Month: November 2018

This concludes my translation of Ferry Song. It is the very first poem in the collection and I have struggled. With Ekelöf, you never know if he is serious or just taking the piss. Here is a formal poem using the metre;

-x-x-x-(a)
-x-x-x-(b)
-x-x-x-(a)
-x- -x-(b)

-x-x-x-(c)
-x-x-x-(d)
-x-x-x-(d)
-x-x-x-(c)

and then repeating the first verse pattern in the last verse. It scans terribly and I have come to the conclusion that Ekelöf did this deliberately, luring you in to expect a pattern and tricking you. He then writes the next verse as expected, but tricks you in the last. He got me for a long time with this 🙂

Till dig, som stormen tagit,
vars ögon nu är pärlor.
Till dig, som fjärran dragit
med svalor och ärlor.

Er värld vill ej bedragas.
Ni är er ständigt lika.
Om arma eller rika
– från er kan intet tagas.

Må sena öden tvinnas
och moln och mänskor blöda
– men det är skönt att minnas
er! Längesen döda!

 

For you the storm has taken
a pearl replaced your eye
For you, the far path taking
where the swallow will fly.

Your world no more mistreated.
You still remain eternal
If poor or rich, you spurn all
– as you cannot be cheated

May later fates entwine
as clouds and humans bled
– I always keep in mind
you! Long ago dead!

Four very different poems to round off Examples. The first is almost Swiftian in its physical revulsion, set in a bathhouse at closing time. The second is almost a joke, the third again a plea for acceptance of imperfection and last elegiac.

Bastu efter 9

Sista gästen utgår gnolande.
Med blanka anleten går baderskorna spolande
ålderdom, sjukdom och död i strömmar,
svett slem hår tvål fett i gråa strömmar,
skrap av svinryggar, skuggor av källarskottslemmar
räntor, isterband, krås och bråck
i ett Yahoo! av källarekon, språkande
och överröstande varandra, hojtande
i duscharnas sorl av värme. Krängande
kliver de ur sina gråvåta trasor,
fettskrumpna, med brösten daskande
som trasor slängda efter slippriga golv.

Enquéte

Vad anser ni som er uppgift i livet?
Jag är en absolut onyttig människa
Vad är er politiska övertygelse?
Det bestående är bra. Oppositionen
mot det bestående är bra. Ett tredje
kunde man också tänka sig men vad?
Er religiösa mening, om ni har någon?
Densamma som min mening om musik: Att endast
den sant omusikaliske kan vara musikalisk.
Vad söker ni hos människor? Mina förbindelser
är tråkigt nog av liten eller ingen alls konstans.
Vad söker ni i böcker? Filosofiskt djup?
Bredd eller höjd? Epik? Lyrik?
Jag söker den perfekta klotformen.
Vad är det vackraste ni vet?
Fåglar på kyrkogårdar, fjärilar på slagfält,
någonting mitt emellan. Jag vet inte.
Er älsklingshobby? Jag har inga hobbies.
Er lilla skötessynd? Att onanera.
Och slutligen (så kortfattat som möjligt):
Varför skriver ni?
Av brist på sysselsättning. Vade retro.
Ni vitsar också?
Ja! jag vitsar också.

 

I den unga sjudande huvudstaden,
vid det nya stolta riksdagshuset där,
alldeles nedanför gaveln,
under republikens hjärta,
där stod jag och såg på det kvarglömda spåret
en skärning med rostiga skenor,
tistel, kardborre, malört,
ogräs och grus mellan ruttna sleepers
– hörde på dem som var med mig:
(urskuldande)
Snart skall här fyllas igen!

Så ge mig minnet av grus och ogräs,
malört, kardborre, tistel
och spår som ingenstans ledde.
Ge mig det värdelösa,
det som har tjänat ut
och kan återgå till sitt ursprung,
det som har tjänat nog
att adlas av glömska och vanvård!
Lyckliga ting som får vara sig själva,
vittra och rosta i fred!
Jag känner för dem.

 

När livet upphört vara mig till frestelse,
när sav och syra slutat stiga inom mig,
när jag kan säga: Människa som människa! –
när jag har levt mig lugn, när jag har lärt
att foga mig och hävda mig som vattnet,
på väg att bli mig själv

– låt mig få gå,
låt mig få leva här en tid
fri mot andra, fri mot mig själv!
Låt mig få gå här, på väg att gå,
och vara vän med träden,
med havet och stenarna, regnet och solen,
utan skyldighet, utan förbindelse,
utan fordran och utan skuld:
Ensam för mig.

