut som ett BB i Sovjettiden”.

Att BB där är underbemannat och personalen är överarbetade finns det ingen tvekan om, det verkar som det satsas för lite på BB där. Förlossningsavdelningen däremot var som en dröm, sa de, superfint och fantastisk personal.

Hur som helst så mår alla bra nu. Det är visserligen mer jobb att ha tvillingar, men de är ändå lätta att ha att göra med. Sonen och Svärdottern samarbetar så bra.

Well, nu orkar jag inte skriva mer. Dags att vila skallen.

Jag åker upp till Sonen i övermorgon, juldagen, får äntligen träffa mina barnbarn. Jag längtar!

Det fick bli en sån idag. Hjälpte lite iallafall.

Jag är i det läget att jag skulle kunna prata sönder andras öron. På ett sätt är det tur att jag inte klarar av att vara pratig, hjärnan har så svårt att hitta ord.

Hade jag orkat prata så skulle jag dra iväg ännu mer uppåt. Jag känner att jag skulle dansa runt, göra allt möjligt utan att få nåt gjort ändå.

Jag får skriva istället de stunder det inte är allt för mycket kaos i hjärnan, för det är kaos, även om de stunderna är korta.

Idag fyller jag hjärnan med musik. Har inte orkat lyssna nästan nåt under flera månader. Nu försöker jag trötta ut skallen. Kanske får jag lite ro en stund.

Exsambon skrev till mig. Började prata om minnen. Gissa vilka minnen. Inte så svårt att gissa, va?

Vi var ihop för 20 år sen! I helvete att jag vill ”prata minnen” med honom!!

Ännu en man från det förflutna som äcklar mig nu.

Han slutade skriva. Surprise, surprise…

Är så utmattad för att jag håller igen att bli riktigt lycklig för mina nya barnbarn för att inte släppa loss hypon, får svår ångest för att jag är så utmattad och som gör mig ännu mer utmattad.

Förutom den största rädslan jag har, rädslan att förlora mina nära och kära, mest barnen och barnbarnen, så är jag så rädd för att hamna där jag var för ett år sen. Så jävla rädd…

Jag kämpar så hårt.

Såg en intervju med Keanu Reeves. Bl.a. så sa han: ”I am not mad, I am done”. Det handlade om människor han har valt bort i sitt liv.

Det är så jag känner när det gäller mamma. Jag var rasande på henne för att hon inte respekterade mina gränser. Jag är inte längre arg, men jag är färdig med henne. Vi kommer inte att ha en relation längre, och jag sörjer inte det.

Jag känner stark ömhet för det barn hon var. Hon fick aldrig känna sig önskad och älskad. Hennes alkoholiserade  mamma övergav henne, och hon blev adopterad av sin morfar (som också var alkis) och mormor E. Han brydde sig inte, och mormor E var kall mot henne. Hennes morfar var otrogen mot mormor E och fick en dotter, mammas mor, med den kvinnan.

(Mormor E var den kvinna jag kallade för mormor och som var min enda trygghet i världen. Hon kände en stor kärlek till mig, och ömmade för mig.)

Hänger ni med?

Hela mammas liv har gått ut på att bli älskad och bekräftad. Det har styrt henne och gjort att hon sökte det hos män som aldrig var bra för henne, som var alkoholister och utnyttjade och misshandlade henne. Min far var en av dem.

Allt har handlat om henne. Visst älskar hon oss barn på det sätt hon kan, men oss tre äldsta satte hon alltid i andra hand. De hon satte framför sig var de två yngsta, min syster som dog och så yngsta systern.

Hon har alltid sett till att hon är i centrum, förutom med syrrorna, även om det har skadat oss andra.

Jag blev den som hon gjorde till sitt känslomässiga och mentala stöd. Jag var den som fick bära henne, den hon berättade allt för, och då menar jag ALLT! Jag var hennes mamma, tog ansvar över hennes känslor, bekräftade henne. Det var en börda jag absolut inte skulle ha som barn och genom min uppväxt. Jag var det ända till jag flyttade 20 mil från den by där hon fortfarande bor. Jag var 36 år, och inte förrän då började jag sakta kunna ta mig loss från henne. Det tog 20 år, men nu är jag fri.

Jag är äldst av hennes barn. Det tog länge innan jag såg att hon försökte göra mig till en kopia av henne. Hon indoktrinerade mig hårt, och jag stod alltid på hennes sida, lyssnade på hennes ord, och var i mångt och mycket som henne. Jag gick emot mig själv för att behaga henne, för att inte förlora hennes kärlek, hennes godkännande.

Jag vet idag att det beror på allt som skedde när jag var litet barn, då hon övergav mig på olika sätt.

Hon hatar män. Verkligen hatar dem. Hon försökte alltid få mig att också göra det. Trots vad jag har varit med om när det gäller män, så har jag aldrig känt hat. Jo, mot en man, pappan till mina tre yngsta syskon.

Ja, nu har hon ju också psykiskt misshandlat sin make sen de gifte sig – 97. Han är nu den kopia hon vill ha. Det finns inget kvar av honom. Han är hennes slav, hennes papegoja. Jag insåg inte det förrän för tre år sen. Hon hade ju själv varit utsatt för både mycket svår psykisk och fysisk misshandel sen hon var född, så det fanns liksom inte i min värld att hon skulle göra så.

Det gick inte upp för mig förrän för några dagar sen att hon inte kan känna empati för någon annan. Hon har aldrig kunnat det. Det gick också upp för mig precis nu, att hon faktiskt har psykiskt misshandlat oss barn också.

Sen jag blev vuxen på allvar så har hon varit så avundsjuk på mig. Det har hon omedvetet visat mig på olika sätt. Hon är avundsjuk på att jag har klarat mig utan män, var också konstigt nog avundsjuk på all den uppmärksamhet jag fick av väldigt många män när jag bodde i byn. Hon har varit avundsjuk på att jag har jobbat i många år. Hon har t.o.m varit avundsjuk på mina fysiska skador och sjukdomar, t.o.m att jag har bipolär sjukdom (helt plötsligt, när jag fick diagnosen, så ansåg hon att hon också har det, vilket hon inte har några som helst tecken på att hon ska ha). Hon har varit avundsjuk på det väldiga stöd jag har fått sen jag blev sjukskriven.

Hon har aldrig varit rättfram och ärlig när det gäller det, hon anser sig inte vara avundsjuk, men hon har visat det på olika sätt och saker hon har sagt.

Jag anser inte att hon måste vara ofelbar, absolut inte, men vi barn (och till stor del hennes barnbarn) har skadats mycket. Det är ett faktum.

En cover med Erik Grönvall. Helt okej, men jag föredrar originalet.

Jag blev fascinerad av han mun när han sjunger ut ordentligt. Så stor!!