Längtar till gymmet

Jag längtar så efter att få träna. Trots att fokus just nu ligger på att överleva detta helvete så är jag ledsen över att jag varken kan styrketräna eller hålla diet nu.

Jag anlitade en ny coach i februari och tanken var att dieta i 4 månader. Snart har det gått två månader och jag har inte kommit nån vart. Kan låta jävligt ytligt att tänka på det nu men så lönge jag inte vet vad jag bär på för skit så måste jag väl tänka på annat under de stunder jag kan.

Jag har två funderingar som ploppat upp under dessa veckor jag har varit sjuk:
1. När/om jag blir frisk ska man då fortsätta träna och slita med min kropp, vilket jag ju iofs älskar eller
2. Ska jag ge upp min dröm om att komma i den form jag alltid velat.

När man är sjuk har man ju bara en önskan…fast nej varför sluta med något som jag älskar och som dessutom är hälsosamt. Igår var det tre veckor sedan jag var på gymmet. Har inte hänt på flera år…

De få stunder som jag varit smärtfri har jag varit på väg att flera ggr kasta på mig träningskläderna men har hindrat mig själv och istället krupit tillbaka ner i sängen. Säkert lika bra det.

Lååång väntan

Anlände till röntgen 30 minuter tidigare än jag skulle. Jag blev uppropad på tok för sent, inte förvånad. När jag kom in i röntgenrummet lämnade jag över blanketten där det stod att jag var allergisk mot kontrastmedel och sköterskan tittade på mig som om hon sett ett spöke.
– Oj då det var ju inte bra…då måste jag höra mig för hur vi ska göra.
När hon kom åter sa hon åt mig att lägga mig på britsen varpå jag frågade:
– Okej men det stod i kallelesen att jag en halvtimme innan undersökningen skulle dricka en liter vatten och var därför att komma 30 min innan. När ska jag dricka det vattnet nu då?

-Oj då det får jag höra mig för om då, sa hon och gick igen.
Hon kom tillbaka och sa att det räckte att jag drack tre små muggar med vatten.

Jag sa ifrån till henne att jag var väldigt orolig över vad reslutatet skulle säga och att min oro inte direkt blev mindre när det var en sköterska som inte verkar ha fått information om mig och inte har en aning om hur undersökningen ska gå till.

Efteråt fick jag vara kvar en halvtimme för att de villa ha koll på om jag reagerade allergiskt. Det gjorde jag inte. Resultatet skulle jag få om 7-10 dagar. Jag blev helt ifrån mig och sa att jag kan inte vänta så länge. Hon lovade att skicka ner plåtarna akut för bedömning.

Jag funderar på att lista mig på en annan vårdcentral än på den jag nu går på. Jag har blivit illa bemött och de verkar inte ta min bekymmer på allvar. Ja..jag gör det imorgon och håller tummarna för bättre vård..

Ingen vågar prata om cancer

Jag har fått mycket stöd och många fina ord under dessa veckor både från människor som står mig nära men också av personer som jag minst kunde ana.

Det jag ändå är ledsen för är att det finns två personer som står mig väldigt nära som inte har hört av sig mer än på nåt sms.

Jga har stängt ner facebook för jag orkar inte med att folk mailar mig just nu, jag har nog med mitt egna. Jag har inget roligt att komma med och jag vill inte svara att jag mår dåligt när någon frågar hur det är. Jag pratar inte heller med någon om min rädsla över vad det kan vara för folk kan inte rikti förstå. En kompis t.o.m sa ”Jaha det är cancer igen eller?” när jag berättade att jag var orolig. Varför ska alla säga ”Det klart det inte är cancer”…men varför är det såklart?