 

Sauna past 9

The last guest leaves humming.
With shiny faces the attendants hose down
age, illness and death in flows,
sweat slime hair soap in grey flows,
the catch from scrapers, shadows of pale cellar-limbs
dividends, sausages, gizzards and hernia
in a Yahoo! of basement echoes,
drowning out each other, shouting
in the showers murmur of heat. Careening
they step out of their grey-wet rags,
lard-shrunk, with breasts slapping
like rags thrown along slippery floors.

Survey

What do you view as you mission in life?
I am a completely useless human.
What are your political views?
Continuity is good. Opposition
to continuity is good. A third
Could also be considered but what?
Your religious views if you have one?
The same as my view of music: That only
the truly unmusical can be musical.
What do you look for in people? My connections
are sadly enough of no or little constancy.
What do you look for in books? Philosophical depth.
Breadth or height? Epics? Lyrics?
I look for the perfect sphere.
What is most beautiful to you?
Birds in churchyards, butterflies on battlefields,
something in between. I don’t know.
Your favourite hobby? I have no hobbies.
Your little sin? To masturbate.
And finally (as briefly as possible):
Why do you write?
From lack of occupation. Vade retro.
You joke too?
Yes! I joke as well.

 

In the young fermenting capital
next to the new proud parliament there,
just below the gable,
under the heart of the republic,
there I stood and looked at the forgotten tracks
a switch with rusty rails,
thistles, burdock, wormwood,
Weeds and gravel between rotten sleepers
heard those that were with me: 
(apologetically) 
This will soon be filled in!

So give me the memory of gravel and weeds
wormwood, burdock and thistles
And tracks that led nowhere.
Give me the useless,
that has served its time
and can return to its origin,
that has served enough
to be ennobled by oblivion and neglect!
Happy things that may be themselves,
crumble and rust in peace!
I feel with them.

 

When life has ceased to be a temptation,
when sap and acid no longer rise within me,
when I can say: Humans like humans! –
when I have lived myself calm, when I have learnt
to adapt and impose myself like the water,
on the path to become myself
-let me leave,
let me live here a while
free towards others, free towards myself!
let me walk here, about to leave,
and be friend with the trees,
with the sea and the stones, the rain and the sun,
without obligations, without commitment,
without claim and without debt:
Alone for me.

Following on on Ecce Homo, Ekelöf makes it clear his rejection of conventional Christianity.

Ni krymplingar…

Ni krymplingar som krälar efter mantelfållen:
»En smula, en smula, o herre, av din kraft«,
så tigger ni, och får ni inte stjäl ni,
tar när han vänder ryggen åt er, krymplingar!
Då vänder han sig om och blickar hårt,
ser hårt men veknande och säger er att gå,
att ni kan gå er väg och tro på vad ni fått.

Men ni kommer tillbaka, krymplingar!
Och när ni stulit färdigt smädar ni,
och när ni smädat färdigt korsfäster ni,
och när ni korsfäst färdigt håller ni måltid,
sätter i er kraften, dricker styrkan
och går er väg i tron på vad ni fått.

Till dess den snåla eftertanken slår er
och ni kommer tillbaka, krymplingar!
Och när ni stulit, smädat, korsfäst, ätit
bildar ni bolag, dotterbolag, truster
och säljer kraften, exporterar drycken
och går er väg och tror på vad ni fått.

Men ni kommer tillbaka, krymplingar!
»Jag fattig, syndig krympling«, tjuter ni,
ty ingen vill så gärna leva som en krympling
och ingen är så rädd att råka ut för något
som gör honom till mindre än en krympling.
En krympling har till ideal en krympling.
Jag frälste mig, så gott jag kunde, själv,
en spetälsk, gärna det, men ingen krympling.

 

You cripples…

You cripples, who crawl behind the hem of the robe:
“Just a little, a little, oh master of your power”,
thus, you beg, and if you do not get, you rob,
take when he turns his back to you, you cripples!
Then he turns around and looks at you hard,
looks hard but softening and tells you to go,
That you may go away and believe in what you got

But you return, cripples!
And when you’re done stealing, you revile,
and when you’re done reviling you crucify,
and when you’re done crucifying, you keep the meal,
scoff the strength, drink the power
and go away believing in what you got.

Until the stingy reflection strike you
and you come back cripples!
and when you’ve stolen, reviled, crucified, eaten
You form companies, subsidiaries, trusts
and sell the strength, export the power
and walk away and believe n what you got.

But you come back, cripples!
“I poor, sinful cripple”, you wail,
as no one wants to live more than a cripple
and no one is so scared that something happens
that makes him less of a cripple.
A cripple’s ideal is a cripple.
I saved myself, as well as I could,
a leper, so be it, but no cripple.

Ekelöf, believing, not believing, but still heading for some resolution. The next one will bring more clarity.

Ecce homo

Febertörst intill Gud

Jag lyfter mina händer
-men huvudet faller tungt,
en formlös klump
med sammantorkat svalg.

