Knappast någon har väl missat debaclet att Trump gått ut ganska hårt och sagt att Grönland måste tillhöra USA. Militära medel kan ej uteslutas. Som skäl har angetts säkerhetspolitik gentemot Ryssland och Kina, samt förstås, alla förmodade mineraltillgångar som beräknas finnas under den kilometertjocka isen. Självklart är dessa krav och hot helt oacceptabla, speciellt sedan båda nationerna tillhör samma försvarsallians Nato.
En del personer till höger, som alltid gillat Trump och speciellt hans anti-wokepolitik tycker plötsligt att det kan vara bra om ön kommer under amerikansk domsago. Här skall man inte blanda äpplen och päron. Man kan mycket väl hylla Trumps anti-wokepolitik, och samtidigt kraftfullt sätta ner foten mot rena hot mot den egna intressesfären. Är man svensk så måste alltid svenska intressen komma först, därefter nordiska intressen. I det här läget måste vi i Norden göra gemensam sak. Om någon nation inom Nato gör anspråk på Gotland räknar vi kallt med stöd, även militärt, från våra nordiska grannländer.
Och om någon svensk medborgare skulle tycka det var ok att USA gör anspråk på Gotland, så är det landsförräderi/högförräderi. Bäst att klargöra det för alla, även om alla borde förstå det ändå.
En del människor till höger menar också att detta bara är en förhandlingsstrategi av Trump, vilket också mycket väl kan vara fallet. Det står bl.a. i Kvartal att det nog är en sådan strategi.
”Taktiken är att öppna med ett absurt bud – annektera Grönland, inte utesluta militärt våld – för att sedan backa till något mer rimligt/mindre galet.” …
”En tidig förutsägelse: Donald Trump kommer att vara nöjd om det blir ett gemensamt energi- och mineralprojekt tillsammans med Danmark samt ökade danska infrastrukturinvesteringar på Grönland.”
Det här kan mycket väl stämma, men. Dels så verkar det overkill att hota med annektering av ett alliansland om man nu vill ha ett mineralavtal. En självklar del i en bra strategi borde vara att inte ta i mer än nödvändigt. Speciellt taget de negativa konsekvenserna i beaktande. Dels så har själva hotet en massa negativa konsekvenser som Trump med sin förhandlingsstrategi nog inte tänkt på. Trump har säkert lyckats med sin strategi många gånger, men även den mest lyckade strategi kan slå fel. Oavsett hur starkt USA är ekonomiskt och militärt, kan nationen inte stå helt ensam i världen. Och med sådana här utspel kan det sluta med just det.
Hela denna historia för tankarna på hur Europa och EU (för allt i världen) skulle klara sig utan USA:s militära stöd. Jag är ju ingen expert på området, knappas ens en MÖP (lite grann kanske), men vad jag förstår, med länder som Sverige, Finland, Polen, Frankrike och Tyskland är ju Europa oerhört starkt militärt. Kunde vi dessutom få med Storbritannien skulle även björnen i öst inte anfalla Europa i brådrasket. En björn som just nu blöder i Ukraina. Problemet verkar vara självbilden, en självbild av Europa som svagt och behov av stöd. Europa måste både satsa på militär styrka och självbilden. Den senare är lika viktig.
Med detta sagt, så måste denna händelse fungera som en väckarklocka för Europa och EU. Vi måste satsa mer på ”hårda” frågor i EU, och bygga upp militära muskler i våra respektive nationer. EU måste överge en massa socialpolitik, som bäst sköts nationellt, och satsa på sådant som säkerhet och konkurrenskraft. Sådan som ger ekonomisk styrka och respekt i omvärlden. I stället för att EU skall lägga sig i könsfördelningen i bolagsstyrelser, olika klimatmål och snusets vara eller ickevara så skall unionen satsa på naturvetenskap, kärnkraft och AI. Vi behöver en helrenovering av EU:s inre politik, för att stärka unionens muskler och respekten utåt.
Dissidenten Stenkvist 