Min bror är den enda som sagt att, ja är det cancer så hoppas vi ju att dom behandlar dig så snabbt som möjligt. Jag fattar att det inte är lätt att bemöta en människa i kris men att släta över min oro det är på tok fel sätt att försöka hjälpa…

Jag ber till högre makter att jag inte är dödligt sjuk

I fredags kom smärtorna från helvetet tillbaka och jag försökte döva dom med panocod. Funkade inte alls. Jag valde på att stanna hemma i tryggheten utan hjälp eller åka till sjukhuset, utan hjälp där också. Jag valde at stanna hemma. Smärtorna fortsatte igår och jag låg i sängen hela dagen, hög på smärtlindring som inte fungerade. När klockan var 01.30 orkade jag inte mer så jag ringde 112. Grät och snörvlade i telefonen och jag fick frågan av en ssk om jag kunde ta mig in med taxi. Det gjorde jag. Jag låg sedan i smärtor fram till kl 06.15 då läkaren kom in…för att än en gång skicka hem mig.

Idag har jag klarat mig hyfsat undan krampanfallen och jag sitter nu här och har preppat mig med antihistaminer och kortison inför morgondagens röntgen. Flummig är jag på smärtstillande och det kanske är lika bra att vara avtrubbad för annars hade jag nog bölat som ett barn igen. Jag funderar på vad de kommer hitta på röntgen imorgon…det värsta tänkbara är cancer och efter det kommer att de inte hittar något alls och jag får ”lära mig att leva med smärtorna”. Det kommer ju aldrig gå utan att jag blir tablettmissbrukare på kuppen.

Hittar de inget vill jag ha en skiktröntgen men jag vet inte om jag orkar skrika mig blå för det också.

Ja jag är ynklig och ja, jag tycker synd om mig själv och det står jag för. Detta är inget jag ens skulle önska min värsta fiende..

FYRA VECKOR av fruktansvärda smärtor, ovisshet, oro och tårar…detta är fan inte mänskligt!

Jag funderar på hur jag ska göra med allt om jag skulle dö snart… Ska jag skriva varsitt brev till barnen med kärleksförklaringar och råd inför den kommande ungdomen och senare inför vuxenlivet. Ska jag komma på nåt fyndigt i stil med att ”Varje gång du saknar mig så titta upp på stjärnorna och då vet du att jag finns vid din sida”…
Tänk om jag dör och barnen glömmer mig… Hur ska jag kunna göra mig av med mitt dåliga samvete av otillräcklighet innan jag försvinner..

Usch, trors avtrubbningen så rinner tårarna. Jag vill uppleva mina barns uppväxt med moppe, flickvänner, studenten och allt vad det kan vara.

Jag ber till högre makter att jag inte är dödligt sjuk..

Så jävla rädd för att dö!

Har varit hemma och sjukskriven från jobbet i fyra veckor pga kraftiga magsmärtor. Jag har uppsökt akuten fem gånger och fick åka in med ambulans den sjätte gången. Läkarna vet inte vad det är och jag har fått dricka lokalbedövning men det hjälper inte. Jag har blivit hemskickad med ordinationen att äta omeprazol – hjälper nada. Jag har fått medicin mot IBS, jag har ätit novalucid som godis och jag har druckit upp 1 liter gaviscon, inget hjälper, inte ens lite. Gastroskopi har jag gått igenom och det var ingen rolig undersökning. Efteråt när läkaren sa att allt såg bra ut så grät jag som ett barn. Jag kunde inte prata och jag kände mig så besviken, ledsen och ensam. Ännu en gång var jag på väg att bli hemskickad utan hjälp. Om det ändå kunde visa på ett magsår så jag kunde få behandling..

I fredags åkte jag in med ambulans, jag hade så ont så jag kräktes och tårarna ville inte ta slut. Jag låg ensam i korridoren på Östra sjukhuset och kände hur dödsångesten tog ett krampaktigt tag runt min strupe. Jag kved av smärtan och ålade mig ner på golvet, upp på britsen igen, la mig tvärs över britsen på magen för att försöka döva smärtan, la mig i fosterställning, ner på golvet och så höll jag på i flera timmar. Till slut var jag helt utmattad så jag skrek ”HJÄÄÄÄLP MIG FÖR HELVEEEEETE INNAN JAG DÖÖÖÖR”. Då kom sköterskorna rusande och sa att läkaren var på väg. Jag fick en ordenlig spruta morfin och smärtan försvann. Istället spydde jag som en kalv men trors min kräkfobi så var det 1000 ggr bättre än att ha ont. Jag blev hemskickad påtänd, illamående och med ett recept på 10 citodon. ”Mer kan vi inte skriva ut för det är vanebildande preparat”. Kiss my ass! Jag har fan legat i över tre veckor med attacker som håller i sig 5 timmar åt gången. Nästa gång tar jag repet.