O att dricka det som gör otörstig!

Sådant är livet
och annorlunda är inte döden:
På strupens limstång flaxar
fågeln fången.
Sakta kretsar tankarna kring
den döda punkten, den döda punkten,
den som vi föds med:
Död och längtan till liv.
Död och begär efter liv.
Längtan att läskas.
Och att det är verkligt!
Inte som nu ett narrspel
där jag är i stället för mig
och du för dig
och dryck för dryck!

På ingenting kan jag tro
utom på Gud
–  hur kan jag då tro!

Blott att han finns
så som han fattas mig.

Ecce homo

Fever thirst unto God

I raise my hands
-but the head falls heavy
a formless blob
with desiccated throat

Oh, to drink that which quenches the thirst

Such is life
and death no different:
On the glue stick of the throat the bird
flaps trapped.
Slowly the thoughts circle
the dead point, the dead point,
the one we’re born with:
Death and yearning for life.
Death and desire for life.
The yearning to quench.
And that it is real!
Not like now a dupery
where I am instead of me
and you for you
and drink for drink!

In nothing I can believe
except in God
–  how can I then believe!

Only that he is
as he is lost to me.

Three more poems by Ekelöf from Ferry Song. The first cover well-known Ekelöf themes. The outsider, the observer of a self/not-self. The other two are a ferocious defence of our right to be wrong, to be different. When nazism and communism tried to impose their visions of perfection and many other poets were seduced, Ekelöf screams his defiance.

Demon och ängel

Altandörren öppnar sig.
Där står han vid balustraden, vänd mot utsikten,
främlingen, han med det bortvända ansiktet…
Att smyga sig sakta,
att stjäla sig tätt till hans rygg,
trä sina händer i hans händer som i handskar
och varsamt sätta sin fot i hans fot:
Att axla hans rygg.

Du ser hur ögonen lyser där uppe som fönster i hjärnans rymd
det är mörker omkring men du ser.
Det brusar i ådrorna, det skälver i nerverna men du är tyst.
Du rätar omärkligt på dig.
Du höjer dig sakta på tå.
Du lyfter dig upp till hans ögon.
Du ser hur syn och landskap plånar ut varann:
Den eviga fixeringsbilden.

——-
Felet med humaniteten är ansiktet i lönndörren.
Felet med slummen är dess mänsklighet.
Felet med renheten är de smutsiga fötterna.
Felet med smutsen är barnasinnet.
Felet med idealismen är materialismen
och omvänt. Ni felögda,
ni som mot smutsen sätter hygien,
mot nöden folkhem och mot krig ett aldrig-mera-krig
eller en annan, död konflikt:
Ett rike av materia fecalia
som alla har sin plats i koproliten,
en infernalisk sällhet,
emot ett rike av trianglar och kvadrater
som alla har sin plats i diamanten,
en himmelsk nöd.
Det finns en skönhetsfläck i allt,
det enda verkliga jag sett:
Jag håller mig till den.

—–

Den enskilde är död, leve den enskilde!
Den leve som har mod att vara död,
att vara vad han är: Ett tredje,
någonting mitt emellan,
ändå ett namnlöst utanför.

Alla är genom en och en genom alla,
ändå är både den ene och alla de andra utom all verkan,
utom all orsak:
Bindeord i en mening
för vilkens mening inte bindeorden har betydelse,
verktyg i ett handlande
vars innebörd för verktygen är utan mening.
Blott mellanting –

Jag knyter min mellanhand!
Jag lyfter min mellanhand!
Jag slår med min knutna mellanhand!
Och jag slår ändå utifrån!
Att vara sig själv är att se sanningen i ansiktet
om också ens eget ansikte och sanningens blir sönderslagna!
Jag lever, alltså går jag under!
Jag tänker, alltså är jag död!
I avgrunden, o grundare, har du din grund!
De profundis, o fundator, te fundavi!
Jag har bottnat.

Demon and Angel

The door to the terrace opens
There he stands by the rail, turned to the view,
the stranger, he with the turned-away face…

To stealthily move,
to steal oneself close to his back,
thread one’s hands in his hands as if gloves
and carefully put one’s foot in his foot:
To shoulder his back.

You see how the eyes shine up there like windows in the void of the brain
There is darkness around but you see.
The veins are pulsing, the nerves are trembling but you are quiet.
You straighten imperceptibly.
You slowly rise onto your toes.
You lift yourself up to his eyes.
You see how sight and landscape erase each other:
The eternal optical illusion.

