trollisen

Det har gått ett år sen Trollisen gick bort. Det känns som en sekund. Och som hundra år. Det kommer aldrig mer bli detsamma. Men jag önskar och tror att Trollisen är där hon ska vara och att hon har det bra. För alltid saknad.

Anna

Ljuset efter dig kommer brinna  för alltid.

Tack för allt.

Det är många som bär  med sig dig i sitt hjärta nu.

Kram Anna

Det är med en fruktansvärd sorg jag måste meddela att Trollisen gick bort 15 november. Hon kämpade ända in i slutet.

Nu får hon vila. Tänk gärna på BRIS. Eftersom Trollisen inte finns kvar hos oss fysiskt besvaras inga frågor. Hon hann få veta hur många det var som tänkte på henne.

Kram från Anna

Trollisen, min fina vän och moster, har bett mig skriva om hur hon har det just nu.

Hon ligger inne på sjukhus igen, hon har fått lungemboli, två blodproppar. Hon har också drabbats av bakteriell inflammation. Hon mår illa och  har problem med andningen. Hon får behandling mot blodpropparna, smärtstillande, medicin mot illamåendet och antibiotika intravenöst. Hon har syrgas som hjälp också.

Operationen  har i o m detta skjutits upp till december.

Trollisen är i dåligt skick men hon kämpar på. Som hon alltid har gjort. Skulle livet vara någorlunda rättvist skulle hon ha det riktigt bra nu och inte vara i denna situation, detta skick.

En dag i taget. Med all styrka som går att ge till Trollisen. Och jag vill passa på att tacka alla ni fina som ger ert stöd och omtanke till henne. Och jag vet att det värmer hennes hjärta av att ni bryr er om.

/Anna

I söndags åkte jag in till akutmottagningen. Då hade jag outhärdliga smärtor i hela buken. Jag passade på att åka upp, då jag hade en väninna som moraliskt stöd. Jag tillhör den generationen som inte vill ställa till med besvär eller söka läkare i onödan. Har man växt upp i en familj med 8 barn, fanns det inte utrymme för gnäll av ett enskilt barn. Sch…. lät det då. Man ska inte sjåpa sig. Det finns dem som har det värre.

Efter en gynundersökning tillsammans med de prover som togs och har tagits konstaterades det att jag har en elak tumör på höger äggstock. Då stannade tiden upp – jag stannade upp i ett andetag för jag ville inte veta mera. Men ändå – det var stor skillnad på det allvarliga besked jag fick i samband med en cancer jag hade för ca 30 år sedan och nu. Naturligtvis var det förfärligt att än en gång få cancer och rädslan satte sig som en stor sten i maggropen.

När jag sedan blev inlagd och fick komma till mitt rum grät jag – kved och grät. Ofrivilliga kvidanden som om gråten inte var tillräcklig. Sedan har jag gråtit många gånger, men de gånger jag har träffat mina vänner och mina nära och kära har jag varit samlad. Förutom med mitt barnbarn, Marcus, som är 26 år. Han fick ta emot min smärta och det gjorde han så fint. Han är så mogen och klok och det är alla andra också omkring mig, men han var speciell. Sedan släpade han upp filtar, kudde, grejer av alla de slag på sin cykel till mig på sjukhuset. Så mycket det betydde att få dit min ullfilt och känna närvaron av mitt hem.

Jag väntar nu på besked om när jag ska opereras. De ska ta bort livmoder, båda äggstockar och ev någon körtel om det är nödvändigt. Nu fanns det i alla fall ett glädjande besked mitt i allt det tunga och det var att jag kom i god tid. Jag tänkte säga till läkaren, när han sade det, att det inte var sjukvårdens förtjänst. Hade inte jag tjatat och tryckt på hade ingenting hänt.

Jag försöker smälta cancerbeskedet. Men den mesta kraften går åt till att uthärda smärtorna i kroppen. Jag har ganska bra mediciner, men de verkar inte så länge. Men det är sorgset att behöva få cancer en gång till. Jag är besviken, arg, ledsen och så oändligt trött.

Nu vet ni hur det ligger till. Jag kämpar på med de krafter jag har, men samtidigt tänker jag, att det får bli som det blir. Det jag önskar mest är att jag ska slippa cellgifter. Det tänker jag be högre makter om.

