Islin

Gång på gång har jag hört hur fattigt alla studenter lever, hur de får vända på varje krona för att ha råd att äta, hur de tvingas leva på nudlar, hur otroligt otillräckligt studielånet är och hur svårt alla studenter har det med att kunna betala räkningarna.

Och jag undrar bara vilken värld de studenter detta handlar om lever i? I vilket universum studielånet är fattigt? Jag har aldrig haft så mycket pengar att röra mig med under en månad som jag har nu, aldrig. Just nu är min ekonomi lekande lätt och efter tiden på socialbidrag känner jag mig rik.

Jag behöver inte längre oroa mig för att pengarna inte ska räcka till slutet av månaden utan går snarare plus. Och jag undrar om det är fel på mig eller om studenter i allmänhet är otroligt bortskämda?! Hur kan de annars tycka att det är snålt att leva på studielån??

/Islin

Nej, jag kan inte säga att jag röstat rätt och alla andra röstat fel. Eller att jag har bättre åsikter och att mina åsikter är viktigast. Att påstå något sådant är själviskt, naivt och elakt av mig.

Och människor är mer än politiska åsikter. Bara för att jag inte gillar någon annans politiska åsikter betyder det inte att jag ogillar den som person.

Je suis désolée!

/Islin

Idag blir jag gammal (okej inte gammal, men äldre), idag har jag levt ungefär 1/4 (!) av mitt liv (om man tittar på kvinnors medelålder i Sverige), idag får jag gå på systemet och idag är jag inte längre tonåring.

Vad jag önskar mig i födelsedagspresent?
– Ett regeringsskifte förstås!

/Islin

Ni förstår inte, ingen förstår vad jag försöker säga. Det handlar inte bara om kursen, om att kunna eller inte kunna. Det handlar om allt, om framtiden, om mig och om viljan till livet.

Det handlar om att tappa intresset att ta sig framåt, att tappa gnistan till framtiden, att inte hitta anledningar att fortsätta eller orken att frambringa dem. Det handlar som så många gånger förr om förtvivlan som intagit min kropp, om betongen som fyller mina ådror och mörkret som besegrar min hjärna.

Det handlar om tankar till livets vara eller inte vara. Om tyngden att inte veta om viljan till en framtid existerar.

Som så många gånger förr så handlar det om depressionens hetta.

Jag vill inte plugga, jag vill inte utbilda mig till något, jag vill inte jobba, jag vill inte skaffa barn, jag vill inte resa, jag vill inte existera, jag vill inte bli ihop med någon, jag vill inte köpa hus eller lägenhet, jag vill inte fortsätta, jag vill inte kämpa. Jag vill bara ge upp, jag vill bara inte vara med, jag vill bara slippa världen och livet, jag vill bara vila och slippa anstränga mig så förbaskat.

Det är tungt, tyngre, tyngst.

Ny stad, ny skola, ny lägenhet, ny klass, nytt liv, ny kontaktlöshet. Allt är nytt, livet fortsätter att förnya sig. Och jag vill inte vara med. Jag vill dra i handbromsen, stanna tiden och sluta följa.

Jag försöker leva, försöker låtsas att jag vill leva.
Men jag lyckas aldrig riktigt.

Ni får säga vad ni vill. Att jag är patetisk, bara tycker synd om mig själv, är neurotisk och visst klarar allting om jag bara försöker osv osv. Ni får hacka på mig hur mycket ni vill och säga att jag måste rycka upp mig. Gör det, om det får er att må bättre. Fortsätt att sparka på de punkter som ömmar, det är väl så samhället är uppbyggt idag.

/Islin

OBS! Detta inlägg består bara av tunga tankar och de kommer inte förverkligas. Jag behövde bara skriva ur mig vad jag tänkte just då.

Jag vill inte göra det här.
Jag vågar inte.
Jag klarar inte det här.

Jag vill hoppa av universitetet.
NU.

/Islin

Jag har en mindre bra vecka. Jag är totalt slutkörd och känner mig lite missmodig. Jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna ett år, eller två.

Hela veckan har jag gått runt och blivit irriterad över minsta lilla, så fort något går minsta lilla annorlunda mot vad jag tänkt mig. Det gör mig matt, ledsen och förvirrad.

Mitt schema består enbart av tvåtimmarslektioner, 2-4 om dagen, och det är mördande. Jag kan inte hålla fokus så länge, det är en evig kamp & det tröttar ut mig. Medan all energi går till att hålla fokus så förminskas min förmåga att ta in. Och det skapar oro. Hur ska jag någonsin kunna lära mig allt och klara tentorna?

Är jag bra nog? Klarar jag det här? Orkar jag det här? Vad kan jag göra för att förbättra? Hur ska jag göra för att orka ta in? Vilka strategier borde jag använda? Hur ska jag undvika att slita ut mig? Hur ska jag göra för att inte drabbas av ytterligare depressioner eller ångestpåslag?

Frågorna är många, svaren är få och för tillfället känner jag bara för att ge upp.

 /Islin