Sen i söndags har jag gått på citodon kontinuerligt och kommer att göra det så länge jag inte får någon annan hjälp. Innan jag fick citodon har jag tryckt i mig morfintabletter som jag hade hemma. ”Men det ska du inte göra” säger läkarna. Nä men VAD ska jag göra då? För er som haft njurstensanfall så vet ni hur detta känns fast smärtan istället sitter i hela magen.

På måndag ska jag på röntgen på Sahlgrenska. Jag tål inte joden i kontrastvätskan så jag måste prebehandlas med antihistaminer. Alltid är det något.
Jag har gråtit, gråtit och gråtit och gör fortfarande. Jag är så otroligt rädd för att det ska vara cancer. Min pappa dog i cancer och min mamma fick det när hon var drygt 40 år, hon överlevde som tur var. Barnen kan jag inte ha mer än kosta stunder och jag saknar dom så det gör ont. Killarna är oroliga, ledsna och lever ut det i skolan.
I fredags när ambulansen hämtade mig så brast det fullständigt för min ena tvilling och han klamrade sig fast vid min mamma. Min andra tvilling sa till sin mormor:
– Mormor, tror du att det är morfar som kallar på mamma?

Måtte detta var något som går att bota…jag vill inte dö ännu, jag är för ung, jag är inte färdig med livet, jag vill inte att mina barn ska växa upp utan sin mamma…

Där var han!

När jag gick på högstadiet (en stund sen alltså) så hade jag en väldigt bra killkompis. Egentligen var vi nog lite småkära i varandra men av olika anledningar så blev vi aldrig mer än vänner. Nån kyss någon gång men inte mer..

Denna killen betydde oerhört mycket för mig och vi kunde vara oss själva i varandras sällskap vilket inte alltid var så lätt att vara i andra sammanhang i den åldern. Jag vet att jag var viktigt för honom för det sa han ofta.

Åren gick, han flyttade och vi tappade kontakten. Jag har under alla år alltid undrat hur det gick för honom då han hade en något brokig uppväxt.

För kanske ungefär 8 år sen sprang jag rakt in i honom på ett café och jag blev så himla glad över att se honom igen. Han såg lika bra ut som då, nej bättre faktiskt och han berättade att han höll på att utbilda sig till psykolog, vilket man ALDRIG hade kunnat tippa då för längesen. Han hade sällskap av en tjej så jag pratade en stund och gick sedan. Jag ångrade mig och försökte få tag på honom men han fanns ingenstans. Till slut fick jag tag på en adress som kan ha varit hans. Jag skickade ett kort med mitt telefonnr och en hälsning om att det hade varit skoj att ses. Jag hörde aldrig något… Min undran tog fart igen och efter några år berättade vakten att han hade sprungit på honom inne i stan. Jag fick veta vart han bodde, att han hade sambo och barn så jag kontaktade honom inte.

Idag när jag loggade in på dejtingsajten dök hans ansikte upp. Att jag inte satte kaffet i halsen! Jag var ju bara tvungen att maila honom och jag hoppas verkligen att han svarar och att han kan tänka sig att ta en fika med mig. En liten oskyldig fika.

Även om han inte svarar så kommer han alltid betyda mycket för mig..

Jösses! Vart tar livet vägen?