Jag citerar Ann Heberlein ovan i rubriken för det är så det känns. Det är nu 1 ½ månad sedan jag sökte för mina smärtor i magen första gången. Fortfarande har inte mycket hänt. Jag har visserligen varit på skiktröntgen av magen för drygt en vecka sedan och på gyn i torsdags, men sedan är det stopp. Ringde till Vårdcentralen i förmiddags, men råkade trycka på fel knapp, då jag skulle svara då de ringde upp och sedan var det kört. De ringde inte upp igen. Blev så ledsen och besviken. Då jag försökte kontakta dem igen, tog de inte emot flera samtal idag.

Jag har nu varit i stort sett sängliggande med svåra smärtor i en månad snart. Då jag mår illa, kan jag sällan äta något. Mitt barnbarn, Elina, som är världens gulligaste, kom hit idag och hjälpte mig att handla. Hon blev riktigt förvånad över hur mycket jag hade gått ner i vikt.

Jag var hos världens gulligaste gynekolog och han kunde konstatera att ena äggstocken är förstorad. Han misstänker en cysta, men kunde inte konstatera enbart genom ultraljud om den är ofarlig eller inte. Han tog ett blodprov som ska tala om vad det är för något. Sedan hade jag vätska i buken. Det känns som om jag måste hålla upp magen, då jag står upp för att det trycker neråt och smärtar så svårt.

Som jag skrivit förut, har jag varit utsatt för svåra övergrepp och det var inte helt lätt att ha en manlig gynekolog. Och under tiden som han lät hissa ner gynstolen efter undersökningen lade han sina armar på mina underben. Helt avslappnat, medan han pratade om vad han hade sett m m. Jag hörde ingenting, då jag bara väntade på att han skulle börja tafsa på mig. Jag har ju – utöver övergreppen i barndomen – haft två läkare som har passat på att smeka mig på låren m m i samband med gynundersökning. En gång på en läkarmottagning i Saudi Arabien och en i Sverige. Så jag var definitivt spänd som en fjäder även vid detta tillfälle. Efteråt har jag skrattat åt, att där låg jag med benen i vädret och helt ”uppfläkt”, medan han lugnt lutade sig mot mina ben och pratade lugnt och stilla. Som om det var den naturligaste sak i världen. Och det var det säkert för honom. Men jag som inte har varit hos gynekolog på massor med år kände mig inte helt bekväm i situationen.

Men han var helt underbar. Empatisk och lugn. Sedan är jag en riktig lipsill, så jag missade en massa frågor, som jag hade behövt ställa till honom. Jag är så tacksam för mina tårar, men de kan väl komma vid lämpligare tillfällen.

Det är inte klokt att behöva vänta vecka in och vecka ut för att få något gjort. Röntgen gjordes för över en vecka sedan, men än inget besked. Läkaren som jag har på VC verkar helt frånvarande och flegmatisk och innan han kommer sig för med att höra av sig, är jag väl död. För den här smärtan jag har är outhärdlig och något måste det ju vara som är alldeles på tok.  Det gör t o m ont när jag andas.

Jag har ännu inte orkat svara på kommentarer från er, men jag är ändå innerligt tacksam för dem. De har varit så värmande och fina och har gjort dagarna mer uthärdliga. Men så fort jag har blivit bättre, ska jag naturligtvis svara. Under tiden vill jag tacka alla dem som visat empati och förståelse. Det har betytt så mycket för mig. För utöver värken är jag ju naturligtvis väldigt orolig över vad det kan vara som jag lider av. 

Jag ber om ursäkt för att jag inte svarat på alla fina, värmande kommentarer på mitt förra inlägg. Orsaken är, att jag har så förfärligt ont. Kan varken ligga, sitta eller gå utan att det gör fasligt ont. Bältrosens värk är djävulusisk – t o m min läkare sade det. Men nu börjar den ge med sig, men i stället har all värk koncentrerats till buken, korsryggen och höger ljumske.

