Min nya lilla vrå

Här är bästa bastun, den finns på en Ö i sjön Saiman nära staden Lappeenranta i östra delen av Finland nära Ryska gräsen. Sjön har en förbindelse till Ryssland genom Saima kanal som mynnar ut vid den ryska staden Wiborg som en gång tillhörde Finland.

Min mamma var 2 an i en syskonskara av 6, de 3 äldsta föddes och bodde sina första år i Karelen som senare togs av Ryssland. De fick fly hals över huvud och ta med sig det de kunde bära och gå västerut i Finland och hamnade till slut i Lappeenranta.

Senare under kriget fick min mormor fatta det svåra beslutet att skicka 2 av sina barn, min mamma 3- 4 år och hennes bror 7 år till Sverige. Hon trodde att ryssarna höll på att utrota alla karelare och hon ville rädda kvar det släktet genom att, som så många andra gjorde genom att skicka dem med tåg till Sverige. Har många gånger tänkt att min starka goda mormor tvingats ta detta ofattbart svåra beslut, Men morfar låg vid fronten och hon var ensam med 3 barn att försörja, det fanns ingen mat och det var fullt krig så hon kände att det inget annat val fanns.

Mammas äldre bror fick lite karameller som färdkost att ha i sin ficka att ge min mamma om hon blev ledsen.

Jag kan känna ångesten min mormor hade att behöva sätta sina små barn på ett tåg och inte riktigt veta vart de skulle hamna i för hem. De kom till Småland och de blev separerade till två olika hem. Mamma hamnade på landet i Bankeryd och hennes bror i det lilla samhället Taberg utanför Jönköping. Dessa familjer höll kontakt för att barnen skulle få träffas då och då.

Mormor fick frågan om hon ville adoptera bort sina barn och där var hon väldigt bestämd och beslutsam att nej det ville hon inte.

Mormor var gravid och fick en son till mitt under brinnande krig. Det kan inte varit lätt så nu hade hon små barn att ta hand om och två i Sverige.

När kriget tog slut skickades mamma och hennes bror tillbaka igen. Mamma hade helt glömt bort språket och grät och grät. Hon tyckte inte om maten där borta mestadels kålrötter och andra rotfrukter. Till slut sa morfar att nej det här går inte hon trivs ju inte och vill tillbaka till Sverige. Det fick återigen mormor att ta beslut att skicka mamma tillbaka till sin fosterfamilj i Sverige. Mammas storebror fick inte åka tillbaka, inga pojkar fick det för de skulle ju behövas i armen och skulle göra militärtjänstgöring när de blev gamla nog.

I Finland var det fattigt och de började så smått bygga upp landet igen. Mormor bar tegelstenar till byggnationen av Lappeenrantas skola. Det var ett tungt jobb.. där hennes barn oxå fick hjälpa till då och då. Tror inte att den sonen som föddes mitt under kriget hade någon annan tillsyn under dagarna så han fick vara med där på bygget.

Han har själv berättat att han var med sin mamma när hon jobbade. En gång gav förmannen på bygget honom 1 mark som han sparade länge i sin ficka.

Min morbror Lauri som han hette, för han har gått bort nu, kunde hela vår historia och nu finns ingen som kan berätta den mer. Därför kan det finnas fel i min berättelse om händelseförloppet i deras liv nu när jag försöker minnas lite av historien. Lauri flyttade oxå till Sverige och bodde i Stockholm, närmare bestämt i Haninge kommun under många år. Han blev en erkänt duktig plåtslagare och varje gång vi var i Stockholm visade han oss vilka plåttak han lagt och jisses han var då verkligen inte rädd för höjder. Hans verk är nu minnen efter min älskade morbror lite varstans i Stockholms kommun. Även i Lappeeranta har han satt sina spår, visat runt oss och pekat ut sina plåtverk. Han var så himla kreativ.. han gjorde konstverk av ölburkar, minns att han visade oss en liten gungstol han fixat av en ölburk.

Vart vill jag nu komma med denna historia som börjar med en bild på en bastu? Jo det är Lauris bastu och hans ö där i sjön Saimen. Där vi varit så många gånger om sommaren då vi alltid åkte till Finland.

Är så glad att jag åkte dit med min kusin 2 gånger innan han lämnade jordelivet. 1 gång innan pandemin och en gång under pandemin. Jisses där var de stränga med pandemiregler. Man kom inte in i landet utan hälsodeklaration. Många fick vända åter med båten till Sverige pga att de ej hade de rätta papperna med sig. I Sverige var det helt annorlunda att köra av båten, inga kontroller alls.

Nu till min morbrors bortgång.. jo han drunknade där utanför sin älskade Ö. Han var bara borta. Hans glasögon och kläder låg fint ihopvikta på bänken utan för bastun. Det finns ingen annan förklaring än att han drunknat då han tog sig en simtur. Bägge båtarna låg kvar förankrade mot land och han själv var bara inte där. En plötslig oförklarlig död är det enda vi vet för hans kropp har inte hittats. Det är 3 år sedan och först i somras dödförklarades han. Hans barn har fått far fram och tillbaka för att se till hans ägor. 2 hus ett i Lappeenranta och ett vid Saimakanal. Det huset vid kanalen har några tjuvar länsat på allt som hängt löst.. det andra fick en stor vattenskada då de som skulle fixa med kranarna glömde stänga av dem. Sommarstugan på Ön står kvar men där har någon, vi vet vem, varit och gjort sig hemmastadd. Inget har kunnat göras för allt tillhör ett dödsbo, inte förens nu då han äntligen dödförklarats. Så det har varit en konstig historia minst sagt.

Men vi säger att han försvann där han älskade att vara mest. Så det kanske var en mening ändå med det som hände. Han ville inte ligga in någon grav som man skulle besöka och sköta om… nu finns han istället med oss överallt.

Med denna text vill jag hedra min älskade morbror Lauris minne.