Var ju jättelängesen som jag skulle börja blogga igen ju…

Har helt enkelt inte haft någon lust. Jag har haft för mycket annat att göra. Jag har hängt på gymmet minst 5 ggr /veckan med mål på 8 veckor i stöten. Jag verkligen ÄLSKAR att träna och jag ska fan nå mina mål.

Jag ska börja i samtal hos en kvinna som jag verkligen tror på. Det känns som om hon skulle kunna få ordning på mig och mina issues. Ja såklart är det jag som ska göra jobbet, men med hennes hjälp då.
Denna kvinnan har vi på jobbet som vår externa processhandledare och jag chansade och frågade henne om jag kunde få gå privat hos henne och BINGO, det fick jag 🙂 Starten blir i slutet på januari.

På fredag ska jag på dejt med en kille, hör å häpna. Jag är i ärlighetens namn inte så intresserad men jag ska ge honom en chans för det är han värd. Han är rolig, smart, snäll och vi har samma sjuka humor. Jag registrerade mig på en dejtingsida och lovade samtidgt mig själv att inte sålla riktigt lika hårt som jag gjort innan. Så japp, dejt på fredag 🙂 Ännu är jag inte nervös men det lär väl komma 🙂 Det hör till!

Jag kommer lösenordsskydda mina inlägg från och med nästa.

Nu ska jag väl se om jag kan skriva liiite mer regelbundet än innan 🙂

Då återstår ”vänner” och ”kärlek”.

Börjar med mina vänner..

Jag har sållat lite bland mina vänner. Gjort mig av med såna som bara stjäl energi och det känns skönt.

Jag väljer med omsorg vilka jag tillbringar min barn- och arbetsfria tid med och just nu är jag nöjd med få kontakter.

”Kärleken” kvar…
Tar vi i nästa inlägg 🙂

Oh my…

Hade lätt tackat ja till Dolvett Quince 😛

Barnen

Allt går väl för barnen i skolan.
Efter min anmälan till skolinspektionen där vi fick rätt har det varit väldigt bra. Tråkigt att man ska behöva ta den vägen för att få rektorn att lyssna.

Stora sonen har fått plats på en annan skola och kommer till hösten börja där. Han är så glad.

– Mamma, det är nog det bästa som har hänt mig.

Nu ser vi fram mot en nystart och jag hoppas att vi kan lägga alla år av slit och strider bakom oss.

Tvillingarna kommer till hösten att börja i trean och kommer att gå i samma klass. Jag valde att sätta dom i varsin klass från början men nu ska klasserna slås samman. Vi får se hur det går..hoppas såklart att det kommer funka. Hade varit väldigt skönt att bara ha ett föräldramöte att gå på, packa gympakläder på samma dag, utflykter samtidigt osv.

Men nu först sommarlov 😀

Träning

Det enda jag orkade under min sjukskrivning var att sova och träna. Träningen fick mig att må så himla mycket bättre.
Jag tränade nog lite väl mkt dock, 7 ggr i veckan från okt-jan. Bara styrketräning. Jag var på gymmet vid 11-tiden varje dag och jag gav mig själv en utmaning. Jag bestämde mig för att se vad som händer med kroppen under 2 års tung styrketräning.
För mig blev detta som ett experiment och jag vet i fan vart min motivation och mitt driv kom ifrån. Eller jo, en viss del kom från folk i min omgivning som sa att jag aldrig skulle lyckas.

I jan slutade jag röka och skaffade mig en ny coach. Han satte ihop ett kost- och träningsschema till mig och vi tränade tillsammans. Han satte in massor av olika kosttillskott och förbjöd mig att träna mer än 5 dagar i veckan. Resultaten kom snabbt och mitt mål är att bygga så mkt muskler som möjligt.
Min coach reviderade mina scheman var åttonde vecka. Jag hade honom fram tills i april.
Nu testar jag mina vingar och sätter ihop mina egna scheman. Det går trögt med resultaten just nu, bygga muskler tar tid, men ännu finns den brinnande motivationen. Det som är svårt är att inte träna varje dag.

Nu har jag under flera veckors tid också kört cardio varje morgon. Det har jag dock dragit ner på just nu och fokuserar mest på att bygga.