Jag är ju van att vara ute och gå varje dag, men nu har jag varit i stort sett sängliggande i nästan två veckor. Men värken har funnits där nästan hela sommaren. Jag kan inte äta; mår alldeles för illa för det, men försöker dricka juice och ibland några skedar fisksoppa.

Jag trodde inte – i min vildaste fantasi – att man kan vara så här pass sjuk och inte få någon hjälp av sjukvården. Men till slut mobiliserade jag alla krafter och ”läste lusen av min läkare”. Så idag fick jag besked att jag nådigast är beviljad skiktröntgen. Men så jag har fått bråka, något som är väldigt jobbigt, då man inte har några krafter till det. Jag tänker på alla, som inte har ”talets gåva”, som jag har och som  är ängslig att säga ifrån till läkare. Något som många – särskilt äldre människor – är.   Men det är så väldigt sant att ”man måste vara frisk för att vara sjuk”.

Jag återkommer, då krafterna står mig bi. Och än en gång – stort tack för alla tröstande ord.

Det är många som undrar över vart jag har tagit vägen. Och som väntar på ett nytt inlägg. Jag blir ju så glad över att vara önskad och att så många vill läsa mina alster. Men ibland händer det saker, som fullständigt slår undan benen på en.

I måndags åkte jag in till akutmottagningen efter att i flera dagar haft en förfärlig värk i höger sida av ansiktet. Plus stora, äckliga utslag. Till saken hör, att jag under sommaren dessutom plågats svårt av ljumskbråck –  något som en AT-läkare på vårdcentralen förnekar att jag har. Däremot ville han – efter att ha tagit en massa prover – skriva en remiss till Kvinnokliniken. Därifrån har jag inte hört något ifrån och det lär dröja.

Min erfarenhet är att läkare ofta har svårt att acceptera, att en patient vet mera (om sin egen kropp) än vad han/hon gör. Och nu får jag av den orsaken vänta på att bli ordentligt undersökt på Kirurgmottagningen, dit jag också tyvärr måste ha remiss. Allt för att en tunnelseende läkare måste ta allt i den ordningen som han har tänkt ut. Att patienten önskar annordlunda tar läkaren ofta inte hänsyn till. Men det finns motsatsen också. Jag har haft underbara läkare under mitt krassliga liv och har blivit respekterad och lyssnad på. Men hur som helst känner jag mig väldigt orolig, då jag vet, att ett obehandlat ljumskbråk kan leda till tarmvred. Och om det rör sig om ett lårbråck, som det ofta handlar om när det gäller kvinnor, är det viktigt att man opererar snarast möjligt. Min käraste syster har läst på ordentligt om detta och hon är också frustrerad och orolig över att ingenting görs.

Usch, nu blev det virrigt. Men det är så jag känner mig. Hur som helst konstaterade läkaren på akuten att jag hade bältros i ansiktet. Och de som har haft det eller känner någon som har haft det vet, att det gör djävulskt ont. Så på natten vaknar jag med olidlig värk både från ljuske/buk och höger ansiktshalva. Då gäller det att snabbt inta en hög dos värkmedicin, då det annars blir helt outhärdligt. Jag bad akutläkaren känna på min ljumske och han konstaterade att det var ett bråck där. Men då det primärt inte var det jag sökte för, skulle jag kontakta vårdcentralen.

Jag har inte orkat läsa, jag har inte kunnat äta något, inte orkat skriva mail, blogga, inte gå ut, inte orkat prata med någon  – ingenting. Bara ligga under ullfilten och stå ut. Medan ett och annat kilo rasar av mig. Det är väl det enda positiva i allt detta. 

Ska försöka skriva något positivare vid tillfälle, men då många frågat vart jag tagit vägen, vill jag på detta sätt förklara.

Jag trodde av hela mitt hjärta att jag skulle bli helt fri, då jag skiljdes efter ett 17-årigt, dåligt äktenskap. Som under särskilt de sista åren inte gav mig någonting. Om ens tidigare. Jag visste inte att jag kunde få en bättre partner – jag visste inte av något annat.

