vildavärlden

Julen står och bankar på dörren och jag har verkligen ingen aning om var hösten tog vägen! Mysigt är det med julpynt och tända ljus men jag längtar efter våren. Värme, ljus och barmark är vad jag vill ha. Med tanke på hur fort tiden går är det snart så. Jag har bestämt mig för att i maj ska jag kunna gå ordentligt. Utan att stappla fram. Tills dess ska jag nu fira att jag jobbat i sju månader och ha en riktigt bra jul!

En stilla morgon. Solen skiner från en mörk himmel. Regnet kommer sedan men ännu råder ljuset en stund. Barnen har gått till sina skolor och jag sitter här och lever. Mycket lycka kan gömma sig i en sådan morgon.

Det är så länge sedan jag skrev något här att jag nästan inte kom ihåg mitt användarnamn. Men jag ser att ni, vilka ni nu är ändå går in här varje dag, så hej på er! När jag ändå hälsar på hos mig själv kan jag kanske göra en uppdatering av läget. Det går bra. Har fortfarande samma problem som vid förra uppdateringen fast aningen bättre. Prognosen är som sådan att jag inte borde bli ytterligare mycket bättre. MEN eftersom jag är världens mest envisa människa så kommer det bli det iallafall. Har ca 6 månader på mig att förbättras. Då har det gått två år sedan operationen och det var vid den tiden jag skulle kunna ana slutresultatet har man sagt. I varje fall har jag jobbat i 5 månader nu. (Min halvtid som jag hade innan skadan). Jag har gjort detta utan att ha varit hemma en enda dag! Jag tar med mig smärtorna och stapplar till jobbet och på något sätt lyckas jag göra mina arbetsuppgifter med ett mycket tillfrdsställande resultat. Jag klarar inte så mycket mer aktiviteter utanför jobbet, det blir mycket vila och återhämtning. Jag är glad, tacksam och förväntansfull. Så läget är fortfarande som så, att jag en dag i taget LEVER mitt liv. Mitt nya liv, fortfarande påväg.

En dag i taget har jag lyckats jobba ”på riktigt” efter tre månaders arbetsträning. De dagarna har nu blivit till snart sju veckor och jag har fått min första lön på mycket länge istället för ett bidrag från försäkringskassan. Om jag lyckas jobba tre veckor till innan jag ska ha semester blir jag när semestern är över inte utförsäkrad om jag mot förmodan skulle bli arbetsoförmögen av någon anledning igen. Jag har en del smärtor och andra problem pga mina nervskador som gör vardagen begränsad och arbetet arbetsamt. Det syns tydligt att något är fel, ena benet hänger inte med, jag går och rör mig sakta och stelt och allt tar tid. Men det går! Med en blandning av extrem envishet och följsamhet till hur min kropp fungerar nu. Eftersom jag accepterar mina begränsningar och inte förväntar mig mer känns varje dag jag lyckas jobba som en enorm vinst! Ingen rullstol, inga dagar i sängen, ingen outhärdlig smärta! En dag i taget. Tack för det.

Snälla människor, välmenande frågor, och jag vill bara skrika…… Vad faan tror ni?! Det är SKITJOBBIGT låt mig vara ifred! Det är väldigt tufft att arbetsträna kan jag säga. På flera sätt och av flera anledningar. Det är inte riktigt så att min kropp är stark och frisk så en del nya svårigheter har dykt upp. Snart har halva tiden av arbetsträningen gått, snart ska, borde, vill, måste jag jobba på riktigt. Hoppas det ska fungera, med tiden får jag se. Som vanligt en dag i taget. Dagar som inte enbart är jobbiga trots allt!

Får jag veta var, när, hur jag ska arbetsträna. Känns lite nervöst och ovant och konstigt att göra annat än vara hemma och ha ont. Nu får jag jobba och ha ont istället! Vilken tur att det gör mindre ont då så att det kanske kommer att gå bra!

Vinter så långt ögat når och ingen vår i sikte. Det är myggfritt i alla fall!

Aldrig tidigare har jag längtat så mycket efter våren och sommaren.

Sitter med en kopp kaffe och försöker bestämma mig för att jag inte har nackspärr trots att det helt klart känns som det. Kaffet är gott i alla fall! Igår hade jag en bra dag kan man säga. Inga hål i tänderna vilket är mycket ovanligt för att vara mig. Detta innebär att jag inte kommer att bli helt ruinerad och att jag slipper flera ångestframkallande besök hos tandläkaren. Jag gick också 3 km på löpbandet igen utan större problem! Dessutom fick jag dagens ros helt oväntat utan att ha gjort annat än att vara mig själv. Tack!
Annars känns det lite allmänt oroligt just nu. Sista mötet inför arbetsträningen väntar nästa vecka. Har ingen aning om var jag blir placerad och det är jobbigt. Antagligen är det pga spänningar jag har fått mer problem med muskulaturen i nacke och bröstrygg. Försöker hålla mig lugn och fokuserad men just nu är det svårt.
Är rädd för hur jag ska klara allt framöver samtidigt som jag inte står ut med att vara hemma mer och måste ut i livet igen. Antagligen blir det jättejobbigt i början med ökade smärtor och trötthet men en dag i taget…. Hela tiden en dag i taget.

Känner mig lite ledsen idag. Har mer ont i ryggen av allt hostande och då blir det genast svårare. Blir också så himla trött av allt och inget. Känner hopp och glädje inför framtiden men verkligheten är påträngande och tär på orken och väcker oron ibland. Jag kan inget mer göra än hoppas och tro. Att det blir bra, att det går, att ryggen håller, att jag orkar. Vill så gärna kunna leva fri.

Nu är det gjort. Skogen runt huset är borta och allt ser annorlunda ut. Tomt. Öde.