——

 

The fault with humanity is the face in the secret door.
The fault with the slum is its humanity.
The fault with cleanliness is the dirty feet.
The fault with the dirt is the childlike mind
The fault with idealism is materialism
and vice versa. You wrong-eyed,
You who set hygiene against dirt,
against deprivation welfare and against war a never-again-war
or another, dead conflict:
A realm of faecal matter
that all have their place in the coprolite,
an infernal joy,
against a realm of triangles and squares
that all have their place in the diamond,
A heavenly deprivation.
is a flaw in everything,
The only real that I have seen:
I stick to that.

—-

The individual is dead, long live the individual!
Long live he who has courage to be dead,
to be what he is: a third,
something in between,
still a nameless outside.

All through one and one through all,
Still both the one and all the others are beyond effect,
Beyond cause:
Hyphens in a sentence
for which the meaning is not in the hyphens,
Tools in an action
Whose meaning for the tools is without meaning.
Just in-between things –

I clench my middle hand!
I lift my middle hand!
I strike with my clenched middle hand!
And still I strike from the outside!
To be oneself is to face truth
Even though your face and that of truth are beaten in!
I live, thus I perish!
I think, thus I am dead!
In the abyss, oh founder, you have your foundation!
De profundis, o fundator, te fundavi!
I have reached bottom

Here is the promised last part of Variations. The first poem here is one of Ekelöf’s most famous.

It is an odd experience going from translating Ekelöf in 1964 to Ekelöf in 1941. The voice is there, the magisterial, yet mocking voice speaking directly to the reader’s heart. In 1941, it is still uncertain. He knows what he wants to say, but it is still unpolished compared to the Ekelöf of the Diwan trilogy.

(Fjärde segmentet)

Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för mänskovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Det finns någonting som ingenstans passar
och ändå inte är påfallande
och ändå bestämmer
och ändå är utanför.
Det finns någonting som märks just när det inte märks
(som tystnaden)
och inte märks just där det vore märkbart,
ty där förväxlas det (som tystnaden) med annat.

Se vågorna under himlen. Storm är yta
och storm vårt sätt att se.
(Vad rör mig vågorna. Eller den sjunde vågen.)
Det finns ett tomrum mellan vågorna:
Se havet. Se stenarna på marken.
Det finns ett tomrum mellan stenarna:
De bröt sig inte loss, de kastade sig inte hit,
de ligger där och är en del av klippan.
Så gör dig tung, gör bruk av din döda vikt,
låt bryta dig, låt kasta dig, fall,
förlis på klippan!
(Vad rör mig klippan.)

Det finns världsallt, solar och atomer.
Det finns en kunskap, strategiskt byggd på fasta punkter.
Det finns en kunskap, oförsvarad, ,byggd på ett osäkert tomrum.
Det finns ett tomrum mellan världsallt, solar och atomer.
(Vad för mig världsallt, solar och atomer.)
Det finns den udda synpunkten på allt
i detta dubbla liv.

Det finns frid bortom allt.
Det finns frid bakom allt.
Det finns frid inne i allt.
Dold i handen.
Dold i pennan.
Dold i bläcket.
Jag känner frid över allt.
]ag vädrar frid bakom allt.
Jag ser och hör frid inne i allt,
entonig frid bortom allt.
(Vad rör mig frid.)

(Fourth segment)

I believe in the lone human
in the one that walks alone,
that doesn’t doglike runs to the tracking
that doesn’t wolflike flees the scent of humans:
At once man and antiman.

How to reach community?
Flee the upper and outer path:
What is cattle in others is cattle also in you.
Take the lower and inner path:
What is the bottom in you is the bottom also of others.
Difficult to get used to oneself.
Difficult to get unused to oneself.

The one that does will still never be abandoned.
The one that does it will always keep the faith.
The impractical is the only practical
in the long run.

There is something that fits nowhere
and still isn’t obvious
that still decides
and still is outside.
There is something that’s noticed just when unnoticed
(like the silence)
and isn’t noticed just where it would be noticeable,
As there, it is confused (like the silence) with other things.

See the waves under the sky. Storm is surface
and storm our way to see.
(What do I care for waves. Or the seventh wave.)
There is a space between the waves:
See the sea. See the stones on the ground.
There is a space between the stones:
They did not break away, they did not throw themselves here,
they lie there and are part of the rock
So make yourself heavy, make use of your dead weight,
Let yourself be broken, let yourself be thrown, fall,
Be wrecked upon the rock!
(What do I care for the rock.)

There are universes, suns and atoms.
There is a knowledge, strategically built on fixed points.
There is a knowledge, undefended, built on an uncertain space.
There is a space between universes, suns and atoms.
(What do I care for universes, suns and atoms.)
There is the odd point of view to everything
in this dual life.
There is peace beyond all.
There is peace behind all.
There is peace inside all.
Hidden in the hand.
Hidden in the pen.
Hidden in the ink.
I sense peace over all.
I scent peace behind all.
I see and hear peace inside all,
Monotonous peace beyond all.
(What do I care for peace.)