Så kom då dagen, då jag rafsade ihop lite saker och avslutade äktenskapet. Vi var överens om det. Jag hade träffat en annan, liksom min man hade gjort. Vi avslutade vårt äktenskap med en god middag, som jag inte åt något av. Jag bara grät. Jag vet faktiskt fortfarande inte idag varför, men det kändes så tragiskt allting. Jag tänkte på barnen och hur det skulle bli. Men kanske var det också glädjetårar. För från tidigare erfarenhet hade jag erfarit, då jag föreslog skilsmässa, att han gjorde allt för att sabotera den. Han använde alla knep som fanns för att få mig att tro, att jag inte skulle klara mig utan honom. Jag var så nertryckt sedan många år tillbaka p g a psykisk misshandel och hade tappat all självtillit. Han hotade också att ta barnen om jag gjorde allvar av skilsmässan. Jag stannade därför kvar i många år till, trots att jag led av att vara med honom. Jag kände en sådan avsky och t o m vämjelse att dela sovrum med honom. Han tvingade till sig sex och jag kräktes efteråt.

Nu skulle jag alltså känna frihetens vindar blåsa bort alla inre fängelseenergier från mig. Nu då jag blev fri från denna man. Och jag var verkligen glad. Och fortfarande idag känner jag att det var det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Men detta med friheten – den kom inte som jag hade önskat. Och trott. Jag märkte, att mitt beteende och mina reaktioner var kvar. Visst hade jag vuxit lite genom att ha vågat gå ifrån trots de , enl mannen, dåliga oddsen, men jag märkte att min självkänsla och mitt självförtroende fortfarande var i botten.

Dessutom hade jag sökt mig till en ny man, som gärna påpekade mina tillkortakommanden och brister.  Jag fortsatte alltså med en man, som också tyckte att jag inte var tillräckligt bra. Och jag försvarade mig inte – vad fanns det att säga om något som även enligt mig var sant.

Jag var alltså fortfarande fånge i mitt självförakt. Ingenting hade egentligen förändrats. Och jag mådde mycket dåligt. Tyckte att en sådan missanpassad och defekt människa inte hade rätt att leva. Att få finnas. Att världen runtikring mig skulle bli bättre om jag försvann från jordens yta. Samtidigt sökte jag friheten i alkohol. För det var bara då jag var berusad, som jag kände mig lite fri. Jag visste inte av något annat sätt att frigöra mig.

Efter många år insåg jag, att jag var värd att få ett bättre liv. Att jag ville sluta med mitt destruktiva beteende. Och att jag själv måste ta tag i mitt liv och inte förvänta mig att någon annan skulle ge mig frihet och lycka. Men det krävdes ett mycket allvarligt självmordsförsök för att jag skulle ändra livsinriktning. Och att jag gjorde slut med den nya mannen efter 7 jobbiga år.

Jag insåg äntligen, att frihetskampen måste ske inom mig. Att jag var tvungen att sortera bort alla gamla föreställningar om hur dålig jag var. Sortera bort människor som inte ville mig väl. Söka efter kärleken till mig själv. Det var inte lätt. Det fanns så mycket bråte som låg i vägen för det. Alla kränkningar av pedofiler, alla kränkningar av föräldrar, syskon, arbetsgivare, s k vänner, partners… Det svåraste var att lita på mina känslor – på vad som kändes rätt för mig. Jag hade ju aldrig tagit hänsyn till vad jag kände och ville. Jag hade levt som ett rö för vinden. Flygit dit vinden hade fört mig – eller dit andra hade bestämt. Särskilt det sistnämnda. 

Jag var tvungen att börja ta ansvar för mitt liv själv. Jag var tvungen att sluta vara offer. Jag var tvungen att sluta lägga skulden på andra för att jag inte hade ”frihet”. Det var jättetufft. Men till min hjälp fick jag en mycket bra terapeut. Och inte minst min fantastiska systerdotter som har varit ett ovärderligt stöd för mig. Det kommer jag att vara henne evigt tacksam för.

Friheten har sitt pris. Många söker sin tillflykt till religion, sekter, grupper av olika slag och låter deras regler och synpunkter bestämma över ens liv. Det är inte frihet, även om man kan få tröst i olika sammanhang. Det behövs också. Men man får aldrig sluta tänka och ifrågasätta. Då är man inte fri.