Jag är på gång. Har kört på i 8 månader nu och nu återstår 16 månader. Jag hoppas och tror att jag kommer fortsätta slita i gymmet när jag har klarat min utmaning.

Träning är så ljuvligt – både för kropp och själ! 🙂

Tänkte uppdatera er lite om vad som hänt..

Jag börjar med mitt jobb.

Efter resorna till Turkiet var jag sjukskriven i 9 veckor. Jag hade haft vansinnigt mycket att göra på jobbet och privat. Jag sprang på i 200 knyck utan att känna rädsla över att jag var på väg in i den där omtalade väggen.

I Turkiet träffade jag en man som jag föll handlöst för. Vi var tillsammans nästan varje dag hela veckan. Det var fruktansvärt att åka hem och jag var så ledsen. Det var längesen som jag blivit så förälskad.
Vi pratade en del på chatten och han saknade mig. Jag återvände till honom efter ca 4 veckor och den veckan var ännu mer underbar än den första.

När jag kom hem kom allt över mig, slitet på jobbet, kampen med barnen, vänner som hade det jobbigt och min hemska saknad efter mannen i Turkiet. Jag kraschade helt enkelt. Jag satt som en smaschad fluga på väggen.

Jag var hemma länge. Gick tillbaka på 75% för att efter nån månad jobba heltid igen. Jag har jobbat heltid sedan dess och har nu ännu mer att göra än innan jag kraschade första gången. Många fler ärenden, mkt tyngre ärenden och är mentor för nya kollegor.
Om två veckor går jag på semester och jag kan knappt stå ut fram tills dess.

Jag har fått jobb i Norge över sommaren. Ja, dumt kanske att jobba på min sem men jag hoppas att det kan vara en väg in till en fast tjänst och lyckas jag få det så tar jag tjänstledigt eller säger upp mig.

Yes, det var vad som hänt/händer gällande arbetet.

Som vanligt kan jag säga att jag älskar mitt jobb och att jag oftast ser fram emot att gå dit men överbelastningen tar udden av det roliga i perioder.

VAD är vi?

Vi är inte KK, vi har inget förhållande men vi ligger inte med andra…

Hmm..okej..vad är vi då?
Blir lite trött på mig själv, jag kan ta det för vad det är men ändå jagar jag en titel på ”oss”…

Jag är redo..

Duschat, rakat mig, smörjt in kroppen med väldoftande bodylotion, sminkat mig och tagit en dutt parfym på halsen…

Nu kan han gärna komma 😉 Längtar!!

Ska jag eller ska jag inte??

Är i valet och kvalet om jag ska börja skriva här igen eller låta bli..
Funderar vidare..

Jag tar en paus härifrån..

…lång eller kort det får vi se!

Var ju sådär käckt

Jag har gjort det jag inte skulle..
Har fallit totalt för en man som endast kommer stanna vid en semesterflirt 😦

Imorgon åker vi hem och jag kommer få jobba med att lappa ihop mitt trasiga hjärta…

Fy vad svårt det kommer bli att hoppa på bussen till flyget!!!

Vill inte!

Jag tror jag dör

Fy fan så klantig jag är!

Hade svårt för att somna igår så jag låg och snokade på fb via mobilen. Innan det blev något mellan mig och chauffören hade han en tjej, A, ett kort tag och vad jag har förstått så har dom haft ihop det lite från och till mellan tjejerna han har haft efter mig.

Jag vet att A har en öppen sida på fejjan så jag gick in där i natt för att snoka lite men inget nytt.

Imorse när jag vaknade kollade jag mobilen och såg då i displayen en notis från fb: A har accepterat din vänförfrågan.

Men va i helvete!!! Jag måste av misstag ha klickat på lägg till som vän. Hahaha jag tror jag dööör så jävla dumt!

Har funderat hela dagen på hur jag ska göra med min nya ”vän”…Åh jag ska inte vara så nyfiken!!