Att ta ansvar för sitt eget liv i alla sammanhang är en ständigt pågående process. Friheten kräver det. Men för varje steg man tar på frihetens trappa blir man starkare och tryggare i sig själv. Det strävar jag efter varje dag.

När pappa var 8 år dog hans mamma – min farmor. Jag har inte riktigt fått veta varför, men en uppgift är att hon av farfar vägrades besöka läkare och lasarett p g a hans svartsjuka. Hon lämnade efter sig ett nyfött barn och ytterligare 6 barn i varierande ålder. De äldsta såldes på auktion till lägstbjudande och blev på det sättet gratis arbetskraft hos snåla bönder i byarna runt omkring. Pappa hamnade på en arbetsstuga. Han rymde därifrån ibland för att besöka sin far, men han vägrade släppa in honom. Han tog inte ansvar för något av barnen och brydde sig inte om de heller.

Min farfar var blind – tack och lov. Jag ska strax förklara närmare  varför jag skriver tack och lov. Han var en mycket elak människa. Men han tyckte om mig. Jag kan riktigt ”se” hur han slickade sig om munnen, då han fick lov att ta hem mig till sig. Han hade för avsikt att utnyttja mig för sina sjuka och perversa lustar. Jag var livrädd för honom. Jag visste vad som väntade, då jag tvingades av mina föräldrar att åka till honom gång på gång. Jag är övertygad om, att jag skickades till honom för att mina föräldrar då slapp ha honom hemma hos dem. Jag offrades. Det de inte visste var att farfar, vid besök hemma hos oss, bl a hade trängt in mig i ett hörn på toaletten och tafsat på mig. Det lade f ö grunden till min rädsla för att bli instängd, något som har följt mig genom livet. Kanske hade det inte spelat någon roll om de hade vetat vad han gjorde. Så tror jag i alla fall.

Det var mycket äckligt och smutsigt hemma hos honom. Jag fick ligga i en säng utan lakan och med bara stinkande sängkläder. Innan farfar gick och lade sig, tog han ett glas vatten och stoppade ner sitt porslinsöga i vattenglaset. Det var så hemskt att se det vippande ögat i vattnet. Det kändes som om det stirrade på mig. 

När jag lade mig, visste jag att jag under inga förhållanden fick somna. Det hade jag lärt mig. Ändå hände det att jag slumrade till. Det hörde han – han hade kompenserats med en utmärkt hörsel i stället för syn. Jag vaknade skräckslagen till, då han kom och skulle lägga sig i min säng. Jag rusade upp och just tack vare att han var blind, kunde jag slinka undan honom. Jag rusade ut i natten. Det var en mycket sträng vinter. Snön låg gnistrande kall och bara månen lyste upp omgivningen. Jag stod där en lång stund och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men till slut var jag tvungen att gå in igen, då ingen annan möjlighet fanns. Jag befann mig flera mil från mitt hem.

Så gick natten/nätterna. Han försökte flera gånger överrumpla mig och min skräck var enorm. Så hände varje gång jag var på besök hos honom, något som har lagt grunden till min dåliga sömn. Som jag därför har plågats av hela mitt liv.

På dagen drog han mig, i ett av mig obevakat ögonblick, ner i sitt knä. Där fingrade han på mitt underliv, medan jag var utom mig av rädsla och maktlöshet. Han hotade mig också, så att jag inte skulle tala om det för mina föräldrar. Något som inte hade spelat någon roll, då jag var än värre utsatt hemma av min pappa och hans släktingar. Min mamma valde att blunda som vanligt. Huvudsaken för henne var att hon slapp ha den hatade svärfadern hemma hos oss.

Det svåraste att komma över är, att jag offrades ännu en gång. Och ännu en gång. Jag var inte säker någonstans. Det fanns ingen trygghet över huvud taget. Det fanns ingen jag kunde anförtro mig åt. F ö hade jag inte heller något språk för det som pågick. Jag visste bara att det var skrämmande och obehagligt.

Jag har plågats hela mitt liv på många olika sätt p g a alla övergreppen. Det är svårt att förlåta. Jag har försökt, men ibland kommer det över mig en fruktansvärd frustration, att de allihopa kom undan utan något straff. Inget jordiskt sådant i alla fall.

Det är inte rättvist!